Vem var den historiske Jesus?

Jag lyssnade på ett föredrag om den historiska Jesus av J. D. Crossan via Youtube. Crossan försökte närma sig frågan utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Den historiske Jesus är den karaktär som kan förklara varför vissa vill göra honom till Gud och andra vill döda honom. Även om ett sant vetenskapligt angreppssätt skulle inkludera möjligheten att Jesus var något mer än en människa så blir ändå Crossans utgångspunkt att Jesus är en vanlig människa. Frågeställningen blir: vilka egenskaper hade han som gjorde att han fick den historiska roll som han de facto fått?

Föreläsningen finns på http://youtu.be/C2m7I4WEoso

Övningen kan ses som en rekonstruktion där man först bygger upp en bild av hur läget var i den trakt där Jesus tros ha levt för 2000 år sedan. I den ansatsen glömmer man allt vad som står i bibeln d v s aktivt bortser från vad som står där. Lägesbeskrivningen får bli grunden som man sedan bygger vidare sina antaganden på. För att lägga grunden används kunskap från tre vetenskapsområden; mångkulturell antropologi, romersk-judisk historia, och arkeologi. Tanken är att låta dessa tre vetenskaper beskriva läget var för sig och sedan lägga dem bredvid varandra för att se om det finns gemensamma nämnare. När man gör det framstår en bild av samtiden som kan ses som en nyckel för att skapa en grund för fortsatta studier.

Crossan hävdar att den mest grundläggande konflikt som fanns i Israel och som till slut ledde fram till Jerusalems förstörelse ligger i synen på ägande av land. I den judiska tron var landet Guds d v s det materiella värdet av jorden är Guds. Man kunde inte sälja bort marken till hedningar och enligt lagen skulle landet fördelas rättvist över Israels stammar. Det romerska riket var däremot ett kommersiellt rike och landet samlades under en överklass. Produktiviteten ökade och handeln över hela det romerska riket växte.

Den romerska världsordningen stod i direkt konflikt med Mose lag. Av det skälet var den romerska ockupationen en omöjlighet och kunde bara leda till en katastrof. Vi kan jämföra situationen med hur det är idag. Det är samma grundmotsättning som gör att man aldrig kommer att kunna dela på landet Israel. Konflikten i Palestina drar oss mot en urladdning.

Crossan hävdar, att den grundläggande konflikten angående ägandet av land och nyttjandet av landets resurser på ett sätt som strider mot Mose lag, var den drivande orsaken till den katastrof som till sist ledde till Jerusalems förstörelse. Han hävdar att det finns ett entydigt vetenskapligt stöd för detta i de tre vetenskaper som han använt.

När väl grunden och lägesbeskrivningen är etablerad blir nästa steg att avgöra trovärdigheten i de olika typer av evangelier som finns. Markus evangelium anses vara det äldsta och därmed anses detta ha påverkat innehållet i övriga. Det finns andra evangelier med okända författare som tycks vara äldre än Matteus, Lukas och Johannes. Man antar är att de äldsta skrifterna ger den bästa informationen om tidsandan och dess värdegrund. Nu kan det ju vara fel i sakfrågor i alla fall, vilket gör att man i huvudsak baserar sina tankar på det som är gemensamt i de äldsta skrifterna (där Markus ingår). Det gemensamma anses vara kärnan och därmed det mest trovärdiga.

Utifrån ett sådant resonemang blir allt annat än denna kärna osäkert och betraktas som efterkonstruktioner. I ett sådant resonemang tillmäts de första skrifterna en överordnad status och antas vara välkända och spridda när de andra evangelierna skrevs. Motiven för att skriva de yngre evangelierna kan åtminstone i teorin anses vara mindre ärorika. Även om motiven skulle vara rätt så är det lätt att argumentera att en berättartradition format berättelsen så att den inte längre är helt sann. Med en sådan utgångspunkt blir de fall där det förekommer likheter med andra skrifter och händelser, t ex från gamla testamentet, tolkade som om författaren har färgats av dessa på ett sådant sätt att materialets trovärdighet minskat.

Här framtonar en mycket intressant motsats mellan den judisk-kristna traditionen och de vetenskapliga metoderna. Enligt den judisk-kristna traditionen skall allt nytt prövas mot det gamla. Det nya som Gud gör ska bekräftas av profeterna och skrifterna. Genom hela nya testamentet, evangelierna och breven, visar författarna på hur Jesu liv och verk finns förutbestämda och omtalade i lagen, profeterna och skrifterna. I den vetenskapliga behandlingen av texterna blir denna koppling tillbaka till gamla testamentet en belastning och ger ett argument för att ifrågasätta dess trovärdighet. Det krävs nämligen tro på Gud för att man ska erkänna att det som beskrevs i gamla testamentet faktiskt hände i den tid då Jesus vandrade här på jorden. Kopplingen måste endera bero på en levande Gud eller vara en efterkonstruktion från dem som tror. Alla länkar mellan gamla testamentet och händelseutvecklingen i nya testamentet måste ifrågasättas eftersom man kan argumentera att de troende hade skäl att vilja lägga tillrätta beskrivningen så att allt blir konsistent.

