torsdag 31 december 2015

Om ordningen i skapelsen

Skapelseberättelsen består av två delar (kapitel 1 och kapitel 2). Utgångspunkten i den första versionen är en form av kronologisk ordning.
  1. Himmel och jord skapas
  2. Himlens sky och vår atmosfär skapas
  3. Hav och land skapas
  4. Växter skapas
  5. Sol, måne, stjärnor skapas
  6. Vimmel av liv i vattnet och fåglar i luften skapas
  7. Vimmel av liv på marken skapas
  8. Människan skapas
I den andra skapelseberättelsen verkar ordningen vara enligt följande
  1. Gud skapade mannen från jord på marken och blåste liv i honom
  2. Gud skapade växter på marken (och planterade en trädgård på en utvald plats)
  3. Gud skapade alla djur (i vattnet, på jorden, och under himlen)
  4. Gud skapade kvinnan från ett revben från Adam (Adam var i sömn medan detta skedde)
Man kan konstatera att ordningen är den samma förutom att mannen verkar ha skapats först. Dock, i enheten som man och kvinna skapades människan sist av allt. Därmed blir också ordningen den samma i både versionerna. 

Den geovetenskapliga evolutionsmodellen hävdar en annan ordning än den som finns i Bibeln. De vetenskapliga teorierna utgår från att livet uppkom som ett resultat av solen och den energi som solen ger till jorden. Ljus behövs för att liv ska kunna existera. Bibeln talar också om att allt började med att Gud tände ljuset. Den första versen i skapelseberättelsen ger förutsättningarna för liv genom att Gud säger varde ljus.

1 Mos 1:1-4. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

När man läser dessa ord är det lätt att anta att Gud skapade solen först av allt, men så förhåller det sig inte. Det sker först i vers 14.

1 Mos 1:14-19. Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Uppenbarligen var det inte solen som lyste över jorden från början. Växter behöver ljus vilket betyder att växterna uppkom under ett annat ljus än solens. Gud ger oss inte någon egentlig ledtråd till vad det var för ljus, men mycket tyder på att det ljus som tändes var av ett annat slag än det ljus som kommer från solen. Jesus kallas för morgonstjärnan i den formulering som används i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, i ett sammanhang där jordens öde går mot sitt slut.

Upp 22:12-16. Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”

Jesus kallas för den strålande morgonstjärnan d v s det ljus som kom först. Han är också A och O, d v s början och slutet. Det indikerar att det ljus som tändes i begynnelsen var Jesus. Paulus skriver följande:

Kol 1:15-16. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.

Återigen så indikerar Bibeln att det första som skedde i skapelsen var att Jesus trädde fram i universum d v s att morgonstjärnan tändes. Vi kan således konstatera att Bibeln har ett helt annat perspektiv än det geovetenskapliga. Utgångspunkten i Bibeln är att det fysiska kommer från det andliga. Bibeln har en världsbild där det andliga existerar parallellt med det fysiska. Detta blir speciellt tydligt vid Jesu uppståndelse.

Joh 20:19-29. På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Lärjungarna är bakom låsta dörrar och helt plötsligt står Jesus där och talar med dem. Texten visar oss att han inte var där i skepnad av en ande utan med en fysisk kropp. Tomas får till och med känna på spikhålen i händerna och såret i hans sida. Jesus har en kropp som manifesterar sig i rummet till synes från ingenstans. Jesus har en fysisk kropp som existerar både i den andliga och den fysiska världen. Det var en kropp med fysisk massa både i vår värld och i den andliga.
Berättelsen om Abraham innehåller flera manifestationer av Guds närvaro i formen av en fysisk person här på jorden.

1 Mos 18:1-8. Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

Gud besöker Abraham och gör det som en fysisk person. Att det är en fysisk uppenbarelse blir entydigt när vi betraktar att han satt till bords och åt den mat som Abraham tillredde. I skapelseberättelsen kan vi också läsa om att Gud vandrade i lustgården för att träffa Adam. Det ger oss en tydlig bild om att Gud var närvarande som en fysisk person.

I Bibeln finns många hänvisningar till saker som hände i det andliga i samband med skapelsen. Här följer några exempel.

När Gud talar till Job hänvisar han till vad som skedde när han skapade himmel och jord.

Job 38:4-7. Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan! Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den? Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?

Uppenbarligen var hela den andliga världen på något sätt medveten om och betraktade det Gud gjorde när han skapade världen. Det var ett stort ögonblick och alla i himlen var medvetna om och betraktade det som skedde.

Det verkar som om det andliga och det jordiska var sammanlänkat så att skapelsen var en del av den andliga världen. Den värld som fanns då erfor en fysisk växelverkan med det himmelska. Bibeln lär att det var Guds ljus som lyste på jorden så att växter kunde formas över hela jorden. Sedan skapades solen som fick funktionen att i det fysiska underhålla fotosyntesen och förutsättningarna för det liv Gud initierat.

Man kanske skulle kunna uttrycka det så här. När Guds ljus rent fysiskt lyste på jorden skedde livets mirakel och jorden frambringade växter av alla olika arter. Då skedde något som upphävde dödens lag, ja som upphävde de lagar som ökar entropin d v s ökar oordningen. Under den perioden ökade ordningen och entropin minskade.
Jesus hade också en speciell uppgift kopplad till skapelsen.

Matt 13:34-35. Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem, för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse.

Bibeln undervisar att de liknelser som Jesus undervisade var om saker som varit dolt sedan världens skapelse. Det betyder att det finns en koppling mellan Jesu undervisning och skapelseberättelsen. Jesus uppenbarar något som fanns i Guds plan redan från början. Jesu undervisning om himmelriket var något som Gud redan från början hade tanke att dela med människan.

När Jesus talade om den tidens slut och om den kommande domen ger han följande besked till fåren som följt honom.

Matt 25:34. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.

Återigen kan vi se att det finns något som väntat på Guds utvalda sedan världens skapelse. Det finns en högre ordning i skapelsen som inkluderar andliga värden och som redan vid skapelsen inkluderar slutet på tiden. Den andliga världen var mycket påtaglig i skapelsen och den bar själva kärnan i det som skedde.

Under historien är det bara vid några få tillfällen som det andliga och det fysiska verkligen kommit i kontakt med varandra. 

Ett tillfälle var under Israels uttåg ur Egypten och ett annat när Jesus vandrade här på jorden.
När Mose talar till Israels folk innan de ska gå över floden Jordan in i det land Gud lovat dem betonar han för dem att det de fått uppleva som nation är något helt extraordinärt som aldrig tidigare hänt på jorden. Det extraordinära inkluderar en fysisk manifestation av Guds närvaro mitt ibland dem i form av en eldstod om natten eller en molnstod om dagen. De hörde hans röst men de kunde inte se Gud. Efter syndafallet var det farligt för människan att ha fysisk kontakt med Gud. Det kände Israels folk på sig och bad Mose att han skulle vara deras företrädare så att de inte skulle göra bort sig och förgöras.

