I den förlorade sonens land – stormen i hemmet

Denna blogg är tredje inlägget i en miniserie kring händelser som utspelade sig i området Dekapolis öster om Tiberias sjö. För att lättare följa med i den här bloggen rekommenderas ett besök i de föregående blogginläggen.

1. I den förloradesonens land – en äventyrlig resa.

2. I den förloradesonens land – bakom kulisserna

I dessa bloggar har vi studerat berättelsen om när Jesus bestämde sig för att åka båt över Tibrias sjö (Genesarets sjö) för att besöka området Dekapolis. Veckans blogg handlar om Jesu liknelse om den förlorade sonen och området Dekapolis var av sådan karaktär att det nog lockat många förlorade judiska söner genom åren.

När Jesus berättar liknelsen om den förlorade sonen sker det i ett sammanhang där han blivit ifrågasatt för att han umgicks med syndare. Kanske var ett av skälen att Jesus blev anklagad för detta att han besökt de hedniska områdena från tid till tid och att det fanns anhängare till honom som kom från de områdena.

När Jesus vid ett tillfälle besöker Libanon (Tyros och Sidon) utspelas följande händelse.

Matt 15:21-28. Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Det är intressant att inse hur känd Jesus var. Han är nu i ett område som inte är judiskt. Jesus gör klart att han inte är utsänd till hedningarna. Den tiden är inte inne ännu. Den kommer senare efter att han dött och uppstått. När Filippos tar med sig några greker till Jesus (Joh 12) utbrister Jesus att tiden snart är inne då han ska upphöjas (korsfästas) och då skall han dra alla folk till sig. Jesus reaktion på grekernas intresse visar oss återigen Jesu hållning. Han var utsänd till de förlorade fåren av Israels hus men den tid skulle komma när han skulle dra alla folk till sig.

Den kanaaneiska kvinnan från området kring Tyros och Sidon ber om befrielse för sin dotter som plågas av onda andar. Även om Jesus initialt är ovillig att hjälpa henne så låter han sig övertalas då kvinnans tro var stor och att hon ödmjukar sig och erkänder Israel som Guds folk.

Jesus hade god kännedom om livet i områdena runt om judarnas territorium. Han hade insikt om både grekiska och romerska traditioner samt deras religioner. Dekapolis bestod av tio fristående grekiska städer där den grekiska kulturen och religionen dominerade samhället. Den grekiska kulturen var välutvecklad vad gäller filosofi, teater och idrott. Den hellenistiska kulturen var också känd för sitt utsvävande nöjesliv som ofta hade religiösa och rituella inslag med både droger och sex. Området utgjorde en svår frestelse för unga judiska ungdomar som var nyfiken på världen. Den förlorade sonen i Jesu liknelse lockades troligtvis av ett område sådant som Dekapolis. Området var ett tillhåll för avsevärda militära styrkor, med soldater från hela det romerska riket, och med ett rikt utbud av nöjen och grekisk kultur. Ruiner och utgrävningar visar att de tio städerna var rikt utsmyckade och att infrastrukturen var imponerande.

Det är med vetskap om situationen runt om Israel som man ska läsa liknelsen om den förlorade sonen. Även om vi kallar liknelsen för berättelsen om den förlorade sonen så handlar den egentligen om Gud som vår fader. I liknelsen finns två förlorade söner. Inledningsvis möter vi den yngre av bröderna. Hela berättelsen finns i Luk 15:11-24. Vi börjar med att bekanta oss med situationen.

Luk 15:11-13. Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

Jesus börjar med att beskriva en familj med en far och två söner. Det finns alltså tre huvudpersoner i berättelsen. Den yngste sonen är den första som introduceras genom den fråga som han ställer till sin far.

