Denna blogg är
tredje inlägget i en miniserie kring händelser som utspelade sig i
området Dekapolis öster om Tiberias sjö. För att lättare följa
med i den här bloggen rekommenderas ett besök i de föregående
blogginläggen.
I dessa bloggar har
vi studerat berättelsen om när Jesus bestämde sig för att åka
båt över Tibrias sjö (Genesarets sjö) för att besöka området
Dekapolis. Veckans blogg handlar om Jesu liknelse om den förlorade
sonen och området Dekapolis var av sådan karaktär att det nog
lockat många förlorade judiska söner genom åren.
När Jesus berättar
liknelsen om den förlorade sonen sker det i ett sammanhang där han
blivit ifrågasatt för att han umgicks med syndare. Kanske var ett
av skälen att Jesus blev anklagad för detta att han besökt de
hedniska områdena från tid till tid och att det fanns anhängare
till honom som kom från de områdena.
När Jesus vid ett
tillfälle besöker Libanon (Tyros och Sidon) utspelas följande
händelse.
Matt 15:21-28. Därifrån drog sig
Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna
från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son,
förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.”
Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad
honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och
ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de
förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för
honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte
rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” –
”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som
faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne:
”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från
den stunden var hennes dotter frisk.
Det är intressant
att inse hur känd Jesus var. Han är nu i ett område som inte är
judiskt. Jesus gör klart att han inte är utsänd till hedningarna.
Den tiden är inte inne ännu. Den kommer senare efter att han dött
och uppstått. När Filippos tar med sig några greker till Jesus
(Joh 12) utbrister Jesus att tiden snart är inne då han ska
upphöjas (korsfästas) och då skall han dra alla folk till sig.
Jesus reaktion på grekernas intresse visar oss återigen Jesu
hållning. Han var utsänd till de förlorade fåren av Israels hus
men den tid skulle komma när han skulle dra alla folk till sig.
Den kanaaneiska
kvinnan från området kring Tyros och Sidon ber om befrielse för
sin dotter som plågas av onda andar. Även om Jesus initialt är
ovillig att hjälpa henne så låter han sig övertalas då kvinnans
tro var stor och att hon ödmjukar sig och erkänder Israel som Guds
folk.
Jesus hade god
kännedom om livet i områdena runt om judarnas territorium. Han hade
insikt om både grekiska och romerska traditioner samt deras
religioner. Dekapolis bestod av tio fristående grekiska städer där
den grekiska kulturen och religionen dominerade samhället. Den
grekiska kulturen var välutvecklad vad gäller filosofi, teater och
idrott. Den hellenistiska kulturen var också känd för sitt
utsvävande nöjesliv som ofta hade religiösa och rituella inslag
med både droger och sex. Området utgjorde en svår frestelse för
unga judiska ungdomar som var nyfiken på världen. Den förlorade
sonen i Jesu liknelse lockades troligtvis av ett område sådant som
Dekapolis. Området var ett tillhåll för avsevärda militära
styrkor, med soldater från hela det romerska riket, och med ett rikt
utbud av nöjen och grekisk kultur. Ruiner och utgrävningar visar
att de tio städerna var rikt utsmyckade och att infrastrukturen var
imponerande.
Det är med vetskap
om situationen runt om Israel som man ska läsa liknelsen om den
förlorade sonen. Även om vi kallar liknelsen för berättelsen om
den förlorade sonen så handlar den egentligen om Gud som vår
fader. I liknelsen finns två förlorade söner. Inledningsvis möter
vi den yngre av bröderna. Hela berättelsen finns i Luk 15:11-24. Vi
börjar med att bekanta oss med situationen.
Luk 15:11-13. Han sade: ”En man
hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del
av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin
egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt
allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där
slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.
Jesus börjar med
att beskriva en familj med en far och två söner. Det finns alltså
tre huvudpersoner i berättelsen. Den yngste sonen är den första
som introduceras genom den fråga som han ställer till sin far.