5 Mos 4:32-37. Utforska hur det var i gamla tider, innan du fanns, alltsedan den dag då Gud skapade människorna på jorden, och fråga från himlavalvets ena ände till den andra om något så stort som detta har skett eller om någon har hört talas om något liknande. Har något folk hört Guds röst ur elden, så som du har gjort, och ändå förblivit vid liv? Eller har någon annan gud ens försökt hämta ett folk ur ett annat folks våld, med prövningar och tecken, under och krig, med stark hand och lyftad arm och med skräckinjagande stordåd, så som Herren, er Gud, gjorde med er i Egypten, inför dina ögon? Du har själv fått se detta för att du skulle förstå att det är Herren som är Gud, det finns ingen annan än han. Från himlen lät han dig höra sin röst för att fostra dig. På jorden lät han dig se sin väldiga eld, och du hörde hans ord ur elden. Eftersom han älskade dina fäder och utvalde deras efterkommande förde han själv ut dig ur Egypten med sin stora kraft.

Berättelsen om Israels folks uttåg ur Egypten innehåller en manifestation av Guds närvaro som också betydde ett långtgående ansvar för de som fick uppleva närvaron. Den typen av andliga erfarenheter har alltid med sig ett särskilt ansvar som kan vara svårt för människan i sin fallna natur att bära. Situationen var extraordinär eftersom de fick ta del av saker som hörde till en annan dimension. Just på den platsen i tid och rum möttes två dimensioner på ett sätt som inte hänt tidigare.

Jesu närvaro här på jorden beskrivs på följande sätt av profeten Jesaja.

Jes 9:2-7. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

De under och tecken som Jesus gjorde manifesterade ett möte mellan det andliga och det fysiska på ett sätt som var unik. Varje under som sker kommer från den andliga världen och dessa andliga manifestationer skänker världen ett andligt ljus som påverkar allt här på jorden. Jesu verk under ett antal år ändrade historiens gång. Romarriket som hade makten och som förföljde de kristna blev till slut tvungen att böja sig för Jesus och dess struktur förändrades i grunden.

Vid ett tillfälle tog Jesus med sig några av sina närmaste lärjungar på ett berg. Där fick de vara med om ett möte där det andliga och det fysiska smälte samman.

Matt 17:1-8. Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

Texten ger oss inblick i vilket sorts ljus som uppfyllde jorden när Gud sade ”Ljus bli till!” i skapelsens början. Lärjungarnas berättelse visar oss att Jesus lyste som solen vilket ger oss en klar bild av att det var ett mycket intensivt ljus. Solen har inte bara ett starkt ljus utan ljuset för med sig en värme som ger förutsättningar för liv. Solens ljus har ett innehåll som vid en för stark exponering kan leda till skador i våra celler. Energirika fotoner kan slå sönder cellens DNA-information och skador kan ge upphov till genetiska defekter som bryter ner livet. Hudcancer är ett exempel. Jordens atmosfär innehåller ett filter som skyddar oss människor från strålningen. Berättelsen om Noas flod ger oss en indikation på att detta skydd var starkare före floden i det att regnbågen som naturfenomen inte hade varit synlig förut.

Guds ljus har ett innehåll som ger liv och helar. I det ljuset går saker från oordning till ordning. Mutationerna som sker i Guds ljus är alla funktionella och ordnade.

Om man ska förstå Bibeln måste man först ha insikt om att dess beskrivningar inkluderar både en fysisk verklighet och en andlig verklighet. Under skapelseprocessen var dessa verkligheter sammankopplade. När Jesus kommer tillbaka kommer sammankopplingen att återkomma. Jesu återkomst innebär en återkomst av en andlig dimension här på jorden.
Paulus uttrycker det så här.

Rom 8:19-21. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Enligt Bibeln så väntar hela skapelsen på att Guds söner skall uppenbaras. Vilka är då Guds söner? Den förstfödde vet vi mycket väl vem det är, det är Jesus. Ibland Guds söner räknas också de som blivit födda på nytt genom tron på Jesus.

Rom 8:22-23. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Vi kommer att nå fullheten i vårt barnaskap när vår kropp förvandlas och vi får en fysisk access till både det jordiska och det andliga. Paulus är väldigt tydlig med att den kroppsliga uppståndelsen ligger framför oss och att det är en milstolpe i den historiska utvecklingen för hela universum.

1 Kor 15:35-44. Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande.

I textens sista mening konstaterar Paulus att om det finns något fysiskt så finns det något motsvarande andligt. Det Paulus talar om är en ny födelse av allt skapat. I den födelsestunden blir det inte längre en åtskillnad mellan det andliga och det fysiska. Det är som om en täckelse lyfts av det fysiska och en rullgardin rullas upp i hela universum. Helt plötsligt öppnas dörren till den port varifrån allt fysiskt har sitt ursprung.

Gud skapade en lustgård på jorden, en plats där det andliga och det jordiska möttes. Lustgården hade en avgränsad dimension här på jorden. I lustgården vandrade Gud som en person.

1 Mos 3:8. De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Lustgården var sammankopplad med himlen och vi kan se i Uppenbarelseboken att den platsen (lustgården) finns kvar i himlen.

Upp 22:1-2. Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.

Den porten till den plats där himmel och jord möttes (där det andliga och jordiska sammanflätas) stängdes en gång och har vaktats av keruber sedan dess.

1 Mos 3:23-24. Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

Vägen till det andliga livet vaktas av ett ljungande svärd d v s det levande Guds ord Jesus Kristus. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. De som tar emot Jesus och tvättas rena har ett löfte att få komma tillbaka till den plats där det fysiska och det himmelska möts.

Upp 22:14.Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.

Bibeln talar om det som ska hända när universum omvandlas. Det bildspråk som används indikerar att själva himlen ska rullas ihop och att jorden ska skakas i grunden och byta skepnad.

Jes 34:4. Himlens stjärnor skall falna, himlen rullas ihop som en bokrulle, alla dess stjärnor vissnar och faller som vissna löv från vinrankan, som skrumpna fikon från trädet.

Jordens kläder kommer att bytas ut. Det är som att ömsa skinn eller som när en fjäril tar sig ur sin förpuppning och träder in i ett nytt liv.

Ps 102:26-27. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta.

Bibeln talar också om att det kommer en tid då jordens bana skall ändras.

Jes 13:9-13. Skoningslös kommer Herrens dag med vrede och glödande harm. Jorden skall läggas öde, syndarna skall han förinta. Himlavalvets alla stjärnor skall sluta att lysa. Mörk skall solen gå upp, månen skall mista sitt sken. Jag skall straffa jorden för dess ondska, de gudlösa för deras synd. De fräckas högmod skall jag kväsa, kuva tyrannernas stolthet. Människor blir mer sällsynta än guld, ovanligare än guld från Ofir. Ja, himlen skall skälva och jorden skakas ur sitt läge genom Herren Sebaots raseri på hans flammande vredes dag.

I Uppenbarelseboken sammanfattas alla dessa perspektiv i ett sammanhållet stycke.