Den yngste sonen begärde att få ut den tredjedel av ägodelarna (marken) som han skulle få när hans fader har dött. En sådan begäran var och är extraordinär. Juridiskt sätt kan man inte kräva att få ut ett arv innan någon har dött. I yttersta nöd kunde en sådan fråga kanske var acceptabel men i detta fall rörde det sig inte om nöd. Det var ett avståndstagande och en önskan om att få lämna sin faders hus för att klara sig själv. Den yngre sonen hade en mycket stor dos av tro på sig själv. Kanske skulle vissa tycka att det var gott gry i pojken och att han hade en framåt attityd. Om man reflekterar lite djupare inser man att den unge sonen hade ett hjärta som nog var fullt av stolt tro på sig själv och sina egna vägar d v s det bibeln kallar högmod. Högmod är en del i det begrepp som på engelska översätt med ordet pride. Pride är ett engelskt ord som kan översättas på många olika sätt. Det kan betyda självkänsla eller stolthet, men det kan också betyda högmod, självförgudning, eller fåfänga. Stoltheten kan ha många uttryck. Ett uttryck är utan tvekan att vilja klara sig själv och gå sin egen väg.

I liknelsen uttrycks detta genom den extraordinära frågan om att få ut sitt arv i förtid. Fadern skulle ha kunnat tolka detta som en skymf mot familjen och i synnerhet mot honom som far. Den yngste sonen önskar ju i praktiken att pappa var död.

Låt oss tänka oss in i faderns situation. Det är uppenbart att sonen redan hade flyttat hemifrån i sitt hjärta. Att förbjuda honom skulle inte innebära att han kom hem oavsett om han bodde hemma. I sitt inre var sonen redan i en annan del av världen. Jesus använder faderns reaktion i liknelsen för att visa oss Guds hjärtas inställning till oss människor. Fadern i berättelsen älskar sin son även i den stund avståndstagandets fråga ställs. Han låter sonen få ut sitt arv trots det orimliga i frågan. Det visar att Guds vänlighet och godhet är ett viktigt kännetecken på Guds väsen. I bergspredikan säger Jesus: var lika er far som låter sin sol gå upp över både onda och goda.

I det här läget kan det vara på sin plats att fundera över vilka sorts fäder som finns i världen. Hur många skulle agerat som den här pappan gjorde? Vad skulle vi säga om en sådan pappa om det vore en granne eller en släkting? Kan vi se saker som Gud ser dem?

Skulle den yngste sonen överhuvudtaget ha frågat om han inte visste att hans far var en sådan god person? Godheten riskerar alltid att bli utnyttjad i den här världen. Det är uppenbart att pappan i liknelsen inte reagerade på ett sätt som är helt normalt i den här världen. Den bild som vi får av fadern är helt olik de bilder av pappor som de flesta människor har. I många familjer är barnen rädda för sina fäder och blir slagna eller kuvade genom manlig styrka och auktoritet. Jesus visar oss att vår far som är i himmelen håller en annan standard än vad vi är van vid här i världen.

Beskrivningen av den yngste sonen är trots allt intressant. Det finns en ungdomlig naivitet i hans inställning. Han som troligtvis inte hade så stor erfarenhet av världen där ute var övertygad att den fanns till för honom att erövra och njuta av. Så fort sonen väl hade kontroll över sitt förskott på arvet spilldes ingen tid att ta för sig av livets goda. Han reste bort till en ny plats som han trodde hade bättre förutsättningar. Naturligtvis var sonens ambition att prova sina vingar i ett nytt land med hjälp av den förmögenhet som han fått fram genom sitt arv. Det finns något både naivt och halsdarrigt över honom, som om han räknade med att hela världen var lika goda som hans far.

Finns verkligen motsvarade attityd i samhället idag?

En inte så ovanlig hållning bland intellektuella är att kategorisera tanken om Gud i fyra perspektiv.

1. Gud finns inte och därför behöver människan inte fundera på honom.
2. Gud finns men bryr sig inte om oss och vi har inget värde för honom.
3. Gud är i allt och vi är alla en del i honom genom livets kretslopp.
4. Gud finns och är intresserad av oss och vill ha en relation med dem som han skapat.

Om man närmare sig dessa fyra möjligheter finner den intellektuelle och självupptagna att alternativ 1 till 3 inte är intressanta eftersom Gud i så fall skulle vara ointressant för henne. Gud skulle i de tre perspektiven inte tillföra liksom något i den intellektuella människans liv. Den fjärde skulle dock vara intressant men då måste Gud också bevisa att han finns och kunna undersökas av människan. Kravet är alltså att Gud ställer upp på människans villkor och låter sig definieras och studeras empiriskt och vetenskapligt av människan.

