Skapelseberättelsen – trädgårdens frukt

I skapelseberättelsen är frukt och frön något mycket centralt. Frukt och fröbärande växter var den föda som Gud gav till människan.

1 Mos 1:29. Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.

Av de orden förstår vi att frön är något viktigt för Gud. Han har gett människan frön till föda. Alla frukter innehåller frön. Gud använder samma språk för de fysiska som det andliga. Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. (Matt 4:4). Andens frukt har också frön som innehåller liv. När dessa frön når jorden ger de nya träd och mer frukt. Det är värt att understryka att när Gud skapade ett hem för människan så fyllde han skafferiet med mat i form av frukt och frön. Gud ger oss ibland bröd i form av frön.

1 Mos 2:8-9. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

Gud planterade alla sorters träd i sin trädgård. Där fanns säkert äppelträd, bananträd, kokospalmer, plommonträd, och körsbärsträd. Han nämner dock inte dessa vid namn utan de beskrivs på ett samlat sätt med orden alla slags träd, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Däremot tar Gud upp livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont på ett speciellt sätt. Skälet till detta är att dessa träd är speciella. De var inga vanliga träd vars syfte var att endast ge näring åt vår kropp utan detta var träd som hade en tydlig andlig dimension. Alla övriga träd bar frukt vars effekt på människan var riktade till livet på jorden. Dessa två träd var andliga träd med frukt vars effekt på människan också påverkade hennes relation med Gud och det himmelska.

Gud vill genom att likställa jordiska och himmelska träd lära oss förstå det himmelska genom den erfarenhet vi kan ha på jorden. Att de stod i Edens lustgård betyder att de också hade en rent jordisk betydelse. De fanns ju i en fysisk form i trädgården. Livets träd finns omnämnt på fler ställen i Bibeln. Det har en central roll i Uppenbarelsebokens sista kapitel.

Upp 22:1-2. Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.

Texten visar oss en bild från den nya himmel och nya jord som kommer att uppstå vid tidens ände. Det är en ordning som följer med Guds barns förhärligande vid uppståndelsen dag. Paulus skriver att hela skapelsen suckar och längtar till den ska få klä sig i en andlig dimension och bli född på nytt. Vi känner igen två saker från Edens lustgård och det är flödet med vatten som vattnar träden och det är livets träd med rötter djupt rotade i det vattenflödet. När man betänker den ordning som fanns i Eden och finns i himmelen så är det också relevant att fundera över det Jesus säger om trädgården i vårt hjärta.

Jesus säger i Joh 7:38-39. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

Människan blev skapad från jord på marken och människans hjärta är en jordmån för Guds planteringar. Jesus visar oss hur vi kan få ett inre flöde med levande vatten (livets vatten) genom tron på honom. I vår hjärtas trädgård finns också livets träd planterat. Det är en del av himmelriket inom oss. Uppenbarelseboken beskriver den effekt som bladen från livets träd har på människorna. Bladen fungerade som en medicin (ett läkemedel) och helade sjukdomar.

I Jesu undervisning om himmelriket var helande och läkedom mycket central. Det var en självklar del i de gåvor som himmelriket hade med sig till folket. Därför ägnade han stor tid till att bota sjuka och befria plågade människor. Även om det inte står uttryckligen i skapelseberättelsen så får vi utgå från att livets träd har samma funktion och kraft igenom tiden. Därmed förstår vi också att Gud hade gett dem helandets välsignelse genom livets träd. Växter av olika slag har genom alla tider fungerat som läkemedel för människan. Vi är också väl förtrogen med växter som ger smärtlindring och som brukats och ibland missbrukats av människan genom historien. Det finns också ett livets träd planterat i våra hjärtan som kan nås genom umgänget med Gud i det fördolda.

Ett av träden, det som ger kunskap om gott och ont, hade en effekt som gjorde att människan skulle dö om hon åt av den. I grundtexten har begreppet ont och gott en vidare betydelse. Den mekaniska översättningen av skapelseberättelsen använder följande engelska sätt att beskriva trädet; a tree of the discernment of function and dysfunction d v s ett träd för urskiljandet av funktion och dysfunktion. Trädet gav den som åt av det förmågan att urskilja vad som var funktionellt eller dysfunktionellt.