Upp 6:12-17. Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Och det kom en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och hela månen blev som blod. Och himlens stjärnor föll ner på jorden, liksom höstfikonen faller från trädet när det skakas av stormen. Och himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser, och jordens kungar och de höga herrarna och härförarna och de rika och mäktiga och alla, slavar som fria, gömde sig i hålor och bland klippor i bergen och sade till bergen och klipporna: ”Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?”

Texten avslutar kapitel 6 i Uppenbarelseboken och i början på kapitel 7 kan vi läsa om hur folk från alla länder och stammar är samlade inför Guds tron. Det verkar som om beskrivningen i kapitel 6 visar oss hur det kommer att upplevas när jordens omvandling sker. Himlen ska dras undan som när en bokrulle rullas ihop.

Hebreerbrevets författare citerar Ps 102 och ger oss återigen bilden av att universums kläder kommer att bytas ut och det kommer ske in process som liknar ett klädbyte där de gamla kläderna rullas ihop och läggs undan.

Hebr 1:10-12. Du, Herre, lade i tidens början jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De skall förgås, men du förblir. De skall alla nötas ut som en mantel, du skall rulla ihop dem som en klädnad, ja, som en mantel skall de bytas ut. Men du är densamme, dina år har inget slut.

Paulus visar oss att den Helige Andes närvaro här på jorden ska betraktas som ett förskott på allt det som kommer att hända (Rom 8:22-23). Om man betänker hur det var förra gången som jorden fick nya kläder så inser vi att det är något mycket väsentligt i detta att den Helige Ande kommit ner till jorden. Förra gången det begav sig beskrevs det på följande sätt i Bibeln.

1 Mos 1:1-3. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ”Varde ljus”; och det vart ljus.

Vi befinner oss just i ett läge där Guds Ande på nytt svävar över jorden. Idag är jorden är på nytt i oordning och mörker råder till viss del. Fadern är snart redo att säga varde ljus igen och morgonstjärnan kommer på nytt att kliva in i världen. Ingen vet den exakta stunden när det kommer att ske men det är samma dignitet på den händelsen som när Gud sade varde ljus förra gången. I Matteus beskriver Jesus med egna ord det som kommer att ske vid tidens slut.

Matt 24:29-36. Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Guds Ande är på plats på jorden och verkar i alla de som är födda på nytt. Han rör sig och vibrerar över jorden. Alla förutsättningar finns för att en ny dag ska bryta fram. Själva himlen skall öppnas och en ny dimension bli tillgänglig för oss. Nya förutsättningar uppenbaras. Jorden kommer att födas på nytt och bli del av en större verklighet än den vi känner. Våra kroppar kommer att förvandlas och vi kommer att kunna röra oss i en ny dimension. Det är den kristnes hopp. Jesus har gått före och han har skapat förutsättningarna för oss i denna nya värld.

När man läser skapelseberättelsens första verser kan man ana hur Gud spänner upp dimensionsbegränsningen för jorden. Han verkar spänna upp och sträcka upp en avgränsning över himlen där han senare kommer att placera sol, måne och stjärnor.

1917 års översättning:

1 Mos 1:3-8. Och Gud sade: ”Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: ”Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.” Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Bibel 2000:

1 Mos 1:3-8. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Innan solen, månen och stjärnorna fanns skapade Gud ett valv (eller ett membran) i rymden som han kallade himlen. Texten tyder på att Gud skapade en avgränsning i rymden. En avgränsning mellan olika delar och att avgränsningen utgjordes av ett membran. När denna avgränsning var klar skapade Gud himlakropparna.

Jesu ord om att himlens stjärnor skall falla från skyn och himlens makter skakas kan kopplas till de ord som Jesaja skriver.

Jes 34:4. Himlens stjärnor skall falna, himlen rullas ihop som en bokrulle, alla dess stjärnor vissnar och faller som vissna löv från vinrankan, som skrumpna fikon från trädet.

När himlens stjärnor faller (Jesu ord) verkar det som om något händer med det membran som Gud spänt upp innan han skapade stjärnorna. Jesus visar oss att skapelsens ord om ett membran inte kan betraktas som en barnslig föreställning om en platt jord med ett himlavalv där stjärnor är uppklistrad. Jesus bekräftar skapelseberättelsen och det gör också flera av profeterna. Även uppenbarelseboken bekräftar bilden av ett membran uppspänd som en avgränsning i rymden.

Vi kan konstatera att det inte finns ett fysiskt membran att hitta i rymden. Avgränsningen, om den finns vilket Bibeln säger att den gör, måste vara av ett annat slag. Det är nära till hands att tänka sig detta membran som en avgränsning mellan det jordiska och det andliga. Jesu ord om hur han kommer att komma tillbaka på himlens skyar indikerar att det andliga har en lokalisering ovan jorden d v s någonstans där ovan i rymden. När membranet rullas ihop kommer himlen att öppnas och himmel och jord är inte längre separerad. Det är som om jorden får tillgång till ytterligare dimensioner.

Skapelseberättelsen utgår från att jorden var i oordning när Gud klev in på scenen. Det betyder att det finns en förhistoria som Bibeln inte ger oss någon information om. Under de åtta första verserna fanns inte ett membran mellan det andliga och det jordiska. Det andliga och det jordiska var således inte åtskilda som det senare blev. Gud själv var ljuset på jorden fram till vers fjorton och att alla växter formades i det ljuset. Man måste ha detta med sig när man försöker förstå skapelseberättelsens ordningar. De förutsättningar som nu råder rådde inte i begynnelsen vilket är något som inte beaktas i vetenskapliga modeller. Bibeln lär att när Gud spände upp membranet mellan det andliga och det jordiska då försvann också möjligheten att spåra vårt ursprung.

Vetandes gräns sattes när Gud skilde det andliga och det jordiska. Jesus beskriver vetandets problem när han talar om att födas på nytt. Kom ihåg att den nya födelsen startar med de som tar emot Jesus men att begreppet handlar om hela jorden.

Joh 3:5-8. Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

Livets ursprung är andligt. Det lever vidare sedan dess via födelser i köttet. När det gäller det som är fött av Anden så vet vi inte varifrån det kommer eftersom det inte är av denna världen. Dörren från vilket vinden kom är stängd i den tidsperiod som vi lever i nu.

Dock, när Jesus sa att han skulle sända Anden hit till jorden igen så var det något högst anmärkningsvärt. Då startade en liknande process som i första versen i skapelseberättelsen. Förra gången handlade det om en skapelse men denna gång handlar det om en födelse. Bibeln är entydig i att något mycket stort väntar för hela skapelsen.
 

lördag 29 augusti 2015

Himlens lagar och ordning – tecken från Gud

Gud skapade solen, månen, planeterna, och stjärnorna, för att lysa över jorden samt för att skilja ljus och mörker.

1 Mos 1:14-18. Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott.

I grundtexten finns ytterligare en uppgift nämnd för stjärnorna och det är för att ge människan tecken (vägledning). Vi kan se det i grundtexten. En ord för ord översättning enligt Strongs lexikon ger följande på engelska.

1 Mos 1:14. And said God Let there be lights in the expanse of the heaven to separate a space between the day and from the night, and let them be for signs and seasons and days and years.