Den intellektuella bedömningen av de fyra kategorierna har utgångspunkten: What´s in it for me! Den attityden är ganska lik den yngste sonens attityd. Grundtanken är egoistisk och självcentrerad.

Ur ett bibliskt perspektiv kan en sann självkänsla endast byggas i relation till Gud. På vad ska vi bygga vårt liv och vår självkänsla? Vad kan vi berömma oss av?

Paulus säger med anledning av att berömma sig och vara stolt följande i Gal 6:14: Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.

Det är en helt annan attityd än vad som predikas av gurus inom självförverkligande. Det betyder inte att en kristen människa behöver ha dålig självkänsla. Tvärtom. Det innebär att vi kan få ikläda oss en självkänsla som är starkare än döden. Jesus säger att den som bygger sitt liv, sin självkänsla på hans ord är likt en man som byggde sitt hus på en stengrund. När stormen kommer står huset fast.

I denna världens perspektiv kräver människan en leverans från Gud först för att han ska vara intressant och få tillåtelse att komma till tals i deras liv. Gud har levererat men inte på det sätt som man önskat. Han sände sin son för att lida och dö för hela världen och för var och en som ödmjukar sig och erkänner behovet av honom är han villig att uppenbara sig själv.

En attityd av högmod (pride) finns i dag och den fanns också på Jesu tid. I det judiska samhället fanns en ganska stark sammanhållning kring familjen, släkten, byn, och närsamhället. Det var svårt att leva ut en rebellisk inställning till den judiska traditionen och till familjen. Att göra riktig revolt innebar att man lämnade judiskt område och begav sig till orena trakter där hedningarna bodde och verkade. Den yngste sonen gjorde det. Naturligtvis kunde man resa riktigt långt bort men det var både dyrt och farligt. Närområdets grekiska städer erbjöd det mesta en rebellisk judisk son kunde åstunda.

Nästa del i liknelsen lyder.

Luk 15: 14-20. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.

Det är intressant att se upptakten till de problem som den yngre sonen råkar ut för. Det blev hungersnöd. Stormen kom och då är den givna frågan: kommer hans livsbygge att klara stormen?

Den unge sonens livsbygge rasade samman. Hans livsdröm var krossad i grunden och han började sin resa ner till botten av samhället. Han blev en svinaherde med så dålig inkomst att svinen hade det bättre. Han blev i praktiken en slav och om han skulle överleva skulle han tvingas bli en tjuv där ha stal från svinen som han var satt att vakta. Han var en skugga av sitt forna jag och höljd i skam och fångenskap.

I Mark 5 när Jesus åker över från Kapernaum till Gadaras område (troligtvis till staden Hippo) på andra sidan Genesarets sjö så kan vi förstå från sammanhanget att själva resan genomförs för att befria en förlorad son. Den besatte mannen var förslavad. Hans livsbygge hade rasat. Kanske hade han likt den förlorade sonen lämnat sitt hem för att söka lyckan i de grekiska städer i Dekapolis. Något hade gått fel. När Jesus kom över till den andra stranden skyndade mannen fram till Jesus och det står att han föll ner och tillbad. I liknelsen om den förlorade sonen så vänder också den sonen hem igen för att böja knä inför sin far och be om förlåtelse.

Luk 15:21-24. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Vi läser om att pappan fylldes av medlidande och sprang mot honom. Man får utgå från att det var en mycket illa tilltygad ung man som kom längs vägen och när pappan ser hur det är med honom fylls han av känslor. På samma sätt kan vi läsa om ett annat tillfälle när Jesus var på andra sidan sjön d v s Dekapolis. Jesus har just fått höra att Johannes döparen har blivit dödad av Herodes och han sörjer sin kusin. Det ger honom en föraning om vad han själv ska komma att gå igenom inom en ganska snar framtid. Jesus visste ju vad som väntade honom.

Matt 14: 13-14. När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.

Jesus fylls av medlidande och rörs i sitt hjärta när han ser alla de förlorade som kommer till honom. Det är uppenbart att Jesus kände precis som pappan i berättelsen och han kunde inte, trots sin sorg, annat än att hjälpa och komma folket till mötes.