I en sådan situation blir alla källor, vars innehåll inte helt stämmer med övriga källor, mer trovärdiga i det att de tycks utgöra en självständig källa. De delar i de kanoniska texter som överensstämmer med de icke kanoniska ökar i trovärdighet och räknas som den historiska kärnan. Med andra ord blir de icke kanoniska skrifterna nästan överordnade, i det att de väljer ut vilka delar som har högre trovärdighet i de kanoniska skrifterna.

Crossan använder denna kärna för att försöka beskriva det han kallar den historiske Jesus. Även om man kan ifrågasätta det förhållningssättet, så är det han kommer fram till intressant. Han menar att Jesu undervisning handlade om Guds rike vilket i sig kopplade tillbaka till huvudfrågan i konflikten mellan romare och judar. Kejsaren ansågs vara Guds son och han gjorde anspråk på landet och jorden. Jesus proklamerade att Guds rike är här d v s att jorden är Guds och inte kejsarens. Crossan menar att Jesu taktik, att utbilda lärjungar som han skickade ut för att lära människorna att dela Guds gåvor, gjorde att rörelsen inte blev beroende av Jesu egen person. Just detta gjorde att rörelsen var svår att utplåna med svärd eller förtryck.

Crossan menar att kärnan i Jesu budskap var helande och att dela jordens resurser rättvist. Just denna kärna var tecken på att Guds rike var mitt ibland dem. Crossan argumenterar att man på den tiden hade ett andligt förhållningssätt till sjukdom och därför var helandet en naturlig del i det sociala engagemanget. Han argumenterar vidare att den första församlingen formades i varje stad som ett uttryck för en ny ordning (en ny världsordning) där man delade Guds gåvor och arbetade för en rättvis fördelning. I hans tolkning var Jesu uppståndelse inte något konstigt då det gäller en enstaka person. Även Homeros hjälte Odysseus gick ner i dödsriket för att komma tillbaka (texterna skrevs ca 700 år f kr). Det var inte en omöjlig tanke att Jesus hade visat sig för sina lärjungar och sedan återgått till himlen. Crossan menar att man måste komma ihåg att människor på den tiden inte präglades av den rationalitet som den moderna människan gör.

Det som Crossan anser vara mest revolutionerande i den kristna läran var att Jesu uppståndelse innebar att Guds rike hade uppstått på jorden, och beviset var en växande församling som levde enligt Guds rikes principer. Församlingen utmanade de romerska principer som kejsaren drev. Att bekänna Jesus som Herre var det samma som att säga att kejsaren inte var Herre. Jesu lärjungar gjorde ju anspråk på att Jesus var Guds son. Kejsaren hade också samma anspråk, d v s att vara Zeus son eller insatt av Zeus. Konsekvensen blev en förföljelse utan motstycke.

Crossan betraktar Jesus som en vanlig man som korsfästes eftersom han i en förlängning utmanade kejsaren. De privilegierade bland judarna drev på angreppet på Jesus då de hade mest att förlora om Jesu verksamhet skulle fullt ut ha uppmärksammats av Rom.

Crossan hävdar att händelseförloppet i huvudsak styrdes av maktkampen om jordbruksmarken och inte egentligen handlade om motsättningar inom judendomen. Han hävdar att den judiska tradition hade en mängd olika konflikter i sig där olika grupper låg i bittra ordstrider med varandra men som inte ledde till de konsekvenser som Jesus fick erfara.

Med tanke på de svårigheter som finns i att ge historiska belägg för händelserna i evangelierna är det intressant att Jesu lära kom att på ett speciellt sätt definieras av en man som inte vandrade med Jesus, utan som fick ta emot Guds ord via en uppenbarelse. Det är ännu mer intressant att denna man var en av de främsta motståndarna till Jesu lärjungar, men som blev omvänd i ett övernaturligt möte med en levande Jesus. Paulus får i uppgift att sammanfatta den kristna tron och på ett skolat sätt visa kopplingarna mellan Jesu liv och skrifterna i gamla testamentet. Han bygger allt på en egen upplevelse och vi förstår betydelsen av hans uppenbarelser och uppgift när vi läser om det i Korinthierbrevet.

I 2 Kor 12: 1-10 bemöter Paulus sådana som av själviska motiv skapar sina egna läror och utvecklar sitt eget evangelium. Med andra ord precis sådana vars skrifter förvirrar Guds församling under Paulus tid och vars skrifter återfinns för att förvirra vetenskapen i vår tid. Han skriver.

Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud – blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet.

Om jag skulle vilja skryta är jag ändå inte från förståndet, för vad jag då skulle säga är sant. Men jag avstår för att ingen skall tänka högre om mig än han gör när han ser eller hör mig. Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Här får vi insikt om källan till det evangelium som Paulus predikan. Det är en förstahandsskildring där vittnet själv skriver och som på grund av uppenbarelsen bär ett lidande som följer honom in i döden. Han bär uppenbarelsen i sitt lidande så att det ska vara uppenbart för alla att han inte är ute efter sin egen vinning utan är ett trovärdigt vittne. Paulus dör för sin uppenbarelses skull vilket innebär att som ett personligt vittnesbörd kan man inte nå en större trovärdighet.

