Vägen, sanningen och livet

Frågan vem Jesus är har bearbetats genom alla tider. När Jesus frågade lärjungarna vem folket trodde att han var fanns det många olika svar.

Vissa trodde att han var en profet eller lärare från Gud men brottades med att försöka förstå hans uppdrag. Vi läser om det i Joh 3 när Nikodemus besöker honom om natten.

Joh 3:1-2. Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: ”Rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.”

Nikodemus insåg att Gud var med Jesus men han brottades med problemet att förstå Guds verk genom Jesus. Den insikt som Nikodemus har är en bra start men han saknade förståelse för det som är andligt. Han kunde resonera logiskt kring det han såg och upplevde. Nikodemus vittnar till oss och säger att till och med en skeptiker måste bejaka de under som Jesus gjorde och att detta innebar att Gud vittnade om att han var med Jesus.

De breda folklagren var inte så insatta i andliga frågor heller och de funderade på om Jesus inte kunde vara någon av profeterna som återuppstått. Man talar om Elia eller Jeremia men också om Johannes döparen. Att någon skulle så att säga uppstå i en annan skepnad, en reinkarnation, indikerar någon form av hednisk inblandning i tron.

Det var nog en ganska brokig folkmassa som kom för att lyssna till Jesus. Troligtvis kom också den kategori människor som dras till olika former av nyandlighet. Kanske lite som våra dagars New Age grupper.

Jesus ställer frågan om vem han är till lärjungarna och Petrus ger uttryck för den uppenbarelse som nått honom i frågan.

Matt 16:13-17. När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – ”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.

Det är uppenbarelsen om vem Jesus är som utgör den gemensamma kärnan i Kristi kyrka. Det är för dem som han uppenbarar sig för som hans löften gäller. De utgör församlingen och den är hans brud som han bereder rum för i sin faders hus.

I våra dagar så finns det många som vill måla Jesus bild och skriva historien om vem han är. Det är inte ovanligt att man vill försöka beskriva en annan Jesus än den som Nya Testamentet beskriver. Vissa vill framställa Jesus som en revolutionär som blev kuvad och som sedan återuppstår i en myt som gör att de som följt honom kan rädda ansiktet. Andra beskriver honom som en vishetslärare som lärde människan om sig själv men som sedan blev misstolkad av sina efterföljare. Det gemensamma för alla dessa är ambitionen att utifrån ett logiskt resonerande försöka fånga människan Jesus i en beskrivning som känns trovärdig. Det finns också en ambition av att befria honom från den gudomliga ram som kyrkan anses ha gett honom. Motivet för kyrkans förvrängning av Jesus skulle vara dess hunger på makt. Ingenting kan ju ge mer makt och legitimitet än att säkra den via ett gudomligt förordnande.

Att äga och definiera historiebeskrivningen är det absolut viktigaste instrumentet för att skapa legitimitet. Därför kommer alltid kampen om framtiden ligga i kampen om historien. Det faktum att Jesus har blivit en så central person i historien innebär att det måste vara något speciellt med Jesus.

Både dåtidens och nutidens kloka måste böja sig för inför detta faktum. För att få grepp om och kanske också nyttja den kraft som denne Jesus verkar ha i världen så blir det naturligt att intressera sig för frågan om vem Jesus egentligen var. Hur ska man kunna fånga det speciella med Jesus så att historien blir begriplig och ger legitimitet till den egna ideologin eller värdegrunden?

Vi kan konstatera att Jesus har det starkaste varunamnet här på jorden. Kristendomen är den största religionen och dess efterföljare finns i de delar av världen som har mest inflytande globalt. Den som vill ändra världsordningen måste ha en ambition att ändra historiebeskrivningen och skapa en ny betydelse av vem Jesus är.

Om Jesu lära är ett mänskligt påhitt så är det utan tvekan den mest briljanta påhitt som världen någonsin skådat. Däremot om Jesu lära är sann så innebär det ett ansvar för alla människor. Jesu ord skär som ett skarpt svärd och vi kan inte förhålla oss neutrala till hans ord och hans person.

Andlighet och religion är något som är unikt för människan. Andlig aktivitet kräver en förmåga att tänka abstrakt och att ha ett inre liv och en kreativitet som inte är begränsad i tid och rum. Förmågan att lämna nuet, kroppen, och det kända är en förmåga som gör oss till människor.