Den yngste sonen
begärde att få ut den tredjedel av ägodelarna (marken) som han
skulle få när hans fader har dött. En sådan begäran var och är
extraordinär. Juridiskt sätt kan man inte kräva att få ut ett arv
innan någon har dött. I yttersta nöd kunde en sådan fråga kanske
var acceptabel men i detta fall rörde det sig inte om nöd. Det var
ett avståndstagande och en önskan om att få lämna sin faders hus
för att klara sig själv. Den yngre sonen hade en mycket stor dos av
tro på sig själv. Kanske skulle vissa tycka att det var gott gry i
pojken och att han hade en framåt attityd. Om man reflekterar lite
djupare inser man att den unge sonen hade ett hjärta som nog var
fullt av stolt tro på sig själv och sina egna vägar d v s det
bibeln kallar högmod. Högmod är en del i det begrepp som på
engelska översätt med ordet pride. Pride är ett engelskt
ord som kan översättas på många olika sätt. Det kan betyda
självkänsla eller stolthet, men det kan också betyda högmod,
självförgudning, eller fåfänga. Stoltheten kan ha många uttryck.
Ett uttryck är utan tvekan att vilja klara sig själv och gå sin
egen väg.
I liknelsen
uttrycks detta genom den extraordinära frågan om att få ut sitt
arv i förtid. Fadern skulle ha kunnat tolka detta som en skymf mot
familjen och i synnerhet mot honom som far. Den yngste sonen önskar
ju i praktiken att pappa var död.
Låt oss tänka oss
in i faderns situation. Det är uppenbart att sonen redan hade
flyttat hemifrån i sitt hjärta. Att förbjuda honom skulle inte
innebära att han kom hem oavsett om han bodde hemma. I sitt inre var
sonen redan i en annan del av världen. Jesus använder faderns
reaktion i liknelsen för att visa oss Guds hjärtas inställning
till oss människor. Fadern i berättelsen älskar sin son även i
den stund avståndstagandets fråga ställs. Han låter sonen få ut
sitt arv trots det orimliga i frågan. Det visar att Guds vänlighet
och godhet är ett viktigt kännetecken på Guds väsen. I
bergspredikan säger Jesus: var lika er far som låter sin sol gå
upp över både onda och goda.
I det här läget
kan det vara på sin plats att fundera över vilka sorts fäder som
finns i världen. Hur många skulle agerat som den här pappan
gjorde? Vad skulle vi säga om en sådan pappa om det vore en granne
eller en släkting? Kan vi se saker som Gud ser dem?
Skulle den yngste
sonen överhuvudtaget ha frågat om han inte visste att hans far var
en sådan god person? Godheten riskerar alltid att bli utnyttjad i
den här världen. Det är uppenbart att pappan i liknelsen inte
reagerade på ett sätt som är helt normalt i den här världen. Den
bild som vi får av fadern är helt olik de bilder av pappor som de
flesta människor har. I många familjer är barnen rädda för sina
fäder och blir slagna eller kuvade genom manlig styrka och
auktoritet. Jesus visar oss att vår far som är i himmelen håller
en annan standard än vad vi är van vid här i världen.
Beskrivningen av
den yngste sonen är trots allt intressant. Det finns en ungdomlig
naivitet i hans inställning. Han som troligtvis inte hade så stor
erfarenhet av världen där ute var övertygad att den fanns till för
honom att erövra och njuta av. Så fort sonen väl hade kontroll
över sitt förskott på arvet spilldes ingen tid att ta för sig av
livets goda. Han reste bort till en ny plats som han trodde hade
bättre förutsättningar. Naturligtvis var sonens ambition att prova
sina vingar i ett nytt land med hjälp av den förmögenhet som han
fått fram genom sitt arv. Det finns något både naivt och
halsdarrigt över honom, som om han räknade med att hela världen
var lika goda som hans far.
Finns verkligen
motsvarade attityd i samhället idag?
En inte så ovanlig
hållning bland intellektuella är att kategorisera tanken om Gud i
fyra perspektiv.
- Gud finns inte och därför behöver människan inte fundera på honom.
- Gud finns men bryr sig inte om oss och vi har inget värde för honom.
- Gud är i allt och vi är alla en del i honom genom livets kretslopp.
- Gud finns och är intresserad av oss och vill ha en relation med dem som han skapat.
Om man närmare sig
dessa fyra möjligheter finner den intellektuelle och självupptagna
att alternativ 1 till 3 inte är intressanta eftersom Gud i så fall
skulle vara ointressant för henne. Gud skulle i de tre perspektiven
inte tillföra liksom något i den intellektuella människans liv.
Den fjärde skulle dock vara intressant men då måste Gud också
bevisa att han finns och kunna undersökas av människan. Kravet är
alltså att Gud ställer upp på människans villkor och låter sig
definieras och studeras empiriskt och vetenskapligt av människan.
Den intellektuella
bedömningen av de fyra kategorierna har utgångspunkten: What´s in
it for me! Den attityden är ganska lik den yngste sonens attityd.