Till detta kommer att Paulus levde och var verksam bland de som förföljde Jesus och de första lärjungarna. Han var därmed ett ögonvittne med en extra hög trovärdighet i det att han blivit omvänd från en starkt kritisk position. Paulus var en högt skolad man med en rang i samhället. När han blir omvänd genom ett möte med den uppståndne Jesus så överlåter Paulus sitt liv till att bli den kristna kyrkans lärare. På Paulus uppenbarelser bygger kyrkan sin kanon, d v s rättesnöre i valet av heliga skrifter.

Petrus är herden som samlar kyrkans ledning men Paulus är läraren som formar dess doktriner i enlighet med den uppenbarelse som han fått. Både Petrus och Paulus bekräftar sanningen i sin gärning genom att offra sitt liv för evangeliet. Ur ett trovärdighetsperspektiv ger det en säker grund för en kyrka som i enlighet med Jesu ord har bestått och vuxit i över 2000 år.

    

En påskbetraktelse – brytningstid mellan det gudomliga och det mänskliga

Nu i påsktider aktualiseras Jesu liv i olika sammanhang. Webbsajten chef.se publicerar för andra gången en artikel om Jesu ledarskap. Naturligtvis är artikeln skriven med glimten i ögat och är tänkt för att roa läsaren. Även om den inte är tänkt att vara på allvar så innehåller artikeln en intressant brytning mellan ett mänskligt sätt och Guds sätt att se på ledarskap. Idén i artikeln är att så att säga granska Jesu ledarskap utifrån det moderna samhällets sätt att se på ledarskap. Artikeln börjar så här.

Han var en kommunikatör av Guds nåde som botade sjuka och återuppväckte döda så fort han kom åt. Tillsammans med sin mentor lade han fast strategin för de blott tre år han skulle verka på sin post. Vi talar naturligtvis om Jesus. En man vars ledaregenskaper är oomtvistliga, men som inte heller han var mer än människa och hade sina svagheter som chef.

Artikeln fortsätter med att lista de misstag som Jesus anses ha gjort utifrån det moderna samhällets paradigm. De misstag som listas är följande.

Ledarflopp 1: Judas var en felrekrytering.

Ledarflopp 2: Jobbet slukade all hans tid.

Ledarflopp 3: Ledningsgruppen var enkönad.

Ledarflopp 4: Han var otydlig.

Ledarflopp 5: Han var lynnig.

Ledarflopp 6: Avgången var inte förberedd.

Ledarflopp 7: Han var inkonsekvent.

Ledarflopp 8: Han slarvade med skatten.

Ledarflopp 9: Familjen blev försummad.

Ledarflopp 10: Framtidsstrategi saknades.

Ni hittar artikeln på följande webblänk http://chef.se/jesus-10-storsta-ledarskapsfloppar/

Artikeln ger uttryck för en tidsanda med behovet av att hitta brister hos Jesus i förhållande till den visdomshöjd som råder i dag. Man vill gärna, likt Jonas Gardell, få beskriva en tandlös Jesus. Världens barn kommer alltid att vilja ställa sig på Pontius Pilatus sida och misshandla Jesus och sedan framställa honom som en svag låtsaskung med törnekrona och vanställt yttre.

Varje påsk kan vi nog hitta sammanhang där Jesus korsfästs på nytt.

Var Judas en felrekrytering?

Jesus såg nog inte Judas som en felrekrytering. Vi kan läsa följande i Joh 6:66-71.

Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Jesus sade: ”Har jag inte själv valt ut er tolv? Och ändå är en av er en djävul.” Han menade Judas, Simon Iskariots son, ty denne skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

Händelsen utspelas strax efter det att Jesus gjort brödundret och Jesus förebrår folket för att söka honom för att få mat och inte för det budskap han har. Han säger sig vara brödet från himmelen och att de måste äta hans kött och dricka hans blod för att få liv. Detta är en stötesten för folket och alla börjar lämna honom. Detta är relativt tidigt i Jesu tjänst. Från sammanhanget förstår vi att Jesus vet vem Judas är och att han inte valdes av ett misstag.

Kanske kan man säga att Jesus visar att även onda människor bidrar till Guds verk utan att de förstår det. Bibeln visar på flera ställen hur onda krafter får lov att bidra i Guds plan. Vi ser ett liknande exempel när David har smorts till kung i gamla testamentet. Vi läser i 1 Sam 16:14-22.

Men Herrens ande hade övergett Saul, och han plågades av en ond ande som Herren sänt. Hans närmaste män sade då: ”Vi ser att en ond ande från Gud plågar dig, herre. Befall dina tjänare – vi står här beredda – att leta upp någon som spelar lyra. När den onda anden ansätter dig kan han spela för dig och lindra din plåga.” Saul sade då till sina män: ”Leta upp någon som är skicklig att spela och för honom till mig.” En av dem berättade att han hade träffat en son till Jishaj i Betlehem som kunde spela. ”Det är en duktig karl och en god soldat, han vet att lägga sina ord och ser bra ut. Och Herren är med honom.” Då skickade Saul bud till Jishaj och lät säga: ”Sänd din son David till mig, han som vallar fåren.” Jishaj tog tio bröd, en lägel vin och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. Så kom David till Saul och trädde i tjänst hos honom. Saul blev mycket fäst vid honom; han gjorde honom till sin väpnare och skickade bud till Jishaj: ”Jag tycker bra om David. Låt honom stanna i min tjänst.”