Trädet ger med andra ord förmågan och fallenheten att döma, och den förmågan riktar sig både inåt och utåt. Med en sådan egenskap kommer ett oerhört ansvar, både för det inre och yttre livet. Jesus uttrycker det ansvaret på följande sätt.

Matt 7:1-2. Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

Trädets frukt har den effekten att den som äter den inte kan undgå att mäta det funktionella eller dysfunktionella i sitt eget liv eller i sin omgivningen. Den förmåga som trädet gav hade en oerhörd tyngd och endast den som kan leva helt funktionellt förmår att bära förmågan. Alla andra kommer att dö av den tyngd som följer med den förmåga de fått. Vi känner historien och Adam och Eva äter av trädet och de blir förvisade från Edens trädgård med följande motivation.

1 Mos 3:22-24. Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

Människan blev utvisad från Eden för att vi inte skulle äta av livets träd och därmed inte kunna dö rent fysiskt. Livets träd höll människan vid liv fysiskt och så länge de kunde äta från det trädet skulle de leva rent fysiskt.

Gud lät människan bruka jorden varav hon var tagen. I de orden ligger domen att inte kunna bruka det andliga, det liv till vilket vi var skapade. Gud satte keruber att vakta vägen in till det andliga. Deras placering öster om Eden visar oss att de fanns kvar i den riktning där solen gott ner, där Guds ljus hade lämnat jordens yta. Vägen till det andliga och till livets träd vaktas av ett ljungande svärd, av det levande Guds ord, Jesus. När Johannes möter Jesus i sin himmelska skepnad beskriver han honom på följande sätt.

Upp 1:12-16. Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.

När lärjungarna frågar Jesus om vägen till Guds boning svarar Jesus: Jag är vägen, sanningen och livet.

Joh 1:14. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jesus beskriver vårt nya hem och vägen tillbaka till det hem som Gud berett åt dem som tror. Jesus är porten till himmelriket och det är omöjligt att nå fram till livets träd utan att passera genom honom. När Jesus föddes här på jorden gick ett nytt ljus upp för alla människor och Gud började sitt verk här på jorden igen. Dörren öppnades in till livets träd för var och en som tror på Jesus. Jesus är också sanningen, den verkliga kunskapen, den som människan alltid törstat efter. Djävulen utnyttjade den törsten för att förleda henne.

Kunskapens träd på gott och ont ingick i Guds skapelse och ingick i den perfekta skapelsen. När Gud sade att allt var funktionellt eller gott så ingick kunskapens träd på gott och ont i det slutomdömet. Frukten från kunskapens träd på gott och ont liknar på många sätt lagens ord. Lagen gavs till människan för att hon skulle förstå vad som är rätt och fel, gott eller ont, funktionellt eller dysfunktionellt. Den som söker att blidka Gud genom laggärningar kommer att finna att lagens frukt leder till döden. Trots det är lagen given av Gud. Den rika ynglingen i Matt 19 som kom fram till Jesus kände inom sig att han han var dömd. Trots att han följt lagen saknades något. Han var naken. Han visste inom sig att han inte hade evigt liv. Han saknade ett andligt liv och kände instinktivt att jorden var och förblev hans öde.

Den rika ynglingen liknar Job. Jobs bok anses vara den äldsta boken i bibeln. Den innehåller en beskrivning av en man som på ett oförvitligt sätt levt efter Guds bud men som drabbas av olycka. Boken inleds med en scen i från himmelen. Guds söner kommer inför Guds ansikte och bland dem finns en figur som kallas åklagaren. Namnet på figuren förklarar hans roll. Åklagaren hade tillträde inför Guds ansikte och tilläts föra talan mot människorna. Utgångspunkten i anklagelsen är att Jobs karaktär och godhet beror på att Gud har visat honom sådan omsorg. Åklagaren menar att det som Job visar är inte hans sanna natur. Om omständigheterna runt Job skulle ändras så skulle också det goda i honom försvinna.