Dessa förmågor har förbryllat Darwinister. Det är uppenbart att dessa förmågor är viktiga parametrar för en människas attraktivitet i relationer. Därför tenderar Darwinister att förklara våran abstrakta förmåga som en fördel i konkurrensen om att få föra sina gener vidare d v s i den sexuella konkurrensen. Med ett sådant perspektiv är även det andliga ett instrument för det själviska, medvetet eller omedvetet. Den förklaringsmodellen innebär å andra sidan att Darwinisterna får lov att tillstå att andlighet är en förmåga som ger konkurrensfördelar. Enligt Darwinismen har ju allt som finns kommit till därför att det ger fördelar i det naturliga urvalet. Med andra ord så betyder det att andlighet ger fördelar i den biologiska kampen om resurser för det egna och den egna arten.

Historien visar att andlighet och makt alltid följt varandra. Det är endast under en kort tidsepok som människor hävdar sig vara utan andlighet. Vidskepelsen anses ha besegrats. Samtidigt är det så att det aldrig tidigare funnits så många andligt intresserade människor på jorden som idag. En del av den förklaringen är att befolkningen är större än någonsin. Den allra viktigaste förklaringen är dock att det andliga intresset växer men att intresset söker andra former.

All logik talar för att andligheten är något som kommer att bestå och därmed kommer kampen om historien bli allt viktigare. Konflikten mellan Israel och den muslimska världen är en konflikt som handlar om historien. Det är minst två historiebeskrivningar som kämpar om herraväldet. Hur ska man annars förklara det risktagande och det lidande man är villig att acceptera. Det faktiska värdet av marken kan inte motivera den insats och det offer som båda parter är villiga att ge.

När lärjungarna frågar Jesus om den yttersta tiden får de en ganska lång profetisk utläggning som svar. Han varnar lärjungarna för att det kommer att komma sådan som vill utnyttja hans person och namn på falska grunder.

Matt 24:23-28. Om ni då får höra: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte! Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda. Nu har jag sagt er det i förväg. Om ni alltså får höra: Han är ute i öknen, så gå inte dit, eller: Han är inne i kammaren, så tro det inte. Ty liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.

Jesus förutsäger att hans person kommer att bli föremål för kapningar. Vissa av dem i syfte att ta hans plats och nyttja den makt som är förknippad med hans namn. Andra kommer att försöka förvränga hans budskap genom nya utsagor i avsikt att bedra. Jesus tar upp två specifika saker. Om ni får höra att jag är ute i öknen eller att han är inne i kammaren. Kanske är detta endast två slumpvisa exempel på vad som kan komma att sägas och det är definitivt korrekt att använda dem på så sätt d v s som exempel. Däremot brukar Jesus ge exempel som är mer precisa än vad slumpen är. Det finns en ledtråd till oss om vilka typer av förvrängningar som kommer att uppkomma i dessa ord.

Att vara ute i öknen syftar på en rörelse som försöker separera sig från världen och bygga upp ett alternativt samhälle som är avskild från den övriga världen. I detta finns lockelsen om ett jordiskt himmelrike och en stor ledare. Vi har flera berättelser i bibeln om hur Gud samlar sitt folk i öknen. Mose leder Israels folk ut i öken för att hålla Gudstjänst. Rösten från öknen har en speciell trovärdighet genom de exempel som finns i Israels historia. Jesus visar att det kommer att komma ledare som vill separera och avskilja delar av församlingen och kalla dem ut i ödemarken där de inte längre har en kontakt med samhället i övrigt. Här visar Jesus att han är en angelägenhet för alla och för hela samhället.

Jesus brukar tala om kammaren som en plats för den personliga andakten. Att han använder samma plats här är nog ingen slump. Det kommer alltid att finnas en lockelse till ett förandligande av Jesu budskap. Gnosticismen är en sådan strömning som förledde många kristna. I Wikipedia står ”Den kristna gnosticismen hävdade att vissa människor, det vill säga gnostikerna, har en inre förmåga att söka och finna det inre ljuset”. Gnosticismen var egentligen en blandning mellan olika hedniska tankar och kristendomen. I ett annat stycke i Wikipedia står ”I den kristna gnosticismen är det Kristi uppgift att ge denna gnosis så att människan blir frälst, men andra gnostiska system har andra frälsargestalter, exempelvis Set”.

Det kommer alltid att finnas en risk att Jesus definieras som endast en sanningskärna som kan finnas genom ett inre sökande. Då begränsas Jesus till det inre och får inte någon yttre betydelse eller makt. I en sådan lära blir inte Jesus jordiska liv speciellt betydande och frågor kring födelse, död, och uppståndelse kan också betraktas som symboliska. Villoläran skapar en inåtvändhet och en barriär mellan det inre och det yttre, mellan det andliga och det jordiska.

Den tredje faran som Jesus tar upp är en sömnaktig slöhet som verkar hota mänskligheten.

Matt 24:42-44. Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.