En ond ande fick bereda vägen för David in i Israels kungahus.

En ledare får många gånger erfara att personer som är obehagliga eller besvärliga ändå har en viktig roll att fylla för att helheten ska kunna gå vidare och ta nästa steg i sin utveckling. Vi ser ett annat exempel på detta när Paulus skriver i 2 Kor 12:7.

Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst.

Slukade jobbet all Jesu tid?

I moderna ledarskapskurser talas det ofta om det hållbara ledarskapet och att inte bränna ut sig. Ofta brukar man tala om vikten av att också ha ett sunt privatliv. Huvudlinjen är att försöka kompensera för det normala paradigm som gäller i näringslivet.

I näringslivet handlar det ofta om att smida medan järnet är varmt. Det finns ett fönster för en produkt eller tjänst och under den tid då fönstret är öppet gäller det att ligga i. Jesus verkar inte riktigt arbeta på ett sådant sätt. Vi läser i Matt 9:35-37.

Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.”

I ovanstående text ser Jesus att det är skördetid d v s fönstret är öppet. Hans reaktion är att uppmana sina lärjungar att be till Gud om fler arbetare. Jesus verkar ha en insikt om hur mycket som är rimligt för en arbetare att klara av.

I Mark 6:34 står det: När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

Texten visar att Jesus jobbade övertid när han såg ett stort behov som rörde hans hjärta. Det finns också tillfällen där Jesus drar sig tillbaka för att vila trots att folket tränger sig på. Vi läser om ett tillfälle då Jesus får reda på att Johannes har blivit dödad. Då står det: När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam.

Vid ett annat tillfälle kommer lärjungarna tillbaka till Jesus efter att ha vandrat runt i trakten och förkunnat om himmelriket. Då händer följande.

Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

I Luk 5:15-16 står: Emellertid spred sig ryktet om honom alltmer, och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Men han hade dragit sig undan till öde trakter för att be.

Jesus drog sig undan även när marknadens fönster var öppet. Jesus värnade om den personliga tiden och drog sig undan för att hämta kraft. Han lät också sina lärjungar vila.

Jesus säger. Jag är den gode herden. När han säger det syftar han på Davids psalm.

Herren är min Herde och mig skall intet fattas. Han låter mig vila vid gröna ängar och han för mig till vatten där jag finner ro.

Vid ett tillfälle ropar Jesus på gatan: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Allt tyder på att Jesus utövade ett hållbart ledarskap.

Jesu ledningsgrupp var enkönad.

Jesus valde ut 12 lärjungar och alla dessa var män. Däremot så var det många kvinnor som följde Jesus och när Jesus uppstår från det döda så visar han sig först för en kvinna. Vid flera tillfällen bryter Jesus dåtidens regler genom att tala till och värdera kvinnor lika mycket som män. Även om ledningsgruppen var enkönad så innehöll den en brokighet. Johannes den mjuka tillbedjaren, Petrus den driftige entreprenören, Tomas den eftertänksamme tvivlaren, Natanael den rättrådige, Filippos den utåtriktade, Judas den girige. Mångfald har många dimensioner.    

Var Jesus otydlig?

Det är uppenbart att Jesus valde att tala i liknelser för att inte alla skulle förstå hans undervisning. Lärjungarna frågar Jesus om varför han gör det.

Lärjungarna kom fram och frågade honom: ”Varför talar du till dem i liknelser?” Han svarade dem: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte.

Man skulle kunna säga att Jesus var tydlig inåt i sin organisation men inte utåt. På den punkten liknar hans förhållningssätt den som många företag har d v s en avgränsning mellan det externa och det interna.

Däremot var Jesus mycket tydlig när han skickade ut sina lärjungar för att predika om riket. Vi läser i Matteus.

Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare. Stig in i huset med en fridshälsning, och om huset är värdigt skall det få den frid ni önskar det. Men om det inte är värdigt skall den friden vända tillbaka till er. Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter.
Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad.

Var Jesus lynnig?

Ett av den bibelställen som har använts för att indikera att Jesus vara lynnig finner vi i Matteus 11:12 och verserna framåt.

När de gick från Betania nästa dag blev han hungrig. Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se efter om det fanns något på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. Då sade han till trädet: ”Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!” Och lärjungarna hörde det.

Varför blev Jesus arg på ett träd? Varför sökte han frukt när tiden inte var inne?

Texten säger att Jesus var hungrig och att han gick fram till trädet med förväntan. Det verkar som om Jesus låter sin besvikelse gå ut över trädet.

I en predikan från 1889 av C. H. Spurgeon tar han upp denna text. Han menar att det som händer är ett tecken för lärjungarna som syftar tillbaka på de ord som Hesekiel sagt om Jerusalem nämligen: "Alla markens träd skall förstå att jag, HERREN, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka."

En annan tolkning av texten är att Jesus gick fram till trädet för att finna knoppar, ett förstadium till frukt som var en vanlig föda för vandrare, man det fanns inte några knoppar. Det innebar att det inte fanns något att äta så som Jesus förväntade sig. Vidare så betyder det att trädet inte kommer att ge någon frukt.