Åklagarens argument är väl riktat. Vi kan förstå det om vi tänker på en av vår världs mest populära teman för sagor. När en mycket stor och mäktig härskare söker en kvinna för att dela hans liv infinner sig ett dilemma. Älskar kvinnan härskaren för den han är eller för den makt och de resurser som han kan ge? Är kärleken mer än egenkärlek? Åklagaren menar att Jobs godhet beror på Guds godhet och inte på Jobs egen godhet.

Trots att Åklagaren får möjlighet att ta ifrån Job allt utom hans liv så förbannar inte Job Gud utan håller fast vid sin Gudsfruktan. Åklagaren sänder då tre vänner till Job för att också mentalt attackera och anklaga honom. Job befinner sig i en situation där han förlorat allt, är svårt sjuk, och samtidigt anklagas han felaktigt av sina vänner för att ha levt ett dubbelliv och att det som hänt honom är något han förtjänar. En större frestelse eller prövning kan ingen utsättas för utan att personen också mister sitt liv. I den situationen möter Job den svåraste frestelsen för oss människor, nämligen frestelsen att tycka synd om oss själva. När denna självömkan når oss genom vår svaghet transformeras vi till att bli en som anklagar, och hamnar på åklagarens sida.

Resultatet blir att Jobs hjärta fylls med bitterhet mot Gud. I bitterheten knyter vi en hand mot Gud och hävdar vår rätt mot honom. Vi gör honom till vår jämlike och försöker sätta oss till dom över honom. Job hade inte syndat innan prövningen men i prövningsstund klarar inte Job längre trycket.

Job 27:2-6. Så sant Gud lever, han som vägrar mig min rätt, den Väldige, som fyllt mig med bitterhet: Så länge jag har liv i mig och Gud låter mig andas skall jag aldrig ta en lögn i min mun, aldrig låta falskhet komma över mina läppar. Aldrig att jag ger er rätt! Till min död vidhåller jag min oskuld. Jag står fast vid min rättfärdighet och vägrar att ge upp den, jag har ingenting att förebrå mig.

Job anklagar Gud för att på ett orättfärdigt sätt ha skadat honom och förvägrat honom hans rätt. Job vidhåller sin rätt att bli välsignad. När han inte blir det fylls han av bitterhet mot Gud. Han hävdar att det är Gud som fyllt honom med bitterhet. Bitterhetens källa ligger i tanken på att man har förvägrats sin rätt. Job bedyrar sin oskuld när vännerna anklagar honom. Den prövning han möter fyller honom med bitterhet och han faller till sist i synd utan att själv märka det.

Den fjärde personen som besöker Job heter Elihu och är en yngling. Han förstår situationen och påvisar för Job att han inte har rätt att anklaga Gud och att bitterheten har fått ett grepp över Jobs liv. När Elihu har talat färdigt kliver Gud in på scenen. Nu är åklagarens mandat över. Gud går till rätta med Job.

Job 38:1-3. Herren svarade Job ur stormen: Vem är du som höljer min visa plan i mörker med ord utan förnuft? Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar!

Något har hänt med Job under prövningen. Innan prövningen sa Gud följande om Job till åklagaren.

Job 1:8. Herren frågade: ”Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont.”

Job har brutits ner under prövningen. Vi läser om hur bitterhetens logik fungerar när Gud talar till Job.

Job 40:1-3. Herren svarade Job ur stormen: Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar. Vill du sätta min rättvisa i fråga, förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?

Bitterheten förvandlar människan till en åklagare. I prövningens stund framkallas den fallna människans natur och anklagelsen mot Gud framträder. Synden hävdar sig ha rätt mot Gud. Det är syndens kärna. Hur kan skapelsen sätta sig till dom över skaparen? Vi har inte den överblicken och kan inte se in i framtiden hur Guds plan för vårt liv leder till något ännu härligare än det vi tror oss förlorat. Gud frågar Job om han förstår meningen med skapelsen? Kan han överblicka Guds plan? Kan han förstå Guds godhet genom allt som sker?

