Skapelseberättelsen – är djuren skapade efter någon avbild i himmelen?

I veckans blogg finns ett försök att, med utgångspunkt kring vad bibeln säger, måla en bild av varför djuren ser ut som de gör. Det är en ambitiös utgångspunkt och ska ses som ett resonerande och ett sökande i bibeltexten efter ledtrådar i frågan. För den som inte tror att Gud finns är en sådan övning meningslös och löjlig. Dock, för den som är nyfiken kan en sådan övning skänka nytt ljus, dels över olika sammanhang i bibeln, men kanske också ny insikt som har betydelse i det egna livet. Hur det än är så ger nedanstående text en inblick i hur de som skrev bibel uppfattade världen. För den som tror på Gud blir det också en inblick i Guds värld och tankar. För andra blir det bara en resa i några moment av den verklighet som bibelns folk uppfattar som sann.

I den andra skapelseberättelsen, den som finns i andra kapitlet, låter Gud oss komma bakom scenen för skapelsen och vi får följa med i ett resonemang där Gud på ett subtilt och dolt sätt avslöjar sin plan för hela skapelsen. Berättelsen gläntar lite på den slöja som döljer motiven och planen med skapelsen. Jesus kom till jorden för att i liknelser uppenbara det som varit dolt sedan världens skapelse (Matt 13:35). En av de mest förbluffande texter i skapelseberättelsen är när Gud formar djuren och för dem fram inför Adam. Vet inte Gud att ingen av djuren passar Adam som livskamrat? Naturligtvis vet han det, men han gör det för att berätta något för oss.

1 Mos 2:18-20. Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp.

När Gud spelar upp denna scen vill han visa något högre och ge en liknelse eller illustration av något som rör honom själv. Adam skapades till Guds avbild och Gud låter det som händer Adam också vara en avbild av något som berör Gud. Om Adam är Guds avbild så måste vi ställa oss frågan vilken roll som djuren spelar i det drama som Gud låter arrangera. Om människan var skapade till Guds avbild så måste man ställa sig frågan om djuren var skapade efter någon avbild i det himmelska?

Skapelseberättelsen talar om det för oss på ett mycket direkt och påtagligt sätt när vi läser kapitel tre i första Mosebok.

1 Mos 3:1-5. Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”

Ormen, ett av de djur som Gud fört fram inför Adam, ger sig i kast med att försöka förleda Eva. Gud väljer att introducera djävulen som ett djur i den berättelse som han genom änglar ger till Mose (Apg 7:53). Profeten Hesekiel ger följande skildring av Ormen.

Hes 28:12-14. Herrens ord kom till mig: Människa! Sjung en sorgesång om Tyros kung: Så säger Herren Gud: Du var som en dyrbar sigillring. Du var full av vishet och fulländat skön. I Eden, Guds trädgård, bodde du. Du var höljd i ädelstenar av alla de slag: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, rubin och smaragd. Av guld var dina smycken och prydnader, gjorda åt dig den dag du blev skapad. Du var en kerub som jag hade smort och satt till beskyddare.

Av sammanhanget förstår vi att Hesekiel talar om ett himmelskt väsen, en kung i andevärlden. Den han talar om fanns i Guds trädgård, Eden, och han var en kerub. Bibeln beskriver keruber på följande sätt.

Hes 1:4-14. Jag såg en stormvind komma från norr – ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. Och längst därinne, längst inne i elden, glimmade det som av vitt guld. Längst därinne tyckte jag mig se fyra varelser. De såg ut så här: de hade mänsklig gestalt, men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. Deras ben var raka, fötterna liknade tjurklövar och glänste som blank koppar. Under vingarna hade de människohänder åt fyra håll. Alla fyra hade ansikten och vingar. Deras vingar vidrörde varandra. De kunde gå utan att vända sig, var och en gick rakt fram. Så såg deras ansikten ut: de hade ett människoansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte till höger och alla fyra ett tjuransikte till vänster och alla fyra ett örnansikte. Vingarna upptill höll de utbredda: var och en hade två vingar som vidrörde de andras och två som skylde kroppen. Var och en gick rakt fram. De gick dit andekraften styrde dem, och de vände sig inte när de gick. Mellan dem syntes något som liknade glödande kol, det fladdrade som fackelsken mellan varelserna. Elden lyste klart, och ur elden sköt blixtar. Varelserna for av och an likt blixtar.