Jesus använder vid två tillfällen fikonträdet i liknelser. I ena fallet handlar det om ett fikonträd som inte bär frukt och trädgårdens ägare ber trädgårdsmästaren att hugga ner det. Trädgårdsmästaren ber då ägaren om tålamod. Han ska gräva ur och gödsla och kan hända går trädet att rädda.

Vid ett annat tillfälle talar Jesus om den sista tiden. Lärjungarna frågar om tiden när allt det som Jesus berättar ska ske. Han svarar: Se på fikonträden. När trädet får knoppar, d v s förstadiet till frukt, då vet ni att sommaren är nära.

Många bibeltolkare hävdar att fikonträdet är en bild på Israel. När Jesus låter fikonträdet torka ut så är det ett tecken på att det som Hesekiel profeterat står för dörren och är på väg att ske.

På samma sätt så när vi kommer mot tidens slut och fikonträdet får liv igen och börjar knoppas så vet att tiden för er upprättelse är nära.

Strax efter det att Jesus har uttalat ord som får trädet att torka så kommer han in i Jerusalem och han rensar templet med ordet. Mitt hus skall kallas ett bönehus men ni har gjort det till en rövarkula.

Denna händelse var också droppen som fick Judarna att bestämma sig för att döda Jesus. Det är intressant att Jesu ord om templet, bryt ner detta tempel så ska jag på tre dagar bygga upp det igen, blir så avgörande när han ställs inför rätta. Judarna tolkar det som om Jesus är ute för att förstöra templet och det är en avgörande anklagelse för att döma Jesus. Jesus svarar inte på den anklagelsen. Jesus talade om sin kropp som ett tempel, men han hade också förtorkat fikonträdet, och på samma sätt som det blev dömt så var också Israel dömt till undergång.

På samma sätt som Jesus uppstår från det döda, från förbannelsens, så kommer det förtorkade fikonträdet (Israel) att återuppstå vid tidens slut.

De skriftlärda frågar Jesus efter ett tecken vid ett tillfälle och han svarar: Inget annat tecken än Jona tecken ska ges er. Det betyder att de ska få se hur han dör och uppstår och en ny kyrka föds. Men det betyder också att judarna ska få se hur deras land dör och återuppstår och när fikonträdet knoppas kommer skapelsens förlossning.

Jesus var inte lynnig i tolkningen att han var oberäknelig, däremot var han starkt engagerad och levde ut Guds gärningar som ett tecken för människorna. Uttrycken var ibland starka men det fanns en precision och en mening i alla hans handlingar. Jesus sa: jag gör endast det jag ser min fader i himmelen göra. 

Förberedde Jesus sina lärjungar på sin avgång?

Jesus var mycket öppen med sina lärjungar när det gäller att han skulle lida och dö. Det finns otaliga ställen där han talar med sina lärjungar om detta. Däremot hade lärjungarna svårt att förstå och i det fanns nog ett skydd. Det står att Jesus öppnade deras ögon efter sin uppståndelse så att de såg mönstren i gamla testamentet och förstod att det var Guds plan att Jesus skulle lida och dö.

Var Jesus inkonsekvent?

Vissa hävdar att Jesus var inkonsekvent när han ändrade sig. Ett exempel är den samaritiska kvinnan som ber för sin dotter som är besatt. Hon beveker Jesu hjärta med sin tro och får trots att Jesus är motvillig sitt bönesvar. Händelsen illustrerar på ett bra sett den undervisning som Jesus gav. Han berättar vid ett tillfälle om en man som fick gäster och behövde låna något från sin granne. Det är mitt i natten och när grannen knackar på och ber om hjälp vill grannen inte hjälpa. Nu ger sig inte den granne som fått en gäst. Han tjatar tills han får som han vill. Utifrån den berättelsen undervisar Jesus lärjungarna om att de inte ska förtröttas i bönen. Han går så långt att han säger att om ni är tillräckligt uthålliga så kan ni även få det som Gud till en början inte ville ge.

Liknelsen illustrerar den framgång som den samaritiska kvinnan har och det visar också på ett exempel på hur bön kan fungera. Vår bön kan påverka Guds vilja. Berättelsen visar faktiskt att Jesus var konsistent d v s att han levde som han lärde.

Slarvade Jesus med skatten?

I artikeln menar författaren att Jesus slarvade med skatten. Jesus var Guds son och som son i familjen behöver han inte betala skatt, men han valde att göra det ändå. Här visar Jesus ett exempel på att gå en extra mil. Även om han är Guds son så ödmjukar han sig och betalar skatt precis som kungens undersåtar. Jesus var inte slarvig utan allt han gjorde hade en avsikt och en riktning.

När Petrus har fått frågan om Jesu hantering av tempelskatten och återkommer till Jesus behöver han aldrig ens fråga Jesus. Jesus vet vad Petrus ska fråga om och använder tillfället för att visa Petrus att Gud är en mäktig försörjare. Han ber Petrus gå och meta. Den första fisk Petrus fiskar upp hade pengar i sin mun som räckte till skatten för både Petrus och Jesus.

Vid ett annat tillfälle frågar man Jesus om det är rätt att betala skatt till Kejsaren. Svaret är tydligt. Ge Kejsaren vad honom tillhör och Gud vad som tillhör Gud.

Försummande Jesus sin familj?

Jesus var mycket tydlig med att han kommit till världen för att det skulle bli en skiljelinje mellan det goda och det onda. Vi läser i Matt 10.