I liknelsen om den förlorade sonen finns en äldre son som är hemma. När man läser om honom inser man att han också var en förlorade son som egentligen inte hade sitt hjärta i hemmet. Texten visar att det fanns en bitterhet i den äldre sonen. Han levde ett inre liv som inte överensstämde med det yttre.

Luk 15:25-32. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Den äldre sonen var ute på familjens ägor. Han kunde säkert ha varit borta i flera dagar. Kanske vaktad han familjens djur eller förvaltade någon annan del av egendomen. Den äldre sonen får inte vara med om mötet mellan den yngre sonen och pappan. Han kommer hem senare när festen för den yngre sonen är i full gång. Reaktionen blir omedelbar och den yngre sonens återkomst framkallar den bitterhet som finns i den äldre sonens hjärta. Han har också vandrat i väg hemifrån men han har aldrig realiserat sina tankar. Han söker bekräftelse av sin pappa. Han vill ju att hans pappa, utan att han ska behöva be eller ta för sig, ska erbjuda honom att få använda egendomen till sig och sina vänner på egen hand. Här finns också en ambition för egendomen som inte inkluderar pappa utan tanken kretsar kring en längtan att få fritt förfoga över egendomen efter eget huvud. Att få festa på egen hand. En fest där han, inte pappa och inte sin yngre bror, är i centrum. Att den tanken kommer upp, just när han står utanför en fest ordnad för hans bror som kommit hem igen, visar oss att det inte var festandet i sig som den äldre brodern längtade. Festen var i fel sällskap. Han hade andra vänner som han ville festa med.

Det står klart att liknelsen handlar om två söner som båda söker bekräftelse. Båda vill ha något eget. Båda vill vara i centrum. Båda söker det egna och inte familjens gemensamma. Pappan är den i familjen som söker allas bästa, och vill se båda sina söner utvecklas. Det står också klart att pappan inte håller tillbaka något från någon ända av dem. Båda har möjlighet att ta ut vad de vill från familjens egendomar.

Den yngre sonen kommer till insikt om hur bra han har det när han möter en hård värld där utanför. Den äldre har inte nått den insikten ännu utan är fången i en bild av att pappa inte unnar honom något.

Den äldre sonen är bunden i en idé om en missunnsam pappa. Han har tillgång till allt men inser det inte. Han lever i en livslögn som var minst lika stark som som den livslögn som den yngste sonen realiserade. Den yngre sonens egendom och livbygge skakades av en hungersnöd. Även den äldre sonens liv skakas men av den yngre sonens hemkomst och faderns inställning till honom. I den stunden bryter stormen in i den äldre sonens liv. Nu testas hans livsbygge och var hans självkänsla ligger.

Den yngre sonens ögon hade öppnats av de svårigheter han mött i främmande land. Genom historien har förlorade söner kommit till insikt när man sett ondskans och syndens rätta ansikte. Vittnesbördet från de som omvänt sig är avgörande för att också hemmasönerna ska inse det fulla värdet av allt det som de har utan att de förstår att vara tacksam för och att nyttiggöra i sitt liv.

Hemmasonen i Jesu liknelse insåg inte att allt som pappa hade också var hans. Vardagens arbete gjorde honom blind för den frihet som han ändå hade. Ivern att vara duktig inför pappa gjorde att han aldrig lärde känna vem pappa var.

Jesus avslutar inte berättelsen. Kommer hemma sonen att gå in till festen och ta emot sin broder? Kommer han att inse den frihet som han har där hemma och bruka den friheten så att familjens namn kommer till ära?

De besatte mannen som Jesus befriade när han klev iland på Garadas område blev skickad hem till de sina för att berätta om de stora saker Gud hade gjort för honom. På samma sätt kommer Gud att sända många av dagens förlorade söner hem till församlingen för att påminna oss om allt det goda och fantastiska som vi har i Guds rike. Dessa förlorade söner kommer att urholka de resurser som vi samlat i egen kraft. Kanske kommer Gud att låta slakta den gödda kalven. Den som vi vårdat och kanske haft planer för tillsammans med våra egna vänner. Kanske kommer den förlorade sonen förändra den verksamhet vi bedriver och de former vi gött under åren.