När Jesus beskriver (Luk 10:18) hur djävulen lämnat himmelen använder han följande ord: jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.

Hesekiel är en av profeterna som beskriver kerubernas utseende med ord. Vi vet att tabernaklets olika delar hade bilder på keruber med vingar. Tyvärr finns inga sådana bilder kvar. I Hesekiels beskrivning är det tydligt att vissa av djuren hade formats av Gud som en avbild av keruberna. Keruberna hade flera ansikten som liknande; människans, lejonets, tjurens, och örnens. Det förklarar också varför Ormen beskrevs som ett djur i skapelseberättelsen. Hesekiel talar om dem som varelser. Att de hade mänsklig gestalt och att ett av deras ansikten liknade en människas, indikerar att de också hade någon aspekt i sig som var en avbild av Gud.

Jesus beskriver de fallna änglarna genom att relatera till dem via olika djurs skepnader: jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka.

I uppenbarelseboken finns ytterligare beskrivningar på keruber. I den beskrivningen så verkar keruberna på ett mer entydigt sätt kopplas till ett djurs skepnad.

Upp 4:7. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn.

I bibeln är ansiktet en beskrivning av individens karaktär. I ansiktet kan vi läsa hur individen är. Att keruberna hade flera ansikten kan betyda att de är sammansatta varelser vars karaktär också är sammansatt av olika aspekter. Djuren som finns på jorden har fått karaktärsdrag från keruberna. Det är inte rimligt att tänka sig att det skulle vara omvänt d v s att keruberna fått karaktärsdrag av djuren. Keruberna fanns långt innan djuren skapades.

När Gud förde fram djuren inför Adam visade Gud oss sin situation. Han var omgiven av många olika varelser med olika uppgifter och funktion i den värld som han skapat. Dock, ingen av dem kunde matcha hans person. Ingen var skapad helt och hållit till Guds avbild. Adam var inte bara skapad till Guds avbild i sin person han hade också hamnat i en situation som liknade Guds situation.

Av sammanhanget förstår vi också att Gud genom djuren visar oss olika aspekter på hur de andliga varelserna fungerar. Bibeln beskriver hur en tredjedel av änglarna (där av en del keruber) avföll från Gud och följde Ormen i ett uppror (Upp 12:4). Bland keruberna och bland djuren fanns egenskaper som kunde användas aggressivt. Det är uppenbart att lejonen, vargar och andra rovdjur har egenskaper som gör dem kraftfulla som jägare. Om det finns djur med sådana egenskaper så finns det andliga varelser med sådana egenskaper. Jesus beskriver ofta ondskan genom de egenskaper som rovdjur har.

Joh 10:11-14. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.

Jesus beskriver ondskan genom en liknelse där vargen får symbolisera ondskans makt. När en varg eller en vild hund kommer in i en fårhjord angriper den på ett urskiljningslöst sätt. Den rövar bort, den slaktar, och förgör.

Kung David var en herde innan han blev smord till kung. Ute bland fåren mötte David både lejon och björn och lärde sig hantera det vilda och försvara fåren. När han senare skulle möta jätten Goliat, en jätte och fiende till Guds folk, så hämtar han själslig styrka i tidigare möten med vilddjur. Han känner igen den sort som vilddjuren är när Goliat smädar himmelens Gud och hans folk. Vi vet historien om hur David med ett redskap för herdar, slungan, fäller Guds fiende. Återigen ser vi hur Gud låter rovdjuren bli till modell och träning för Guds utvalda.

När Jesus uttyder liknelsen om såningsmannen i Matt 13 är fåglarna som plockar bort den sådd som hamnade i den ytliga jorden en symbol för djävulen och hans änglar.

Matt 13:3-4. Och han talade till dem med många liknelser: ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det.

Matt 13:18-19. Så hör då vad som menas med liknelsen om mannen som sådde. Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten.

Någon har sagt: det är omöjligt att hindra fåglarna från att flyga förbi men vi kan hindra dem från att landa och bygga bo.

Petrus beskriver djävulen som ett rytande lejon.