När vi minst väntar det så kommer det att ske. När Jesus talar om att vaka och be handlar det ofta om att vara på sin vakt så att vi inte faller offer för frestelser och prövningar. I den yttersta tiden kommer det finnas en risk att somna till. När Jesus är i Getsemane inför sin död och uppståndelse ber han sina lärjungar att vaka och be med honom. Han går själv bort en bit från dem för att bedja. När han kommer tillbaka finnar han de sover. Han säger då (Matt 26:40-41): Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.

Vid ett tillfälle undervisar Jesus om uthållig bön (Luk 18:1-8). Han ger en liknelse om en kvinna som går till en domare för att få rätt i en rättssak. Domaren fruktar varken Gud eller människor och vill till en början inte höra på kvinnan. Nu är kvinnan så ihärdig i sin framställan att domaren till slut ger med sig och tar sig an hennes sak. Jesus konstaterar: Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta?

Han avslutar denna undervisning med följande ord.

Luk 18:8. Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?

Jesus kopplar förekomsten av tro till uthållig bön. Det finns en uppenbar risk att tröttas i bönen, att inte orka vaka och be. Därmed finns också en stor risk att falla för frestelser och prövningar. Anden vill men kroppen är svag.

Vad var det som gjorde att lärjungarna inte orkade vaka med Jesus? De hade inte samma insikt som Jesus om vad som var på väg att hända. Judas kom som en tjuv om natten och om lärjungarna vetat av faran och att tiden var så nära så skulle vakan inte ha varit ett problem. Deras kroppsliga behov talade mycket starkare än Jesus ord om att vaka och be. Det verkar som om lärjungarna var invaggade i en falsk känsla av trygghet. När vi minst väntar det kommer människosonen.

När sannolikheten för andlig sömn och falsk trygghet är som störst händer det.

  

Att förvalta sitt pund

I en av Jesu liknelser tar han upp förvaltning av det som Gud ger oss. Liknelsen är en av de svåraste att riktigt förstå. Den ges i ett sammanhang som handlar om den yttersta domen och den riktar sig till lärjungarna och inte till folket i allmänhet. Hela sammanhanget börjar med följande ord.

Matt 24:3. När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?”

Jesus beskriver då på ett mycket påtagligt sätt vad som kommer att hända i framtiden. Hans ord ligger väl i linje med både Daniels bok och Uppenbarelseboken. Därefter ger Jesus ett antal liknelser kopplad till sin andra tillkommelse. När Jesus kommer tillbaka är det som kung och härskare.

Varför kommer Jesus först som en tjänare och sedan som en kung och härskare?

Judarna väntade på en kung och härskare men när Messias kom var han allas tjänare. Därför kände de inte igen honom. Jesus kom för att etablera en nytt andligt sädesslag här på jorden. Han var det första vetekornet som planterades i jorden och efter honom skulle det komma många vetekorn som sås ut över jorden. Hela jorden ska uppfyllas av det nya andliga sädesslaget.

Jesus berättar en liknelse om detta som handlar om en såningsman som sår och sedan kommer en ovän och sår ogräs i samma åker. Mannen säger då att den ädla säden och ogräset får växa ihop intill skördetiden och då sker en uppsortering (Matt 13:24-30). Senare förklarar han liknelsen för lärjungarna.

Matt 13:36-43. Sedan lät han folket gå och återvände hem. Hans lärjungar kom då till honom och sade: ”Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss.” Han svarade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen, åkern är världen, den goda säden är rikets barn, och ogräset är det ondas barn. Fienden som sådde det är djävulen. Skördetiden är världens slut, och skördefolket är änglarna. Som när ogräset rensas bort och eldas upp skall det bli vid världens slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike. Hör, du som har öron.

När Jesus kom som en tjänare befinner vi oss i en period av sådd. När det blir skördetid kommer Jesus att komma som kung och härskare. I Matt 24 och 25 talar Jesus om sin andra tillkommelse och han talar uteslutande till sina lärjungar. Han använder en annan liknelse som har ett inre perspektiv, d v s perspektivet herre och tjänare. Jesus kom först som tjänare och vi som följer honom går först in i tjänarrollen. När Jesus kommer för andra gången kommer han som kung och de som följer honom övergår då till att också inta roller som kungar. Lärjungen är aldrig för mer än mästaren men hela idén med att vara en lärjunge är att följa och efterlikna mästaren. I följande stycke talar Jesus till sina lärjungar och det handlar om deras tjänarperiod inför övergången till den nya ordningen. I Matteus evangelium ges inget skäl varför den rike mannen i texten nedan reser bort medan Lukas anger att skälet för resan var att erhålla kungavärdighet och att han sedan komma tillbaka som kung. När Jesus kommer för andra gången kommer han som kung men innan han kommer tillbaka ger han sina lärjungar uppdrag.