På svenska skulle blir det något i stil med

1 Mos 1:14. Och Gud sade: Varde ljus på himlavalvet för att skilja dagen från natten och låt dem vara för tecken, säsonger, dagar och år.

Gud har alltså skapat himlakropparna för tecken vilket innebär att Gud kommer att använda dem föra att kommunicera med människosläktet. Vi kommer att titta närmare på ett antal tillfällen då Gud verkar teckna till mänskligheten via stjärnorna.

Gud gav också alla stjärnor namn och det är intressant att konstatera att alla jordens högkulturer verkar ha samma sätt att benämna stjärnor och stjärntecken.

Ps 147:4-5. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns.

Bibeln undervisar att himlen förkunnar Guds härlighet och att himlavalvet vittnar om hans verk. Det är en förkunnelse som aldrig tystnar. Det är inte en röst men det är ändå ett budskap. Det är värt att notera att Bibeln talar specifikt om solens bana som ett vittnesbörd.

Ps 19:1-7. Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen, den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd.

Jobs bok talar en del om stjärnorna och det finns flera intressanta uttalanden från Gud som är värd att begrunda. I en del av Jobs bok går Gud till rätta med Job och ställer ett antal frågor till honom. Några av dem handlar om rymden och stjärnorna.

Job 38:31-33. Kan du knyta samman Sjustjärnorna eller lossa Orions bälte? Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid, leder du Stora Björn och hennes ungar? Förstår du himlens lagar, får du dess ordning att gälla på jorden?

Just Sjustjärnorna och Orions bälte är konstinstallationer där de ingående stjärnorna tros vara sammankopplade via plasma interaktioner och att de formades ungefär vid samma tid och är ett resultat av samma födelseprocess. Jobs bok indikerar en detaljkunskap om stjärnorna som stämmer med upptäckter som gjorts i närtid. Upptäckter som möjliggjorts av moderna teleskop.

I Bibel 2000 har man förenklat översatt det Hebreiska ordet Mazzaroth med aftonstjärnan. Det är ett poetisk och språkligt enkelt sätt att hantera något som är betydligt mer komplext. Det hebreiska ordet Mazzaroth är ett välkänt begrepp och syftar på alla de stjärnbilder som solen passerar under sin bana över stjärnhimlen under ett år. Det är en serie med stjärnbilder som har och har haft stor betydelse för alla högkulturer på jorden. De är en utvald skara stjärnbilder som ligger i den bana som solen tar över stjärnhimlen. Texten avslöjar att Gud leder stjärnbildernas rörelse på himlen. Hela universum är som ett klockverk med ett skådespel som pågår över året och som också förändras enligt Guds plan över århundraden.

Stjärnbilden Stora Björn finns inte i Mazzaroth-serien men är en bild som finns i anslutningen till den serien och som kan sägas vara en del av kulisserna eller som fungerar som statist i det skådespel som Mazzaroth formar. Orion är inte heller en del av Mazzaroth. Gud kopplar stjärnbilderna i Mazzaroth och övriga kringliggande stjärnbilder till vad han kallar himlens lagar. Himlens lagar är det som är förutbestämt vad gäller stjärnor och planeters rörelser.

Gud ställer en intressant fråga till Job. Förstår du himlens lagar? Med andra ord: förstår du vad som gör att stjärnorna och planeter rör sig och förstår du varför de rör sig som de gör? Gud gör också ett tillägg i sin fråga, precis som den första delen i frågan inte vore svår nog. Får du den ordning som himlens lagar ger att ske på jorden? Frågan ger oss indikation på att Gud är verksam på jorden utifrån en plan som också finns att utläsa i de tecken som han låter himlens lagar visa.

Gud visar Job sin storhet genom den undervisning som vi just läst. Det Gud säger kopplar tillbaka till skapelseberättelsens ord om stjärnornas uppgift i skapelsen (1 Mos 1:14-18).

Himlakropparna har också till uppgift att skilja ljus från mörker. Orden som används för ljus och mörker i samband med himlakropparna är de samma som används i de första verserna i skapelseberättelsen d v s när Gud sade ljus bli till och när han konstaterar att jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker. Dessa ord för ljus och mörker har en djupare mening och betyder både en fysisk verklighet och en andlig.

När Jesus skulle födas till världen profeterade Jesaja om ett stort ljus som skulle tändas för dem som befinner sig i mörker. Den kända texten som vi läser när vi firar jul innehåller exakt dessa ord för ljus respektive mörker.

Jes 9:2. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

När Jesus skulle födas vittnade också stjärnorna om vad som var på väg att ske.

Matt 2:1-6. När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”

Gud använde stjärnorna för att signalera (teckna) att ett stort ljus hade inträtt i världen. Morgonstjärnan, Jesus, genom vilket allt skapat blivit till annonserades genom ett tecken i skyn precis som Gud angivit i skapelseberättelsen.

Vi kan också notera att när Jesus beskriver vad som ska hända i den yttersta tiden uttrycker han det på följande sätt.

Matt 24:29-30. Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet.

Det är uppenbart att stjärntecken åter igen, d v s på liknade sätt som när Jesus skulle födas i Betlehem, kommer att spela en viktig roll i att annonsera Jesu andra ankomst.

När himlens stjärnor börjar formera sig och på ett icke slumpvis sätt och förmedla ett budskap från någon som uppenbarligen har förmågan att styra dem då skapar det stor oro i maktens hus på jorden. Vi läser om det efter de vise männens besök hos Herodes.

Matt 2:3. När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.
Det är uppenbart att Herodes inte kunde uttyda stjärntecknen själv eftersom då hade han inte varit beroende av att ha kontroll över de vise männen.

Det finns goda skäl att anta att de vise männen hade kunskap om Daniel och det som han skrivit och lärt när han var satt som administratör och rådgivare i det Babyloniska rikets. När man läser de ord som Daniel skrev ner angående det som skulle ske innan Jesus föddes (Dan 11) och kombinerar det med det budskap som går att läsa i de Babyloniska stjärntecknen, som ju finns tillgängliga än i dag, så kan vi förstå att de vise männen var betydligt mer insatt i vad som höll på att ske än de flesta i Israel. 

Den oro som Herodes kände gav sig uttryck i ett massmord. Det som hände barnen i Betlehem med anledning av Herodes oro är något helt obeskrivligt mardrömslikt. Tänk om något sådant skulle ske idag? Vad skulle vi få se i nyheterna när man ska rapportera om att alla barn i en stad mördades?

Vad var det då som de vise männen såg? Det första stjärntecknet i det kretslopp av stjärnbilder som vår sol rör sig genom är Jungfrun. Berättelsen i Mazzaroth börjar med en jungfru och slutar med ett lejon. När man studerar berättelsen i Mazzaroth så inser man att det är berättelsen om Jesu intåg i världen. Namnen på stjärnorna i stjärntecknet Jungfrun handlar om kvinnans säd som ska sönder trampa ormens huvud. Vi återkommer med mer detaljer kring namnen på stjärnorna.