Grundtanken är egoistisk och självcentrerad.
Ur ett bibliskt
perspektiv kan en sann självkänsla endast byggas i relation till
Gud. På vad ska vi bygga vårt liv och vår självkänsla? Vad kan
vi berömma oss av?
Paulus säger med
anledning av att berömma sig och vara stolt följande i Gal 6:14:
Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre
Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för
mig och jag för världen.
Det är en helt
annan attityd än vad som predikas av gurus inom självförverkligande.
Det betyder inte att en kristen människa behöver ha dålig
självkänsla. Tvärtom. Det innebär att vi kan få ikläda oss en
självkänsla som är starkare än döden. Jesus säger att den som
bygger sitt liv, sin självkänsla på hans ord är likt en man som
byggde sitt hus på en stengrund. När stormen kommer står huset
fast.
I denna världens
perspektiv kräver människan en leverans från Gud först för att
han ska vara intressant och få tillåtelse att komma till tals i
deras liv. Gud har levererat men inte på det sätt som man önskat.
Han sände sin son för att lida och dö för hela världen och för
var och en som ödmjukar sig och erkänner behovet av honom är han
villig att uppenbara sig själv.
En attityd av
högmod (pride) finns i dag och den fanns också på Jesu tid. I det
judiska samhället fanns en ganska stark sammanhållning kring
familjen, släkten, byn, och närsamhället. Det var svårt att leva
ut en rebellisk inställning till den judiska traditionen och till
familjen. Att göra riktig revolt innebar att man lämnade judiskt
område och begav sig till orena trakter där hedningarna bodde och
verkade. Den yngste sonen gjorde det. Naturligtvis kunde man resa
riktigt långt bort men det var både dyrt och farligt. Närområdets
grekiska städer erbjöd det mesta en rebellisk judisk son kunde
åstunda.
Nästa del i
liknelsen lyder.
Luk 15: 14-20.
När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet,
och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad
man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att
vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som
svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till
besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte
mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem
till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen
och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig
få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin
far.
Det är intressant
att se upptakten till de problem som den yngre sonen råkar ut för.
Det blev hungersnöd. Stormen kom och då är den givna frågan:
kommer hans livsbygge att klara stormen?
Den unge sonens
livsbygge rasade samman. Hans livsdröm var krossad i grunden och han
började sin resa ner till botten av samhället. Han blev en
svinaherde med så dålig inkomst att svinen hade det bättre. Han
blev i praktiken en slav och om han skulle överleva skulle han
tvingas bli en tjuv där ha stal från svinen som han var satt att
vakta. Han var en skugga av sitt forna jag och höljd i skam och
fångenskap.
I Mark 5 när
Jesus åker över från Kapernaum till Gadaras område (troligtvis
till staden Hippo) på andra sidan Genesarets sjö så kan vi förstå
från sammanhanget att själva resan genomförs för att befria en
förlorad son. Den besatte mannen var förslavad. Hans livsbygge hade
rasat. Kanske hade han likt den förlorade sonen lämnat sitt hem för
att söka lyckan i de grekiska städer i Dekapolis. Något hade gått
fel. När Jesus kom över till den andra stranden skyndade mannen
fram till Jesus och det står att han föll ner och tillbad. I
liknelsen om den förlorade sonen så vänder också den sonen hem
igen för att böja knä inför sin far och be om förlåtelse.
Luk 15:21-24. Redan på långt håll
fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot
honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har
syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas
din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta
fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på
hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta
den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever
igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Vi läser om att
pappan fylldes av medlidande och sprang mot honom. Man får utgå
från att det var en mycket illa tilltygad ung man som kom längs
vägen och när pappan ser hur det är med honom fylls han av
känslor. På samma sätt kan vi läsa om ett annat tillfälle när
Jesus var på andra sidan sjön d v s Dekapolis. Jesus har just fått
höra att Johannes döparen har blivit dödad av Herodes och han
sörjer sin kusin. Det ger honom en föraning om vad han själv ska
komma att gå igenom inom en ganska snar framtid. Jesus visste ju vad
som väntade honom.
Matt 14: 13-14. När Jesus hörde
detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för
att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde
efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara
människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som
var sjuka.
Jesus fylls av
medlidande och rörs i sitt hjärta när han ser alla de förlorade
som kommer till honom. Det är uppenbart att Jesus kände precis som
pappan i berättelsen och han kunde inte, trots sin sorg, annat än
att hjälpa och komma folket till mötes.