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.

Den undervisning som Jesus har handlar om att vi får en ny familj när vi blir Jesus lärjungar. Vi blir född på nytt och därmed får vi också nya syskon. Frågan är felställd. På den yttersta dagen kommer Jesus fråga oss. Vad har du gjort mot mina minsta bröder? Familjen är allt för Jesus, men han talar då om den pånyttfödda människans familj.

Nu skall det sägas att Jesus uppfyllde lagens ord: Hedra din fader och din moder. Vi läser i Luk 2 om när Jesus hade blivit borttappad på en resa till Jerusalem. När de hittat honom och de beger sig hem står det följande. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.

Vi ser också att både Jesu mor och hans bröder trodde på honom och var del i den inre kärnan bland lärjungarna. När Jesus korsfästs ser han på sin mor och ber en av sina lärjungar, Johannes, att ta hand om henne nu när han inte längre kommer att finnas på plats här på jorden. Det visar på att Jesus hade stor omsorg om sin mor och sin familj.

Saknades det en framtidsstrategi när Jesus lämnade lärjungarna?

När jordiska ledare ska utveckla ett företag är utgångspunkten ett gediget visionsarbete följt av framtagande av en strategi och handlingsplan. Visionen ger verksamheten en riktning, strategin ger verksamheten tydliga mål, och handlingsplanen prioriterar och beskriver de insatser som krävs för att nå målen.

Jesus arbetar på ett annat sätt. Han var i sig själv en vision om vad en människa kan vara och hur vi skulle kunna bli. En förebild. Han undervisade, det vill säga både talade och visade i handling, vad Gud har att erbjuda människan. Han lärde lärjungarna rent praktiskt hur de skulle kunna vara hans budbärare och han skickade ut dem, två och två, till att göra hans gärningar i de områden där de befann sig.

Lärjungarna fick gå igenom en treårig utbildning där målsättningen var att utveckla nya förmågor och att utveckla en praxis. När Jesus lider och dör kan det betraktas som en examen för lärjungarna. I examensprocessen testas de om de har karaktären och styrkan att få en examen.

När tentaperioden är över stannar de i Jerusalem för att vänta på att få det intyg och sigill som Jesus utlovat inför tentaperioden. På pingstdagen kommer då äntligen intyget och sigillet, bekräftelsen på att de är redo att föra Jesu uppdrag vidare. Lärjungarna fortsätter Jesu verksamhet utifrån den modell som han visat. Nya lärjungar ansluter sig till dem och får del av den utbildning som lärjungarna fått. För att föra över kärnan i Jesu undervisning till en ny generation så skrivs ett antal läroböcker.

Jesus startade inte ett produktföretag. Han startade ett nytt rike där människor föds på nytt och växer upp i en lärande process till en levande organism med förmågan att bevara sin identitet men också att utveckla den genom tiden.

Många moderna företag försöker efterlikna hur Jesus arbetade. I stället för att efterlikna Moses, som skapade en bokstavstydlighet som saknar motstycke, så försöker man jobba med företagets värdegrund och kärnvärden. Man utvecklar ledare och förebilder som bärare av värdegrunden för att alla medarbetare ska identifiera sig med en rätt bild av företaget och dess värden. Om man lyckas med det kommer alla beslut i organisationen, stora som små, formas i en gemensam riktning samtidigt som individernas kreativitet och skaparlust för utrymme.

IKEA talade tidigt om IKEA-andan. Man arbetade med värdegrunder och utvecklade lokaler, produkter och budskap som förstärkte den bild som man ville att både medarbetare och kunder skulle ha av företaget. Modellen innehöll utveckling av förebilder och berättelser som illustrerade företagets kärnvärden.

I Jesus verk fanns en vision utarbetad sedan världens skapelse och formad genom det gamla förbundets skrifter. Jesu undervisning hämtade kraft från en mycket lång tradition där dess grundvalar fanns nedtecknad av Gud genom historien. Mönster och vävnader sammanfogade över generationer blir ett vittnesbörd som inte kan förklaras som människors verk. Jesus kunde basera sin verksamhet utifrån ett gudomligt vittnesbörd skriven genom tiden i ett folks tradition och historia.

Resultatet av Jesu ledarskap är en kyrka som växt kontinuerligt över 2000 år. Han inrättade ett ledarskap som grund för sin kyrka och uttalade orden att dödsrikets portar aldrig skall bli kyrkan övermäktig. Han bygger ett namn som kommer att hålla i evighet och med en ledningsstruktur där den främste av dem skall vara de andras tjänare. Hans kyrka bygger på allas lika värde och han är mycket tydlig med att i himmelen är vi inte man eller kvinna utan vi är alla lik änglarna med en unik rang och position i hans rike.  

Ljuset från staden på berget

När Jesus sänder ut sina lärjungar som en del i deras träning ger han dem ganska detaljerade instruktioner. Han bygger upp ett antal principer som man nog får anta skulle bli vägledande för lärjungarna när Jesus hade lämnat dem. Vi läser i Matteus.

Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare. Stig in i huset med en fridshälsning, och om huset är värdigt skall det få den frid ni önskar det. Men om det inte är värdigt skall den friden vända tillbaka till er. Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter.
Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad.