Det är rimligt att anta att de vise männen hade upptäckt en ny stjärna i Jungfruns stjärnbild eller associerad till den stjärnbilden. Kanske hade de vägledning från skrifter eller traditioner från Daniels tid. Det är inte en så orimlig tanke att Daniel, som var utbildad i all vishet som det Babyloniska riket hade och som fick synen om vad som skulle ske innan Jesu födelse, hade fört vidare den kunskapen till de läroböcker och den tradition som stjärntydarna i Babylon vårdade.

Det är uppenbart att de vise männen förstod att något mycket speciellt och historiskt viktigt skedde i Betlehem. Hur ska man annars förklara deras agerande när de finner barnet.

Matt 2:9-12. Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Den uppoffring som resans längd innebar samt gåvornas värde och innehåll avslöjar att de ansåg detta var en mycket unik händelse. Det är inte rimligt att anta att de gjort en liknande resa tidigare eller någonsin senare gjorde något liknande. Det måste ha varit något som de ansåg mycket stort och signifikant som stjärnan vittnade om. Det måste finnas en hel berättelse bakom det sammanhang där stjärnan tändes. Det finns ju en oerhörd mängd stjärnor och ljus på natthimlen.

Herodes reaktion visar att han tog det som de vise männen sade på största allvar. Han måste också ha en relation till det som de berättade. Vi vet att han och hans rådgivare kände till Daniels skrifter och de Babyloniska stjärnbilderna.

I sammanhanget kan det vara intressant att komma ihåg var Abraham kom ifrån. Han bodde initialt i kaldéernas land (d v s bland Babyloniska stjärntydare). Staden Ur är också länkad till sumererna, och kilskrift visar att de kände till stjärnbilderna och de olika stjärnornas namn och betydelse.

I 1 Mos 15 får Abraham en syn och i den för Gud honom ut att se på stjärnhimlen. Gud ber Abraham att berätta om stjärnorna. De flesta översättningar tänker sig att Abraham räknade stjärnorna. Det ord som används betyder relatera, berätta eller räkna upp. En av översättningsmöjligheterna är att räkna. Dock, Abraham hade redan fått budskapet från Gud om att hans släkt skulle bli som sandkornen på marken (1 Mos 13:16). Här bekräftas löftet men det verkar också finnas en ytterligare dimension i den räkning som Abraham ombads genomföra. Grundtexten ger oss indikation om en sådan dimension. I Strongs bibellexikon finns en direkt ord för ord översättning av grundtexten. Den lyder enligt följande.

1 Mos 15:5. And he brought forth him abroad and said look now towards heaven and tell the stars if you be able to count them and he said to him; So shall be your offspring.

Det hebreiska ordet för tell (berätta) och för count (räkna eller räkna upp) är samma ord. En direkt svensk översättning blir.

1 Mos 15:5. Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och berätta om och räkna upp stjärnorna, om du kan! Så ska din avkomma bli.”

Paulus, som var en skicklig skriftlärd, reder ut begreppen i Galaterbrevet vad gäller Guds löfte om Abrahams avkomma.

Gal 3:16. Men nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Och det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som om det gällde många, utan det talas om en enda: och åt din avkomma, och det är Kristus.

Det är alltså entydigt att Gud talade om en avkomma (singularis) nämligen Jesus. Den första stjärnbilden i Mazzaroth är Jungfrun. Namnen på den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Jungfrun har det hebreiska namnet Zera, vilket betyder säd. Det är samma ord som används när Gud säger att kvinnans säd (Zera) ska krossa ormens huvud (1 Mos 3:15). Nästa stjärna i ljusstyrka heter Al Tzemech vilket betyder telning (avkomma). Det är samma ord som både Jeremia och Sakarja använder när de beskriver Jesus som ska komma (Jer 23:5 och Sak 6:12). Nästa stjärna är Zavijaveh vilket betyder underbar Gud (se Jes 4:2 där telningen kallas underbar d v s samma ord som de två stjärnornas namn).

Det verkar som Gud bad Abraham räkna upp namnen på de stjärnor som fanns i de stjärnbilder som han måste ha känt till sedan barndomen. När Abraham gjorde det fick han också syn på hela Guds frälsningsplan som den var skriven i himlen sedan tidernas begynnelsen. Gud gav honom insikten att hans säd (avkomma) skulle få vara en del i detta stora. Abraham trodde på det evangelium som Gud gav till honom i uppräkningen av stjärnornas namn.

Chuck Missler på YouTube ger mer utförlig beskrivning av allt det som finns berättat genom stjärnornas namn.

Nu kommer alltid vår uppfattning om Gud och hans verk behöva tas emot i tro. Gud ger oss tecken för att vägleda vår tro, men vi lever av tro och inte ännu genom bevis. Bevisens tid kommer också men den är inte nu.

Man kan konstatera att Abrahams tro på det Gud undervisade honom om, räknandes honom till rättfärdighet.

1 Mos 15:6. Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

Abraham blev född på nytt genom tron på löftet om Messias frälsaren. Han trodde när han fick höra evangelium precis som vi behöver göra för att räknas som rättfärdiga.

I Bibeln är det tydligt att den Babyloniska kulturen härstammar från Nimrod som var den första härskaren på jorden och eftersom han var härskare i bland annat Babel, så anses han vara mannen bakom Babels torn.

1 Mos 10:8-12. Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger ”som Nimrod, en väldig jägare inför Herren”. Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

Berättelsen om Babels torn är intressant ur många olika synvinklar. I den berättelsen förstår vi betydelsen av språket som ett kännetecken för det unika hos människan och som så tydligt visar människans likhet med Gud.

1 Mos 11:1.4. Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”

Den ambition som Nimrod och hans folk hade var att bygga ett världsrike. Det är själva grundtanken i bygget av Babels torn. Visionen följer en linje som startade med bygget av en stad, vidare till ett torn, och sedan till ett tempel och en kultur. Babel är den fallna naturens strävan att bygga sig ett namn. Guds vision för världen är mångfald och att människan skulle uppfylla hela jorden. Inte bara en plats. Bygget av Babels torn var ett försök att motarbeta Guds avsikt och uppdrag d v s att människan skulle uppfylla jorden, lägga den under sig och på så sätt ära Gud.

Människorna i Babel uttryckte sig på ett intressant sätt. I den mekaniska översättningen (hebreisk - engelsk) blir texten enligt följande.

1 Mos 11:4. And they said, come, we will build for us a city and a tower and his head will be in the sky and we will make for us a title otherwise we will scatter abroad upon the face of all of the land.

Vad var det för torn som de byggde? När Bibeln talar om torn brukar det ofta vara i ett sammanhang av försvarsmurar, d v s en borg med utsikts torn. Av någon anledning ville man att tornets huvud skulle nå ända upp till himlen. Vad menas med det? Var Nimrod och hans gelikar så naiva att de trodde sig kunna bygga ett torn som bokstavligen nådde förbi molnen och upp till stjärnorna? Egyptiernas pyramider är höga och betraktas som ett av världens underverk. Exakt varför man byggde pyramiderna är fortfarande en gåta men man gjorde sig definitivt ett namn genom byggnationen. En sak är nog ganska klart och det var att de var kopplade till Egyptiernas föreställning om det andliga och livet efter döden. Bygget av Babels torn hade nog också kopplingar till en egen föreställningsvärld som människorna i Babel börjat utveckla.