I liknelsen om den
förlorade sonen finns en äldre son som är hemma. När man läser
om honom inser man att han också var en förlorade son som
egentligen inte hade sitt hjärta i hemmet. Texten visar att det
fanns en bitterhet i den äldre sonen. Han levde ett inre liv som
inte överensstämde med det yttre.
Luk 15:25-32. Men den äldste sonen
var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde
han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad
som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din
far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka
honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in.
Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade:
’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt
något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att
festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har
levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du
gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid
hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och
vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad
och är återfunnen.’”
Den äldre sonen
var ute på familjens ägor. Han kunde säkert ha varit borta i flera
dagar. Kanske vaktad han familjens djur eller förvaltade någon
annan del av egendomen. Den äldre sonen får inte vara med om mötet
mellan den yngre sonen och pappan. Han kommer hem senare när festen
för den yngre sonen är i full gång. Reaktionen blir omedelbar och
den yngre sonens återkomst framkallar den bitterhet som finns i den
äldre sonens hjärta. Han har också vandrat i väg hemifrån men
han har aldrig realiserat sina tankar. Han söker bekräftelse av sin
pappa. Han vill ju att hans pappa, utan att han ska behöva be eller
ta för sig, ska erbjuda honom att få använda egendomen till sig
och sina vänner på egen hand. Här finns också en ambition för
egendomen som inte inkluderar pappa utan tanken kretsar kring en
längtan att få fritt förfoga över egendomen efter eget huvud. Att
få festa på egen hand. En fest där han, inte pappa och inte sin
yngre bror, är i centrum. Att den tanken kommer upp, just när han
står utanför en fest ordnad för hans bror som kommit hem igen,
visar oss att det inte var festandet i sig som den äldre brodern
längtade. Festen var i fel sällskap. Han hade andra vänner som han
ville festa med.
Det står klart att
liknelsen handlar om två söner som båda söker bekräftelse. Båda
vill ha något eget. Båda vill vara i centrum. Båda söker det egna
och inte familjens gemensamma. Pappan är den i familjen som söker
allas bästa, och vill se båda sina söner utvecklas. Det står
också klart att pappan inte håller tillbaka något från någon
ända av dem. Båda har möjlighet att ta ut vad de vill från
familjens egendomar.
Den yngre sonen
kommer till insikt om hur bra han har det när han möter en hård
värld där utanför. Den äldre har inte nått den insikten ännu
utan är fången i en bild av att pappa inte unnar honom något.
Den äldre sonen är
bunden i en idé om en missunnsam pappa. Han har tillgång till allt
men inser det inte. Han lever i en livslögn som var minst lika stark
som som den livslögn som den yngste sonen realiserade. Den yngre
sonens egendom och livbygge skakades av en hungersnöd. Även den
äldre sonens liv skakas men av den yngre sonens hemkomst och faderns
inställning till honom. I den stunden bryter stormen in i den äldre
sonens liv. Nu testas hans livsbygge och var hans självkänsla
ligger.
Den yngre sonens
ögon hade öppnats av de svårigheter han mött i främmande land.
Genom historien har förlorade söner kommit till insikt när man
sett ondskans och syndens rätta ansikte. Vittnesbördet från de som
omvänt sig är avgörande för att också hemmasönerna ska inse det
fulla värdet av allt det som de har utan att de förstår att vara
tacksam för och att nyttiggöra i sitt liv.
Hemmasonen i Jesu
liknelse insåg inte att allt som pappa hade också var hans.
Vardagens arbete gjorde honom blind för den frihet som han ändå
hade. Ivern att vara duktig inför pappa gjorde att han aldrig lärde
känna vem pappa var.
Jesus avslutar inte
berättelsen. Kommer hemma sonen att gå in till festen och ta emot
sin broder? Kommer han att inse den frihet som han har där hemma och
bruka den friheten så att familjens namn kommer till ära?
De besatte mannen
som Jesus befriade när han klev iland på Garadas område blev
skickad hem till de sina för att berätta om de stora saker Gud hade
gjort för honom. På samma sätt kommer Gud att sända många av
dagens förlorade söner hem till församlingen för att påminna oss
om allt det goda och fantastiska som vi har i Guds rike. Dessa
förlorade söner kommer att urholka de resurser som vi samlat i egen
kraft. Kanske kommer Gud att låta slakta den gödda kalven. Den som
vi vårdat och kanske haft planer för tillsammans med våra egna
vänner. Kanske kommer den förlorade sonen förändra den verksamhet
vi bedriver och de former vi gött under åren.