1 Petr 5:8. Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.

Bibeln talar alltså om att rovdjuren har egenskaper som är hämtade från karaktärsdrag hos olika keruber, och att vissa av dessa keruber har fallit och ingår i ondskans rike. Det betyder att den liknelse som Petrus ger oss ska tolkas på ett ganska påtagligt sätt. Det fallna lejonets beteende är att kretsa runt en hjord med bytesdjur för att söka efter det svaga. När ett svagt byte är identifierat koncentrerar sig hela lejonflocken på det djuret för att fälla det. På samma sätt fungerar de fallna änglarna som Petrus varnar för. Var nyktra och vaksamma. Bytesdjuren brukar ha taktiken att hålla ihop och genom sin sammanhållning förvirra lejonen så att de inte kan identifiera det svaga eller separera det svaga från flocken. Det är en bild att ta efter utifrån ett andligt perspektiv.

När vi människor ska tämja vilda djur behöver vi förstå hur de fungerar. I en av de TV shower som handlar om människans relation till hundar får man följa Cesar Millan när han hjälper hundägare som har problem med sina hundar. Han är noga med att poängtera att hunden är specialist på att fånga upp vilket energitillstånd vi befinner oss i. Har vi självförtroende, är vi rädd, är vi osäker, eller är vi trygg? Allt detta läser hunden omgående. Även om Cesar inte har träffat en hund förut så känner hunden omedelbart att Cesar är annorlunda än de personer som inte kan hantera hunden. Det finns en mycket utpräglad psykologi i samspelet mellan en hund och människa.

Det indikerar att det finns liknade principer när vi människor tvingas hantera onda makter. Vi läser om ett sådant exempel i Apostlagärningarna.

Apg 19:13-16. Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala herren Jesu namn över sådana som hade onda andar. De sade: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar.” Så gjorde sju söner till en viss Skeuas, en judisk överstepräst. Men den onda anden svarade dem: ”Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?” Och mannen som hade den onda anden i sig for på dem, övermannade dem alla och tilltygade dem så illa att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga.

Vi ser hur det kan gå när sju män försöker hantera det vilda utan att vara fylld med den energi och ljus som krävs för situationen. Vi känner igen rovdjurs beteendet och den fara som det innebär att hantera dem. Om man inte har styrkan och insikten om hur det ska göras är det en mycket riskabel aktivitet.

Vid ett tillfälle misslyckas lärjungarna att befria en pojke från demoniskt inflytande. Det sker under tiden Jesus, Petrus, Jakob och Johannes är uppe på Förklaringsberget. När de kommer ner till övriga lärjungar så är det turbulent eftersom lärjungarna har försökt befria en pojke från onda andar och det har misslyckats.

Mark 9:25-27. När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp.

När lärjungarna frågar Jesus varför de inte kunde befria pojken svarar Jesus: denna sort kan endast drivas ut med bön och fasta. Med andra ord; det krävs uthållig bön och målmedvetenhet för att få kontroll på situationen. Delvis handlar det om att pojken befann sig i en miljö som helt klart präglades av en hållning som var ifrågasättande och velig i sin vilja. När Cesar Millan kommer in i en miljö som är dysfunktionell brukar han behöva omplacera hunden hemma hos sig ett tag för att en funktionell miljö ska bryta ner motståndet. Bön och fasta avskiljer från denna världens tänkande och ger kraft och insikt i det andliga. Vår tro och kraft byggs upp inför Guds ansikte och befrielsens kraft förlöses. Uthålligheten i bön och fasta är ett uttryck för en orubblig tro och det driver bort det vilda.

Ovanstående text är en del av det som hände när Jesus sände ut sina tolv lärjungar. Lite senare sänder han ut sjuttiotvå lärjungar till de städer han senare planerar att besöka. Det är intressant att se hur Jesus förbereder dem för vad de kommer att möta på sin vandring.

Luk 10:1-3. Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig. Han sade till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar.

Lärjungarna ska gå före honom och bereda vägen för himmelriket. Jesus uppmanar dem att be till fadern att han ska sända fler sådana som de för att hjälpa till med skördearbetet. Orden, jag skickar er som lamm in bland vargar, beskriver något märkligt. Vi kan förstå vad Jesus menar när vi läser berättelsen om den besatte pojken. Jesus verkar ha använt bilder från djurriket vid flera tillfällen när han ska beskriva lärjungarnas utmaningar i mötet med det onda.

Matt 10:16. Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.

Det är intressant att se hur Jesus använder olika djur för att ge sina lärjungar en bild över hur de ska arbeta mitt ibland fiender. Han ger dem instruktion att vara försiktiga och prövande på ett sätt som ormen är när den prövar sin omgivning genom att lukta med sin tunga. Vidare ber han dem framträda som duvor d v s på ett ärligt och oskyldigt sätt.