Det är ett rimligt antagande att tornet ingick i den Babyloniska kulturens intresse för stjärnhimlen. Kanske var det ett utsiktstorn mot himmelen. Man ville att dess huvud (head) skulle nå ända upp till himlen. Det fanns ju inga andra människor att hålla utkik efter.

Stjärnhimlen betraktades som en utsiktspost mot framtiden och det gudomliga. Föreställningen om att stjärnorna är ett fönster mot det gudomliga har ju sitt ursprung från Gud och finns återgiven i skapelseberättelsen. Gud gav ju himlens stjärnor den uppgiften. I och genom kulturen i Babel började människan pervertera stjärnornas betydelse. Gud hade ordnat så att de skulle vittna om hans försoningsplan för världen men människan började ägna sig åt att söka sig själv och sin egen själviska lycka. Man började dyrka budbäraren i stället för avsändaren. På samma sätt som de skriftlärda förvrängde Guds budskap och gjorde bokstaven till Gud i stället för författaren, på samma sätt gjorde Babel stjärnorna till gudar istället för att ära skaparen. Resultatet av den processen blev spådom, horoskop och mytologi.

När Gud varnar Israel för avguderi talar han om dyrkan av himlakropparna på ett speciellt sätt. Gud förstod att himlens tecken och storhet lätt kunde locka till avguderi.

5 Mos 4:19-20. När du lyfter blicken mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat alla folk under himlen. Men er har Herren tagit sig an och fört ut ur smältugnen, ut ur Egypten, för att ni skulle bli hans eget folk, som ni nu också har blivit.

Gud säger att han gett himlakropparna till alla folk under himlen. Israels folk däremot har han tagit sig an på ett annat sätt. Gud kan inte ha menat att han gett himlakropparna som gudar till alla andra folk. Avgudadyrkan är synd oavsett vem som begår den. Vad menar då med att Gud gett dem himlakropparna? Om man beaktar att Gud hade gett tecken på himlen om en kommande frälsning för alla folk så blir det Gud säger begripligt. Deras räddning fanns beskriven i himmelens stjärntecken och deras frälsning handlade om att tro på den plan som Gud visade i himlens sky.

Här kommer en kort sammanfattning av stjärntecknens berättelse.

Universums Herre som skapat himlakropparna kommer till jorden genom kvinnans säd (jungfrun) som ett offer (stenbocken) som köper mänskligheten fri (vågen och väduren) från dödens makt (skorpionen) genom en ny födelse (kräftan) som ger ett levande inre vattenflöde (vattumannen). Han kommer tillbaka igen (oxen) en andra gång (tvilling) som en krigare (skytten) för att strida för sin församling (fiskarna) och slutligen söndertrampa det onda (skorpionen) i en strid på den stora dagen och han kommer att härska som domare (lejon) över hela jorden.

Jungfrun – Kvinnans säd ska södertrampa ormens huvud
Stenbocken – Syndabock som bär ut folkets synd i ödemarken
Vågen – Instrument för att mäta upp ett pris för våra synder
Väduren (lamm) - Se Guds rena lamm som borttager världens synd (priset för vår befrielse)
Skorpionen – Ondskans makt som förgiftar mänskligheten med giftet i sin gadd
Kräftan – Den nya födelsen när vi får byta skal och förnyas (alla de namn som använts för detta tecken är djur som byter skal eller dräkt under sitt liv)
Vattumannen – Jesus lovar att den som tror på honom ska få uppleva hur strömmar av levande vatten ska flyta fram ur deras inre
Oxen – Som oxen envist återkommer i striden så kommer Jesus igen för att avsluta det som påbörjats
Tvillingen – Två uppenbarelse som kung här på jorden; en som ödmjuk tjänare ridande på en åsna och en som segrare ridande på en vit häst
Skytten – En hjälte som går i strid med ondskans makt och vinner en evig seger
Fiskarna – Jesus kallar oss att vara människofiskare och bygga upp hans församling vars symbol är fisken
Lejonet – Lejonet av Juda sätter sig på tronen för att döma var och en som levt

Till sist. Himlakropparnas positioner på himlen ger oss människor uppfattning om vår position i både tid och rum. De har skapats för den uppgiften och genom alla tider har de varit i funktion för att mäta tid och hjälpa oss navigera. Jesus har kallat dig och mig att vara ljus. Vi har också uppgiften att påminna om att människans tid rinner ut och ge vägledning om människans position i förhållande till Gud. Vi är kallade att uppmuntra och stärka våra bröder och systrar i tron och vägleda syndaren hem igen till Gud.


söndag 5 juli 2015

I den förlorade sonens land – stormen i hemmet

Denna blogg är tredje inlägget i en miniserie kring händelser som utspelade sig i området Dekapolis öster om Tiberias sjö. För att lättare följa med i den här bloggen rekommenderas ett besök i de föregående blogginläggen.


I dessa bloggar har vi studerat berättelsen om när Jesus bestämde sig för att åka båt över Tibrias sjö (Genesarets sjö) för att besöka området Dekapolis. Veckans blogg handlar om Jesu liknelse om den förlorade sonen och området Dekapolis var av sådan karaktär att det nog lockat många förlorade judiska söner genom åren.

När Jesus berättar liknelsen om den förlorade sonen sker det i ett sammanhang där han blivit ifrågasatt för att han umgicks med syndare. Kanske var ett av skälen att Jesus blev anklagad för detta att han besökt de hedniska områdena från tid till tid och att det fanns anhängare till honom som kom från de områdena.

När Jesus vid ett tillfälle besöker Libanon (Tyros och Sidon) utspelas följande händelse.

Matt 15:21-28. Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Det är intressant att inse hur känd Jesus var. Han är nu i ett område som inte är judiskt. Jesus gör klart att han inte är utsänd till hedningarna. Den tiden är inte inne ännu. Den kommer senare efter att han dött och uppstått. När Filippos tar med sig några greker till Jesus (Joh 12) utbrister Jesus att tiden snart är inne då han ska upphöjas (korsfästas) och då skall han dra alla folk till sig. Jesus reaktion på grekernas intresse visar oss återigen Jesu hållning. Han var utsänd till de förlorade fåren av Israels hus men den tid skulle komma när han skulle dra alla folk till sig.

Den kanaaneiska kvinnan från området kring Tyros och Sidon ber om befrielse för sin dotter som plågas av onda andar. Även om Jesus initialt är ovillig att hjälpa henne så låter han sig övertalas då kvinnans tro var stor och att hon ödmjukar sig och erkänder Israel som Guds folk.