Han säger: Ta reda på vem som är värdig i en stad och ta in där och stanna där tills ni ska vidare.

Samma händelse beskrivs i de andra evangelierna också. Om man sammanfattar texterna på framträder en princip för hur det är tänkt att vi ska agera när vi kommer i med Guds ord i ett nytt sammanhang.

• När ni kommer till ett hus så hälsa det med frid.
• Om ni då blir mottagna så gå in dit.
• Utgå från det huset i ert fortsatta arbete i staden.

I Lukas står det Flytta inte från hus till hus. Vad menar Jesus med detta? Det verkar som om Jesus ville att de skulle etablera en husförsamling eller en plats där Guds verk i den staden kunde leva vidare även när lärjungarna går vidare. Vi förstår att detta är det tillfälle då Jesus kallar dem till att bli apostlar och att bygga upp hans kyrka. Kyrkan skapas där de blir mottagna.

När vi ser hur lärjungarna gjorde efter Jesus hade lämnat jorden förstår vi att de fortsatte att arbeta så. På så sätt är husförsamlingen något av en kärna i de första kristnas gemenskap.

Jesus säger – gå dit ni blir mottagna och lämna de som inte vill. Vi ska inte lägga tid och resurser på hus som inte är värdig, det vill säga inte vill ta emot. Det är viktigt att förstå att värdigheten visas i att man tar emot, inte vem man är eller vilken status man har. Gå inte från hus till hus utan samla folket där man tar emot er och öppnar sitt hus för er. Låt inte Guds budskap, eller där ni stannar, bli en prestigesak eller en statussymbol.

Hur gjorde Jesus när han kom in i en ny stad? Bibeln ger exempel på hur Jesus tog reda på vem som var värdig när han kom in i en stad.

Vi läser i Luk 19:1-9.

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Vid ett annat tillfälle kommer han till Samaria. Vi läser i Joh 4.

När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler – det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen. Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.”

Denna berättelse är intressant i det att hela vandringen verkar vara en konsekvens av problem i Judeen. När han skulle gå till Galileen måste han gå förbi Samarien. Jesus var trött och satte sig vid en källa och möter där en kvinna som också hade problem. Berättelsen visar på hur ett problem leder Jesus till en kvinna som behöver honom. Guds ledning kan alltså ske på många olika sätt.

Lärjungarna gick för att köpa mat så Jesus blev ensam med kvinnan. Ni känner historien om hur Jesus börjar tala med henne och som samtalet utvecklas ber Jesus henne hämta sin man. Jesus hittar omedelbart kvinnans problem. Hon levde ett liv i synd och med många män. Jesus visar kvinnan att han vet allt om henne men vill ändå erbjuda henne det dyrbaraste som finns. Det levande vattnet som leder till evigt liv.

Kvinnan tar emot budskapet och blir en dörröppnare genom vilken Jesus kan nå hela staden. Jesus hittade en som var värdig i den staden och det var inte borgmästaren eller de rika och förnäma i staden. Det var en kvinna som levde i synd.

Det är intressant att se hur Jesus berättar för lärjungarna om det han gjort.

I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.

Jesus talar om att han blev mätt av att göra Guds vilja. Vid ett annat tillfälle säger Jesus att han gör det han ser Fadern göra. Det som hände var inte en slump. Att de måste ta vägen över Samarien var inte en slump utan det fanns ett syfte. Det fanns ett syfte med att Jesus blev trött och törstig. Mitt i svårigheten får Jesus göra Guds gärningar och blir mättat på ett sådant sätt att Jesus beskriver det på samma sätt som när kroppen blir stärkt av mat och dryck.

Båda dessa berättelser visar på hur Jesus fungerade i sitt uppdrag. Han hade förmågan att se vilken som var värdig, d v s vem som skulle ta emot och dessa som tog emot blev dörröppnare till staden.

I båda exemplen var de personer som knappast skulle ha valts utifrån mänskliga tankar och principer. Gud ser till hjärtat. Det är intressant att se hur Jesus instruerar sina lärjungar när han sänder ut dem. Han utgår att de kommer att ha samma förmåga som han haft.

Varför är det så självklart för Jesus?

Han säger så här: Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.

Det verkar som om Jesus säger: gå till dem som har behov och som inte kan få någon hjälp på annat sätt. Dessa skall blir dörröppnare för er. När ni ger som gåva det som ni fått så kommer dörrar att öppnas för er. I Ordspråksboken står det; gåvor öppnar dörrar och ger företräde hos höga herrar.

I bergspredikan säger Jesus: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Det är våra goda gärningar som ska lysa. Han säger inte att det är våra goda ord som ska lysa.

Jesu ord, ge som gåva vad ni fått som gåva, är mycket intressant. Vad har du fått som gåva som du kan ge som gåva? Vad menar Jesus med ordet gåva? Han kopplar ju det till orden; Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner. Menar Jesus att vi fått gåvan att göra allt detta eller menar han att vi ska ge helande därför vi fått helande?

I Apostlagärningarna 3:1-8 läser vi.

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.

Det är uppenbart att Petrus och Johannes hade förmågan att hela. Petrus använder nästan ordagrant de ord som Jesus använde. Hur kunde Petrus säga att han hade detta med helande att ge den lame?