Hur gick det då för de lamm Jesus skickade ut?

Luk 10:17-20. De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Det gick ganska bra för lärjungarna. De får uppleva himmelrikets kraft och får erfara hur vargarna (det onda) faktiskt inte kunde skada dem. Jesus förklarar att han gett dem makt att trampa på ormar och skorpioner och stå emot fiendens, d v s djävulens, hela styrka. De får makt över alla de andliga rovdjuren. Återigen ser vi hur Jesus identifierar ondskans makt med olika djur. Han väljer att använda djur som lever i stoftet.

I skapelseberättelsen läser vi om hur Gud skapade människan för att härska över djuren. Det ska ses som en profetisk bild om hur Jesus skulle ger sin församling makt över alla andliga varelser som reser sig upp mot Guds plan här på jorden.

Lärjungarna gladdes över den makt de upplevde, men Jesus förmanar dem; gläds inte åt det utan gläds åt att era namn är skrivna i livets bok. Livets bok ska öppnas vid den yttersta domen då Jesu ska skilja fåren från getterna. Fåren är inskrivna i livets bok. Gläds över att ni är kallade till att vara Jesu får, att vara Jesu lärjungar.

I den stund Jesus säger att de ska glädjas av att vara upptecknade i livets bok, så uppfylls Jesus med glädje. Det står att han uppfylls med jublande glädje över att de är skrivna i livets bok.

Luk 10:21-24. I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

I sin glädje visar Jesus de kännetecknen som gäller för dem som blir upptecknade i livets bok. Det är alla de som ödmjukar sig och blir som barn. För dem uppenbarar Gud himmelrikets hemligheter.

  

Skapelseberättelsen – trädgårdens frukt

I skapelseberättelsen är frukt och frön något mycket centralt. Frukt och fröbärande växter var den föda som Gud gav till människan.

1 Mos 1:29. Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.

Av de orden förstår vi att frön är något viktigt för Gud. Han har gett människan frön till föda. Alla frukter innehåller frön. Gud använder samma språk för de fysiska som det andliga. Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. (Matt 4:4). Andens frukt har också frön som innehåller liv. När dessa frön når jorden ger de nya träd och mer frukt. Det är värt att understryka att när Gud skapade ett hem för människan så fyllde han skafferiet med mat i form av frukt och frön. Gud ger oss ibland bröd i form av frön.

1 Mos 2:8-9. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

Gud planterade alla sorters träd i sin trädgård. Där fanns säkert äppelträd, bananträd, kokospalmer, plommonträd, och körsbärsträd. Han nämner dock inte dessa vid namn utan de beskrivs på ett samlat sätt med orden alla slags träd, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Däremot tar Gud upp livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont på ett speciellt sätt. Skälet till detta är att dessa träd är speciella. De var inga vanliga träd vars syfte var att endast ge näring åt vår kropp utan detta var träd som hade en tydlig andlig dimension. Alla övriga träd bar frukt vars effekt på människan var riktade till livet på jorden. Dessa två träd var andliga träd med frukt vars effekt på människan också påverkade hennes relation med Gud och det himmelska.

Gud vill genom att likställa jordiska och himmelska träd lära oss förstå det himmelska genom den erfarenhet vi kan ha på jorden. Att de stod i Edens lustgård betyder att de också hade en rent jordisk betydelse. De fanns ju i en fysisk form i trädgården. Livets träd finns omnämnt på fler ställen i Bibeln. Det har en central roll i Uppenbarelsebokens sista kapitel.

Upp 22:1-2. Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.

Texten visar oss en bild från den nya himmel och nya jord som kommer att uppstå vid tidens ände. Det är en ordning som följer med Guds barns förhärligande vid uppståndelsen dag. Paulus skriver att hela skapelsen suckar och längtar till den ska få klä sig i en andlig dimension och bli född på nytt. Vi känner igen två saker från Edens lustgård och det är flödet med vatten som vattnar träden och det är livets träd med rötter djupt rotade i det vattenflödet. När man betänker den ordning som fanns i Eden och finns i himmelen så är det också relevant att fundera över det Jesus säger om trädgården i vårt hjärta.