Jesus hade god kännedom om livet i områdena runt om judarnas territorium. Han hade insikt om både grekiska och romerska traditioner samt deras religioner. Dekapolis bestod av tio fristående grekiska städer där den grekiska kulturen och religionen dominerade samhället. Den grekiska kulturen var välutvecklad vad gäller filosofi, teater och idrott. Den hellenistiska kulturen var också känd för sitt utsvävande nöjesliv som ofta hade religiösa och rituella inslag med både droger och sex. Området utgjorde en svår frestelse för unga judiska ungdomar som var nyfiken på världen. Den förlorade sonen i Jesu liknelse lockades troligtvis av ett område sådant som Dekapolis. Området var ett tillhåll för avsevärda militära styrkor, med soldater från hela det romerska riket, och med ett rikt utbud av nöjen och grekisk kultur. Ruiner och utgrävningar visar att de tio städerna var rikt utsmyckade och att infrastrukturen var imponerande.

Det är med vetskap om situationen runt om Israel som man ska läsa liknelsen om den förlorade sonen. Även om vi kallar liknelsen för berättelsen om den förlorade sonen så handlar den egentligen om Gud som vår fader. I liknelsen finns två förlorade söner. Inledningsvis möter vi den yngre av bröderna. Hela berättelsen finns i Luk 15:11-24. Vi börjar med att bekanta oss med situationen.

Luk 15:11-13. Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

Jesus börjar med att beskriva en familj med en far och två söner. Det finns alltså tre huvudpersoner i berättelsen. Den yngste sonen är den första som introduceras genom den fråga som han ställer till sin far.

Den yngste sonen begärde att få ut den tredjedel av ägodelarna (marken) som han skulle få när hans fader har dött. En sådan begäran var och är extraordinär. Juridiskt sätt kan man inte kräva att få ut ett arv innan någon har dött. I yttersta nöd kunde en sådan fråga kanske var acceptabel men i detta fall rörde det sig inte om nöd. Det var ett avståndstagande och en önskan om att få lämna sin faders hus för att klara sig själv. Den yngre sonen hade en mycket stor dos av tro på sig själv. Kanske skulle vissa tycka att det var gott gry i pojken och att han hade en framåt attityd. Om man reflekterar lite djupare inser man att den unge sonen hade ett hjärta som nog var fullt av stolt tro på sig själv och sina egna vägar d v s det bibeln kallar högmod. Högmod är en del i det begrepp som på engelska översätt med ordet pride. Pride är ett engelskt ord som kan översättas på många olika sätt. Det kan betyda självkänsla eller stolthet, men det kan också betyda högmod, självförgudning, eller fåfänga. Stoltheten kan ha många uttryck. Ett uttryck är utan tvekan att vilja klara sig själv och gå sin egen väg.

I liknelsen uttrycks detta genom den extraordinära frågan om att få ut sitt arv i förtid. Fadern skulle ha kunnat tolka detta som en skymf mot familjen och i synnerhet mot honom som far. Den yngste sonen önskar ju i praktiken att pappa var död.
Låt oss tänka oss in i faderns situation. Det är uppenbart att sonen redan hade flyttat hemifrån i sitt hjärta. Att förbjuda honom skulle inte innebära att han kom hem oavsett om han bodde hemma. I sitt inre var sonen redan i en annan del av världen. Jesus använder faderns reaktion i liknelsen för att visa oss Guds hjärtas inställning till oss människor. Fadern i berättelsen älskar sin son även i den stund avståndstagandets fråga ställs. Han låter sonen få ut sitt arv trots det orimliga i frågan. Det visar att Guds vänlighet och godhet är ett viktigt kännetecken på Guds väsen. I bergspredikan säger Jesus: var lika er far som låter sin sol gå upp över både onda och goda.

I det här läget kan det vara på sin plats att fundera över vilka sorts fäder som finns i världen. Hur många skulle agerat som den här pappan gjorde? Vad skulle vi säga om en sådan pappa om det vore en granne eller en släkting? Kan vi se saker som Gud ser dem?

Skulle den yngste sonen överhuvudtaget ha frågat om han inte visste att hans far var en sådan god person? Godheten riskerar alltid att bli utnyttjad i den här världen. Det är uppenbart att pappan i liknelsen inte reagerade på ett sätt som är helt normalt i den här världen. Den bild som vi får av fadern är helt olik de bilder av pappor som de flesta människor har. I många familjer är barnen rädda för sina fäder och blir slagna eller kuvade genom manlig styrka och auktoritet. Jesus visar oss att vår far som är i himmelen håller en annan standard än vad vi är van vid här i världen.

Beskrivningen av den yngste sonen är trots allt intressant. Det finns en ungdomlig naivitet i hans inställning. Han som troligtvis inte hade så stor erfarenhet av världen där ute var övertygad att den fanns till för honom att erövra och njuta av. Så fort sonen väl hade kontroll över sitt förskott på arvet spilldes ingen tid att ta för sig av livets goda. Han reste bort till en ny plats som han trodde hade bättre förutsättningar. Naturligtvis var sonens ambition att prova sina vingar i ett nytt land med hjälp av den förmögenhet som han fått fram genom sitt arv. Det finns något både naivt och halsdarrigt över honom, som om han räknade med att hela världen var lika goda som hans far.

Finns verkligen motsvarade attityd i samhället idag?

En inte så ovanlig hållning bland intellektuella är att kategorisera tanken om Gud i fyra perspektiv.

  1. Gud finns inte och därför behöver människan inte fundera på honom.
  2. Gud finns men bryr sig inte om oss och vi har inget värde för honom.
  3. Gud är i allt och vi är alla en del i honom genom livets kretslopp.
  4. Gud finns och är intresserad av oss och vill ha en relation med dem som han skapat.

Om man närmare sig dessa fyra möjligheter finner den intellektuelle och självupptagna att alternativ 1 till 3 inte är intressanta eftersom Gud i så fall skulle vara ointressant för henne. Gud skulle i de tre perspektiven inte tillföra liksom något i den intellektuella människans liv. Den fjärde skulle dock vara intressant men då måste Gud också bevisa att han finns och kunna undersökas av människan. Kravet är alltså att Gud ställer upp på människans villkor och låter sig definieras och studeras empiriskt och vetenskapligt av människan.

Den intellektuella bedömningen av de fyra kategorierna har utgångspunkten: What´s in it for me! Den attityden är ganska lik den yngste sonens attityd. Grundtanken är egoistisk och självcentrerad.

Ur ett bibliskt perspektiv kan en sann självkänsla endast byggas i relation till Gud. På vad ska vi bygga vårt liv och vår självkänsla? Vad kan vi berömma oss av?

Paulus säger med anledning av att berömma sig och vara stolt följande i Gal 6:14: Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.

Det är en helt annan attityd än vad som predikas av gurus inom självförverkligande. Det betyder inte att en kristen människa behöver ha dålig självkänsla. Tvärtom. Det innebär att vi kan få ikläda oss en självkänsla som är starkare än döden. Jesus säger att den som bygger sitt liv, sin självkänsla på hans ord är likt en man som byggde sitt hus på en stengrund. När stormen kommer står huset fast.

I denna världens perspektiv kräver människan en leverans från Gud först för att han ska vara intressant och få tillåtelse att komma till tals i deras liv. Gud har levererat men inte på det sätt som man önskat. Han sände sin son för att lida och dö för hela världen och för var och en som ödmjukar sig och erkänner behovet av honom är han villig att uppenbara sig själv.