I Lukas 9 läser vi när Jesus första gången sände ut sina lärjungar. Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. De fick gåvan i denna stund. Senare när Jesus är på väg att lämna jorden ger han samma gåva till alla troende. Vi läser i Joh 14:12; Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.

I Mark 14:18 står det. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.

Bibeln talar ofta om tecken och under i samband med att lärjungarna går ut för att vittna om Jesus. Det är i mötet med de som inte tror som undren sker. Det verkar som om Gud har en speciell närvaro i mötet med den icke troende. Det är inte en orimlig hållning att Gud på ett speciellt sätt är intresserad av att visa sin kärlek till den förlorade. Det är många som vittnar om hur Gud på ett speciellt sätt gör under i sammanhang där någon är på väg att komma till tro. Många nyfrälsta upplever en period av förunderliga bönesvar under den första tiden som kristna.

I Bibeln läser vi om hur lärjungarna kom tillbaka från sin vandring i städerna, glada över allt de fått vara med om.

De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Det är ingen tvekan om att Jesus har gett oss något helt unikt i det att vi kan agera i hans namn. Vi har genom tron blivit en del i Guds familj. Vi har fått våra namn upptecknade i himmelen vilket betyder att vi är ackrediterade i himmelen och att himmelens härskaror och makt lyssnar till oss. Jesus vill att lärjungarna ska förstå att allt detta som de nu ser beror på något som är så mycket större och så mycket mer innehållsrikt än den kraft som de fått se verksam när de förkunnat hans ord om himmelriket. De är en del av himmelen och med det finns en oändlig mångfald i välsignelsen.

Tyvärr har vi genom slentrian och ohejdad vana slitit ner vissa begrepp i Bibeln. Att ha våra namn upptecknade i himmelen upplevs som någon mycket mindre och mer alldagligt än de sprakande under som lärjungarna talade om. Paulus säger att vi ser som i en spegel den härlighet som väntar. Det är diffust för oss och vi kan inte riktigt förstå vad detta betyder. Jesus säger ju om ni kunde inse vad det betyder här och nu, och för evigheten, att ni har er namn upptecknade i himmelen så skulle ni förstå varför allt detta som ni nu erfarit är en normalitet d v s helt normalt och självklart.

Paulus skriver i sitt brev till Hebréerna.

Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.

Paulus räknar upp det som är mest grundläggande i tron. Hit räknar Paulus; helgelsen, läran om tro och dop, handpåläggning d v s helande och överföring av välsignelse, läran om ett evigt liv och kroppens uppståndelse, samt om domens dag då Jesus kommer tillbaka. Allt detta räknar Paulus till grunderna. Nu vill han gå vidare till det avancerade, till det himmelska. Han vill ta upp det som Jesus talade om; gläds åt att era namn är upptecknande i himmelen. Notera att både Paulus och Jesus ger uttryck för att i just detta finns en stor hemlighet som är fördold för de allra flesta, men som är något mycket stort och underbart.

När Paulus ska gå in på detta stora och underbara så tar han sin utgångspunkt från Tabernaklet i gamla testamentet och den Gudstjänstordning som var en modell för det himmelska. Paulus ägnar stora delar av brevet att beskriva den förebild som Mose gav världen genom lagen. I den finns en modell av himmelens viktigaste boning. Därifrån utgår all makt i himmelen och på jorden. Där sitter den som i ett evigt nu överblickar hela tidrummets utsträckning och rör sig genom historien, dåtid, nutid och framtid, på ett självkonsistent sätt utan att äventyra dessa samband. Där möter vi honom som förbereder ett bönesvar innan vi själva i tiden kommit till ögonblicket då vi ber om det.

In i det rummet har Jesus gått som en överstepräst och huvud för sin församling som är hans kropp här på jorden. Jesus har uppstått och gått före men det är inte klart förrän hans kropp, d v s hans församling, också har uppstått. Men just detta, att våra namn är upptecknade i himmelen innebär att vi har tillträde till detta maktens centrum i universum. Genom Kristus har vi tillträde och är synliga i himmelen, och det som händer oss är av största betydelse inför Guds ansikte. Paulus skriver.

Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. Ty de uthärdade inte påbudet: Till och med ett djur skall stenas om det rör vid berget. Så förfärande var synen att Mose sade: Jag skälver av skräck. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.

Notera, att Paulus tydligt deklarerar att vi redan har kommit till Sions berg, till maktens centrum, den levande Gudens stad, och där är det ett myller av liv. Om vi verkligen förstod detta, så förstod vi också det Jesus säger. Gläds inte över att de onda andarna är er lydiga, utan gläds åt att era namn är upptecknade i himmelen. Det är just detta som gör att andarna lyder. Att det är på detta sätt är själva fundamentet för den makt som vi fått genom Jesu namn.

Att insikten om detta hör till det mer avancerade i Guds rike är kanske inte så konstigt eftersom hela saken är så fantastiskt stor att vi inte kan fatta och förstå det. Paulus deklamerar i Ef 1:15-22.

Jag upphör därför aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Det är uppenbart att Paulus är helt betagen av den insikten och han ber att vi som hans lärjungar ska lära känna den sanningen. Paulus gläds över att hans namn är upptecknad i himmelen.

Jesus säger: En stad uppe på ett berg kan inte döljas.