Jesus säger i Joh 7:38-39. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

Människan blev skapad från jord på marken och människans hjärta är en jordmån för Guds planteringar. Jesus visar oss hur vi kan få ett inre flöde med levande vatten (livets vatten) genom tron på honom. I vår hjärtas trädgård finns också livets träd planterat. Det är en del av himmelriket inom oss. Uppenbarelseboken beskriver den effekt som bladen från livets träd har på människorna. Bladen fungerade som en medicin (ett läkemedel) och helade sjukdomar.

I Jesu undervisning om himmelriket var helande och läkedom mycket central. Det var en självklar del i de gåvor som himmelriket hade med sig till folket. Därför ägnade han stor tid till att bota sjuka och befria plågade människor. Även om det inte står uttryckligen i skapelseberättelsen så får vi utgå från att livets träd har samma funktion och kraft igenom tiden. Därmed förstår vi också att Gud hade gett dem helandets välsignelse genom livets träd. Växter av olika slag har genom alla tider fungerat som läkemedel för människan. Vi är också väl förtrogen med växter som ger smärtlindring och som brukats och ibland missbrukats av människan genom historien. Det finns också ett livets träd planterat i våra hjärtan som kan nås genom umgänget med Gud i det fördolda.

Ett av träden, det som ger kunskap om gott och ont, hade en effekt som gjorde att människan skulle dö om hon åt av den. I grundtexten har begreppet ont och gott en vidare betydelse. Den mekaniska översättningen av skapelseberättelsen använder följande engelska sätt att beskriva trädet; a tree of the discernment of function and dysfunction d v s ett träd för urskiljandet av funktion och dysfunktion. Trädet gav den som åt av det förmågan att urskilja vad som var funktionellt eller dysfunktionellt.

Trädet ger med andra ord förmågan och fallenheten att döma, och den förmågan riktar sig både inåt och utåt. Med en sådan egenskap kommer ett oerhört ansvar, både för det inre och yttre livet. Jesus uttrycker det ansvaret på följande sätt.

Matt 7:1-2. Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

Trädets frukt har den effekten att den som äter den inte kan undgå att mäta det funktionella eller dysfunktionella i sitt eget liv eller i sin omgivningen. Den förmåga som trädet gav hade en oerhörd tyngd och endast den som kan leva helt funktionellt förmår att bära förmågan. Alla andra kommer att dö av den tyngd som följer med den förmåga de fått. Vi känner historien och Adam och Eva äter av trädet och de blir förvisade från Edens trädgård med följande motivation.

1 Mos 3:22-24. Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

Människan blev utvisad från Eden för att vi inte skulle äta av livets träd och därmed inte kunna dö rent fysiskt. Livets träd höll människan vid liv fysiskt och så länge de kunde äta från det trädet skulle de leva rent fysiskt.

Gud lät människan bruka jorden varav hon var tagen. I de orden ligger domen att inte kunna bruka det andliga, det liv till vilket vi var skapade. Gud satte keruber att vakta vägen in till det andliga. Deras placering öster om Eden visar oss att de fanns kvar i den riktning där solen gott ner, där Guds ljus hade lämnat jordens yta. Vägen till det andliga och till livets träd vaktas av ett ljungande svärd, av det levande Guds ord, Jesus. När Johannes möter Jesus i sin himmelska skepnad beskriver han honom på följande sätt.

Upp 1:12-16. Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.

När lärjungarna frågar Jesus om vägen till Guds boning svarar Jesus: Jag är vägen, sanningen och livet.

Joh 1:14. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jesus beskriver vårt nya hem och vägen tillbaka till det hem som Gud berett åt dem som tror. Jesus är porten till himmelriket och det är omöjligt att nå fram till livets träd utan att passera genom honom. När Jesus föddes här på jorden gick ett nytt ljus upp för alla människor och Gud började sitt verk här på jorden igen. Dörren öppnades in till livets träd för var och en som tror på Jesus. Jesus är också sanningen, den verkliga kunskapen, den som människan alltid törstat efter. Djävulen utnyttjade den törsten för att förleda henne.

Kunskapens träd på gott och ont ingick i Guds skapelse och ingick i den perfekta skapelsen. När Gud sade att allt var funktionellt eller gott så ingick kunskapens träd på gott och ont i det slutomdömet. Frukten från kunskapens träd på gott och ont liknar på många sätt lagens ord. Lagen gavs till människan för att hon skulle förstå vad som är rätt och fel, gott eller ont, funktionellt eller dysfunktionellt. Den som söker att blidka Gud genom laggärningar kommer att finna att lagens frukt leder till döden. Trots det är lagen given av Gud. Den rika ynglingen i Matt 19 som kom fram till Jesus kände inom sig att han han var dömd. Trots att han följt lagen saknades något. Han var naken. Han visste inom sig att han inte hade evigt liv. Han saknade ett andligt liv och kände instinktivt att jorden var och förblev hans öde.