En attityd av högmod (pride) finns i dag och den fanns också på Jesu tid. I det judiska samhället fanns en ganska stark sammanhållning kring familjen, släkten, byn, och närsamhället. Det var svårt att leva ut en rebellisk inställning till den judiska traditionen och till familjen. Att göra riktig revolt innebar att man lämnade judiskt område och begav sig till orena trakter där hedningarna bodde och verkade. Den yngste sonen gjorde det. Naturligtvis kunde man resa riktigt långt bort men det var både dyrt och farligt. Närområdets grekiska städer erbjöd det mesta en rebellisk judisk son kunde åstunda.

Nästa del i liknelsen lyder.

Luk 15: 14-20. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.

Det är intressant att se upptakten till de problem som den yngre sonen råkar ut för. Det blev hungersnöd. Stormen kom och då är den givna frågan: kommer hans livsbygge att klara stormen?
Den unge sonens livsbygge rasade samman. Hans livsdröm var krossad i grunden och han började sin resa ner till botten av samhället. Han blev en svinaherde med så dålig inkomst att svinen hade det bättre. Han blev i praktiken en slav och om han skulle överleva skulle han tvingas bli en tjuv där ha stal från svinen som han var satt att vakta. Han var en skugga av sitt forna jag och höljd i skam och fångenskap.

I Mark 5 när Jesus åker över från Kapernaum till Gadaras område (troligtvis till staden Hippo) på andra sidan Genesarets sjö så kan vi förstå från sammanhanget att själva resan genomförs för att befria en förlorad son. Den besatte mannen var förslavad. Hans livsbygge hade rasat. Kanske hade han likt den förlorade sonen lämnat sitt hem för att söka lyckan i de grekiska städer i Dekapolis. Något hade gått fel. När Jesus kom över till den andra stranden skyndade mannen fram till Jesus och det står att han föll ner och tillbad. I liknelsen om den förlorade sonen så vänder också den sonen hem igen för att böja knä inför sin far och be om förlåtelse.

Luk 15:21-24. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Vi läser om att pappan fylldes av medlidande och sprang mot honom. Man får utgå från att det var en mycket illa tilltygad ung man som kom längs vägen och när pappan ser hur det är med honom fylls han av känslor. På samma sätt kan vi läsa om ett annat tillfälle när Jesus var på andra sidan sjön d v s Dekapolis. Jesus har just fått höra att Johannes döparen har blivit dödad av Herodes och han sörjer sin kusin. Det ger honom en föraning om vad han själv ska komma att gå igenom inom en ganska snar framtid. Jesus visste ju vad som väntade honom.

Matt 14: 13-14. När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.

Jesus fylls av medlidande och rörs i sitt hjärta när han ser alla de förlorade som kommer till honom. Det är uppenbart att Jesus kände precis som pappan i berättelsen och han kunde inte, trots sin sorg, annat än att hjälpa och komma folket till mötes.

I liknelsen om den förlorade sonen finns en äldre son som är hemma. När man läser om honom inser man att han också var en förlorade son som egentligen inte hade sitt hjärta i hemmet. Texten visar att det fanns en bitterhet i den äldre sonen. Han levde ett inre liv som inte överensstämde med det yttre.

Luk 15:25-32. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Den äldre sonen var ute på familjens ägor. Han kunde säkert ha varit borta i flera dagar. Kanske vaktad han familjens djur eller förvaltade någon annan del av egendomen. Den äldre sonen får inte vara med om mötet mellan den yngre sonen och pappan. Han kommer hem senare när festen för den yngre sonen är i full gång. Reaktionen blir omedelbar och den yngre sonens återkomst framkallar den bitterhet som finns i den äldre sonens hjärta. Han har också vandrat i väg hemifrån men han har aldrig realiserat sina tankar. Han söker bekräftelse av sin pappa. Han vill ju att hans pappa, utan att han ska behöva be eller ta för sig, ska erbjuda honom att få använda egendomen till sig och sina vänner på egen hand. Här finns också en ambition för egendomen som inte inkluderar pappa utan tanken kretsar kring en längtan att få fritt förfoga över egendomen efter eget huvud. Att få festa på egen hand. En fest där han, inte pappa och inte sin yngre bror, är i centrum. Att den tanken kommer upp, just när han står utanför en fest ordnad för hans bror som kommit hem igen, visar oss att det inte var festandet i sig som den äldre brodern längtade. Festen var i fel sällskap. Han hade andra vänner som han ville festa med.

Det står klart att liknelsen handlar om två söner som båda söker bekräftelse. Båda vill ha något eget. Båda vill vara i centrum. Båda söker det egna och inte familjens gemensamma. Pappan är den i familjen som söker allas bästa, och vill se båda sina söner utvecklas. Det står också klart att pappan inte håller tillbaka något från någon ända av dem. Båda har möjlighet att ta ut vad de vill från familjens egendomar.

Den yngre sonen kommer till insikt om hur bra han har det när han möter en hård värld där utanför. Den äldre har inte nått den insikten ännu utan är fången i en bild av att pappa inte unnar honom något.

Den äldre sonen är bunden i en idé om en missunnsam pappa. Han har tillgång till allt men inser det inte. Han lever i en livslögn som var minst lika stark som som den livslögn som den yngste sonen realiserade. Den yngre sonens egendom och livbygge skakades av en hungersnöd. Även den äldre sonens liv skakas men av den yngre sonens hemkomst och faderns inställning till honom. I den stunden bryter stormen in i den äldre sonens liv. Nu testas hans livsbygge och var hans självkänsla ligger.

Den yngre sonens ögon hade öppnats av de svårigheter han mött i främmande land. Genom historien har förlorade söner kommit till insikt när man sett ondskans och syndens rätta ansikte. Vittnesbördet från de som omvänt sig är avgörande för att också hemmasönerna ska inse det fulla värdet av allt det som de har utan att de förstår att vara tacksam för och att nyttiggöra i sitt liv.

Hemmasonen i Jesu liknelse insåg inte att allt som pappa hade också var hans. Vardagens arbete gjorde honom blind för den frihet som han ändå hade. Ivern att vara duktig inför pappa gjorde att han aldrig lärde känna vem pappa var.

Jesus avslutar inte berättelsen. Kommer hemma sonen att gå in till festen och ta emot sin broder? Kommer han att inse den frihet som han har där hemma och bruka den friheten så att familjens namn kommer till ära?


De besatte mannen som Jesus befriade när han klev iland på Garadas område blev skickad hem till de sina för att berätta om de stora saker Gud hade gjort för honom. På samma sätt kommer Gud att sända många av dagens förlorade söner hem till församlingen för att påminna oss om allt det goda och fantastiska som vi har i Guds rike. Dessa förlorade söner kommer att urholka de resurser som vi samlat i egen kraft. Kanske kommer Gud att låta slakta den gödda kalven. Den som vi vårdat och kanske haft planer för tillsammans med våra egna vänner. Kanske kommer den förlorade sonen förändra den verksamhet vi bedriver och de former vi gött under åren.