Job kommer till insikt om att han inte kan sätta sig till dom över Gud och vi läser hur han omvänder sig från den synd som drabbat honom i prövningen.

Job 42:1-6. Job svarade Herren: Jag vet att du förmår allt, inget du föresatt dig är omöjligt för dig. ”Vem är du som döljer min visa plan med ord utan förnuft?” Ja, jag har talat om det jag inte begriper, det som är för högt för mig, det som jag inte vet något om. ”Lyssna nu, så skall jag tala, ge mig besked när jag frågar!” Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon. Jag är tillintetgjord och ångrar mig, i stoft och aska.

Det är intressant att se att den enda synd som fanns i Jobs liv var att han inte kunde låta bli att försöka sätta sig till dom över Gud i prövningens stund. I sitt svar till Gud visar Job att han trots sin godhet innan prövningen inte kände vem Gud var. Det saknades en relation som kunde bära i mörkret. Prövningen öppnar Jobs ögon för vem Gud är och att Gud trots allt ändå älskar honom även om han syndat. För första gången möter Job Gud som en förlåtande Gud.

Job hade samma arv som vi och som vi fått genom att Adam och Eva åt av frukten från kunskapens träd på gott och ont. I det tillsynes dysfunktionella fann Job en anledning att anklaga Gud. Hur omöjligt är det inte att bära den förmåga som vi fick av kunskapens träd när livets prövningar drabbar oss. Hur ska människan kunna undvika att endera anklaga sig själv eller Gud i sin nakenhet i närvaron av det fullkomliga?

När Job ödmjukar sig inför Gud upprättas han och Gud går till rätta med dem som anklagat honom. De tre vänner som biträtt åklagaren uppmanas att omvända sig och när Job ber för dem skall Gud förlåta dem.

Job 42:10. När Job bad för sina vänner återupprättade Herren honom och gav honom dubbelt så mycket som han hade ägt förut.

Jobs bok visar oss att människan i sin nakenhet har blivit lik åklagaren och att bitterhetens bägare ständigt är människans följeslagare. Den som äter av kunskapens träd på gott och ont och inte har styrkan eller karaktären att bära förmågan förvandlas till en åklagare som sprider död omkring sig. Den förmågan som trädets frukt ger kan endast bäras av Gud. Människan var inte skapad att bära det som Gud bär. Inget skapat kan bära det som Gud bär men alla har friheten att få välja att försöka. Högmod går före fall men de ödmjuka upprättar Gud. Det är en universell lag som gäller genom alla tider.

Jobs berättelse visar oss den väg som lagens väg leder till. Rättfärdighet enligt den standard som Gud har innefattar ödmjukhet intill det yttersta. Job får beträda den väg som Jesus senare skulle vandra. Lidandets väg till dess yttersta gräns. Job klarade sig en bra bit. Han var en fantastisk människa men när trycket ökade klarade han inte provet. Jesus klarade att dricka den bärgare som ingen annan klarat utan att falla i bitterhet eller att tappa tron. Därför upprättade Gud honom och satte honom över allt. Job blev också upprättade när han ödmjukade sig trots att han föll i prövningens stund. Han fick lära känna Guds nåd, den som Gud ger genom Jesus Kristus.

Lagens bokstav, kunskapen om gott och ont, har samma effekt på oss som trädets frukt i Edens lustgård. Om vi väljer att leva av den söker vi en egen rättfärdighet och då gäller fortfarande Guds ord: den som äter av den frukten kommer att dö. Frukten bär med sig en bitterhet som dödar. Att inte förlita sig på Guds nåd innebär att bitterhet kan slå rot i vårt hjärta.

Hebr 12:15. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.

Att irra sig bort från Guds nåd, den nåd som Job fick erfara, innebär att bitterhet väntar och med den följer döden. Livets träd finner den som tar emot Guds förlåtelse och lär känna Guds sanna identitet, kärleken, som uppenbarades genom Jesus Kristus Guds son.