Den rika ynglingen liknar Job. Jobs bok anses vara den äldsta boken i bibeln. Den innehåller en beskrivning av en man som på ett oförvitligt sätt levt efter Guds bud men som drabbas av olycka. Boken inleds med en scen i från himmelen. Guds söner kommer inför Guds ansikte och bland dem finns en figur som kallas åklagaren. Namnet på figuren förklarar hans roll. Åklagaren hade tillträde inför Guds ansikte och tilläts föra talan mot människorna. Utgångspunkten i anklagelsen är att Jobs karaktär och godhet beror på att Gud har visat honom sådan omsorg. Åklagaren menar att det som Job visar är inte hans sanna natur. Om omständigheterna runt Job skulle ändras så skulle också det goda i honom försvinna.

Åklagarens argument är väl riktat. Vi kan förstå det om vi tänker på en av vår världs mest populära teman för sagor. När en mycket stor och mäktig härskare söker en kvinna för att dela hans liv infinner sig ett dilemma. Älskar kvinnan härskaren för den han är eller för den makt och de resurser som han kan ge? Är kärleken mer än egenkärlek? Åklagaren menar att Jobs godhet beror på Guds godhet och inte på Jobs egen godhet.

Trots att Åklagaren får möjlighet att ta ifrån Job allt utom hans liv så förbannar inte Job Gud utan håller fast vid sin Gudsfruktan. Åklagaren sänder då tre vänner till Job för att också mentalt attackera och anklaga honom. Job befinner sig i en situation där han förlorat allt, är svårt sjuk, och samtidigt anklagas han felaktigt av sina vänner för att ha levt ett dubbelliv och att det som hänt honom är något han förtjänar. En större frestelse eller prövning kan ingen utsättas för utan att personen också mister sitt liv. I den situationen möter Job den svåraste frestelsen för oss människor, nämligen frestelsen att tycka synd om oss själva. När denna självömkan når oss genom vår svaghet transformeras vi till att bli en som anklagar, och hamnar på åklagarens sida.

Resultatet blir att Jobs hjärta fylls med bitterhet mot Gud. I bitterheten knyter vi en hand mot Gud och hävdar vår rätt mot honom. Vi gör honom till vår jämlike och försöker sätta oss till dom över honom. Job hade inte syndat innan prövningen men i prövningsstund klarar inte Job längre trycket.

Job 27:2-6. Så sant Gud lever, han som vägrar mig min rätt, den Väldige, som fyllt mig med bitterhet: Så länge jag har liv i mig och Gud låter mig andas skall jag aldrig ta en lögn i min mun, aldrig låta falskhet komma över mina läppar. Aldrig att jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld. Jag står fast vid min rättfärdighet och vägrar att ge upp den, jag har ingenting att förebrå mig.

Job anklagar Gud för att på ett orättfärdigt sätt ha skadat honom och förvägrat honom hans rätt. Job vidhåller sin rätt att bli välsignad. När han inte blir det fylls han av bitterhet mot Gud. Han hävdar att det är Gud som fyllt honom med bitterhet. Bitterhetens källa ligger i tanken på att man har förvägrats sin rätt. Job bedyrar sin oskuld när vännerna anklagar honom. Den prövning han möter fyller honom med bitterhet och han faller till sist i synd utan att själv märka det.

Den fjärde personen som besöker Job heter Elihu och är en yngling. Han förstår situationen och påvisar för Job att han inte har rätt att anklaga Gud och att bitterheten har fått ett grepp över Jobs liv. När Elihu har talat färdigt kliver Gud in på scenen. Nu är åklagarens mandat över. Gud går till rätta med Job.

Job 38:1-3. Herren svarade Job ur stormen: Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar!

Något har hänt med Job under prövningen. Innan prövningen sa Gud följande om Job till åklagaren.

Job 1:8. Herren frågade: ”Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont.”

Job har brutits ner under prövningen. Vi läser om hur bitterhetens logik fungerar när Gud talar till Job.