Matt 25:14-30. Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar.

Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’

Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’

Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’

Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna.

Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.

Den liknelse som Jesus använder handlar om en investerare som har personer i sin tjänst som ska förvalta hans tillgångar under tiden han gör ytterst viktiga affärer i ett främmande land. Han delar ut förtroenden i form av ekonomiska resurser att förvalta. I berättelsen ser vi att det går olika bra för de tre anställda. En av dem lägger ingen energi eller kraft på sitt uppdrag. Det är den tjänare som fått minst att förvalta. En talent var den största måttenhet som användes för pengar. En talent motsvarade ungefär 26 kg silver och det hade ett stort värde om det omsattes i vardagen. Det var med andra ord en betydande rikedom som alla tre fått.

Den tjänare som grävde ner sin talent är endera rädd att misslyckas eller så unnar han inte sin herre avkastning på sitt kapital. Det verkar som om han var rädd för sin herre och ville vara säker på att han inte skulle bli skyldig något. I en första anblick är hans agerande beklagligt men samtidigt mänskligt. Om man däremot tänker efter lite inser man hur konstigt beteendet är.

Varför tog tjänaren emot pengarna om han inte godtog det uppdrag han fick?

Varför tackade han inte nej till pengarna så att någon av de andra kunde ha fått lite mer att förvalta?

Tjänarens agerande signalerar en hopplöshet som endast skulle kunnat ha blivit värre om han stulit pengarna och aldrig återvänt. I ett sådant fall så hade tjänaren i alla fall fått ut något. Tjänaren verkar redan från början gett upp allt hopp trots den möjlighet som gavs honom.

Alla som är anställda vet att de behöver hantera resurser i form av både kapital och utrustning som den anställde inte äger själv. Det ligger i sakens natur att den som anställt (d v s ägaren) är den som också tar risken om det skulle gå snett i arbetet. Utrustningen kan gå sönder eller utfallet i investeringen kanske inte blev så bra som man hoppats. En arbetsgivare är villig att ta den risken och det är i själva anställningsögonblicket riskbedömningen görs huruvida den som anställs kan anses ha den kompetens som krävs för uppdraget. Om du är anställd så har du förtroendet att utföra uppdraget. Risktagandet ligger på arbetsgivaren vad gäller resultatet i arbetet. Det finns dock en sak som krävs av arbetaren och det är att denne arbetar. Att misslyckas efter att ha gjort sitt bästa innebär att arbetsgivaren missbedömt förmågan. Att inte ens försöka eller att vägra arbeta innebär att arbetaren har missbrukat förtroendet.

Utgångspunkten i liknelsen är att de som anställts har förmågan att lyckas. Resultatansvaret ligger på den som anställer. Gud brister inte i sin förmåga att anställa. Därför lyckades de tjänare som använde sina talenter. Endast den som inte försökte misslyckades.

Berättelsen innehåller inga detaljer kring hur de två tjänarna som lyckades arbetade. Vi vet bara att slutresultatet blev bra. Kanske fanns det stunder då alla pengarna verkade vara förlorade. Liknelsen visar på att det är slutresultatet som räknas inte bekymren på vägen.

Utfallet i liknelsen är av betydelse. Att Jesus inte nämner något annat utfall än dessa tre innebär att det inte finns några andra utfall. Alla tjänare som försökte lyckades.

Detta ligger i linje med det som står i Joh 1:12-13.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Att försöka förvalta sin talent är att ta emot honom. Du behöver inte tro på dig själv utan tro på honom som har kallat och anställt dig. Genom att försöka visar du din tro och du bekänner Jesus är din Herre d v s att du är hans tjänare. Den som inte försöker visar däremot att den inte är en tjänare vilket betyder att man inte erkänner att Jesus är Herre.

En fråga som är värd att fundera över är: Vad gjorde egentligen den tjänare som grävde ner sin talent med den tid som han hade?

Ett rimligt antagande är att tjänaren jobbade för sig själv eller tog tjänst hos en annan herre. I båda fallen visar han i sitt agerade att den som gav honom talenten inte är hans herre.

För en tid sedan lyssnade jag på en bok om Livingston, missionären och äventyraren. Han hade en devis i sitt liv och det var att tjäna men han kunde inte ta ansvar för resultatet. Gud fick ta ansvar för resultatet av den ansträngning som hans tjänande innebar. Liknelsen om talenterna visar oss att om vi har den inställningen så kommer Gud att säkra resultatet. Ingen av de som försökte misslyckades.