Job 40:1-3. Herren svarade Job ur stormen: Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar. Vill du sätta min rättvisa i fråga, förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?

Bitterheten förvandlar människan till en åklagare. I prövningens stund framkallas den fallna människans natur och anklagelsen mot Gud framträder. Synden hävdar sig ha rätt mot Gud. Det är syndens kärna. Hur kan skapelsen sätta sig till dom över skaparen? Vi har inte den överblicken och kan inte se in i framtiden hur Guds plan för vårt liv leder till något ännu härligare än det vi tror oss förlorat. Gud frågar Job om han förstår meningen med skapelsen? Kan han överblicka Guds plan? Kan han förstå Guds godhet genom allt som sker?

Job kommer till insikt om att han inte kan sätta sig till dom över Gud och vi läser hur han omvänder sig från den synd som drabbat honom i prövningen.

Job 42:1-6. Job svarade Herren: Jag vet att du förmår allt, inget du föresatt dig är omöjligt för dig. ”Vem är du som döljer min visa plan med ord utan förnuft?” Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om. ”Lyssna nu, så skall jag tala, ge mig besked när jag frågar!” Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska.

Det är intressant att se att den enda synd som fanns i Jobs liv var att han inte kunde låta bli att försöka sätta sig till dom över Gud i prövningens stund. I sitt svar till Gud visar Job att han trots sin godhet innan prövningen inte kände vem Gud var. Det saknades en relation som kunde bära i mörkret. Prövningen öppnar Jobs ögon för vem Gud är och att Gud trots allt ändå älskar honom även om han syndat. För första gången möter Job Gud som en förlåtande Gud.

Job hade samma arv som vi och som vi fått genom att Adam och Eva åt av frukten från kunskapens träd på gott och ont. I det tillsynes dysfunktionella fann Job en anledning att anklaga Gud. Hur omöjligt är det inte att bära den förmåga som vi fick av kunskapens träd när livets prövningar drabbar oss. Hur ska människan kunna undvika att endera anklaga sig själv eller Gud i sin nakenhet i närvaron av det fullkomliga?

När Job ödmjukar sig inför Gud upprättas han och Gud går till rätta med dem som anklagat honom. De tre vänner som biträtt åklagaren uppmanas att omvända sig och när Job ber för dem skall Gud förlåta dem.

Job 42:10. När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom och gav honom dubbelt så mycket som han hade ägt förut.

Jobs bok visar oss att människan i sin nakenhet har blivit lik åklagaren och att bitterhetens bägare ständigt är människans följeslagare. Den som äter av kunskapens träd på gott och ont och inte har styrkan eller karaktären att bära förmågan förvandlas till en åklagare som sprider död omkring sig. Den förmågan som trädets frukt ger kan endast bäras av Gud. Människan var inte skapad att bära det som Gud bär. Inget skapat kan bära det som Gud bär men alla har friheten att få välja att försöka. Högmod går före fall men de ödmjuka upprättar Gud. Det är en universell lag som gäller genom alla tider.

Jobs berättelse visar oss den väg som lagens väg leder till. Rättfärdighet enligt den standard som Gud har innefattar ödmjukhet intill det yttersta. Job får beträda den väg som Jesus senare skulle vandra. Lidandets väg till dess yttersta gräns. Job klarade sig en bra bit. Han var en fantastisk människa men när trycket ökade klarade han inte provet. Jesus klarade att dricka den bärgare som ingen annan klarat utan att falla i bitterhet eller att tappa tron. Därför upprättade Gud honom och satte honom över allt. Job blev också upprättade när han ödmjukade sig trots att han föll i prövningens stund. Han fick lära känna Guds nåd, den som Gud ger genom Jesus Kristus.

Lagens bokstav, kunskapen om gott och ont, har samma effekt på oss som trädets frukt i Edens lustgård. Om vi väljer att leva av den söker vi en egen rättfärdighet och då gäller fortfarande Guds ord: den som äter av den frukten kommer att dö. Frukten bär med sig en bitterhet som dödar. Att inte förlita sig på Guds nåd innebär att bitterhet kan slå rot i vårt hjärta.

Hebr 12:15. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.

Att irra sig bort från Guds nåd, den nåd som Job fick erfara, innebär att bitterhet väntar och med den följer döden. Livets träd finner den som tar emot Guds förlåtelse och lär känna Guds sanna identitet, kärleken, som uppenbarades genom Jesus Kristus Guds son.