Ljuset från staden på berget

När Jesus sänder ut sina lärjungar som en del i deras träning ger han dem ganska detaljerade instruktioner. Han bygger upp ett antal principer som man nog får anta skulle bli vägledande för lärjungarna när Jesus hade lämnat dem. Vi läser i Matteus.

Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare. Stig in i huset med en fridshälsning, och om huset är värdigt skall det få den frid ni önskar det. Men om det inte är värdigt skall den friden vända tillbaka till er. Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter.
Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad.

Han säger: Ta reda på vem som är värdig i en stad och ta in där och stanna där tills ni ska vidare.

Samma händelse beskrivs i de andra evangelierna också. Om man sammanfattar texterna på framträder en princip för hur det är tänkt att vi ska agera när vi kommer i med Guds ord i ett nytt sammanhang.

• När ni kommer till ett hus så hälsa det med frid.
• Om ni då blir mottagna så gå in dit.
• Utgå från det huset i ert fortsatta arbete i staden.

I Lukas står det Flytta inte från hus till hus. Vad menar Jesus med detta? Det verkar som om Jesus ville att de skulle etablera en husförsamling eller en plats där Guds verk i den staden kunde leva vidare även när lärjungarna går vidare. Vi förstår att detta är det tillfälle då Jesus kallar dem till att bli apostlar och att bygga upp hans kyrka. Kyrkan skapas där de blir mottagna.

När vi ser hur lärjungarna gjorde efter Jesus hade lämnat jorden förstår vi att de fortsatte att arbeta så. På så sätt är husförsamlingen något av en kärna i de första kristnas gemenskap.

Jesus säger – gå dit ni blir mottagna och lämna de som inte vill. Vi ska inte lägga tid och resurser på hus som inte är värdig, det vill säga inte vill ta emot. Det är viktigt att förstå att värdigheten visas i att man tar emot, inte vem man är eller vilken status man har. Gå inte från hus till hus utan samla folket där man tar emot er och öppnar sitt hus för er. Låt inte Guds budskap, eller där ni stannar, bli en prestigesak eller en statussymbol.

Hur gjorde Jesus när han kom in i en ny stad? Bibeln ger exempel på hur Jesus tog reda på vem som var värdig när han kom in i en stad.

Vi läser i Luk 19:1-9.

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Vid ett annat tillfälle kommer han till Samaria. Vi läser i Joh 4.

När Jesus förstod att fariseerna hade fått höra att han vann fler lärjungar än Johannes och döpte fler – det var dock inte Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och begav sig på nytt till Galileen. Han måste ta vägen genom Samarien och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.”

Denna berättelse är intressant i det att hela vandringen verkar vara en konsekvens av problem i Judeen. När han skulle gå till Galileen måste han gå förbi Samarien. Jesus var trött och satte sig vid en källa och möter där en kvinna som också hade problem. Berättelsen visar på hur ett problem leder Jesus till en kvinna som behöver honom. Guds ledning kan alltså ske på många olika sätt.

Lärjungarna gick för att köpa mat så Jesus blev ensam med kvinnan. Ni känner historien om hur Jesus börjar tala med henne och som samtalet utvecklas ber Jesus henne hämta sin man. Jesus hittar omedelbart kvinnans problem. Hon levde ett liv i synd och med många män. Jesus visar kvinnan att han vet allt om henne men vill ändå erbjuda henne det dyrbaraste som finns. Det levande vattnet som leder till evigt liv.

Kvinnan tar emot budskapet och blir en dörröppnare genom vilken Jesus kan nå hela staden. Jesus hittade en som var värdig i den staden och det var inte borgmästaren eller de rika och förnäma i staden. Det var en kvinna som levde i synd.

Det är intressant att se hur Jesus berättar för lärjungarna om det han gjort.

I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.

Jesus talar om att han blev mätt av att göra Guds vilja. Vid ett annat tillfälle säger Jesus att han gör det han ser Fadern göra. Det som hände var inte en slump. Att de måste ta vägen över Samarien var inte en slump utan det fanns ett syfte. Det fanns ett syfte med att Jesus blev trött och törstig. Mitt i svårigheten får Jesus göra Guds gärningar och blir mättat på ett sådant sätt att Jesus beskriver det på samma sätt som när kroppen blir stärkt av mat och dryck.

Båda dessa berättelser visar på hur Jesus fungerade i sitt uppdrag. Han hade förmågan att se vilken som var värdig, d v s vem som skulle ta emot och dessa som tog emot blev dörröppnare till staden.

I båda exemplen var de personer som knappast skulle ha valts utifrån mänskliga tankar och principer. Gud ser till hjärtat. Det är intressant att se hur Jesus instruerar sina lärjungar när han sänder ut dem. Han utgår att de kommer att ha samma förmåga som han haft.

Varför är det så självklart för Jesus?

Han säger så här: Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.

Det verkar som om Jesus säger: gå till dem som har behov och som inte kan få någon hjälp på annat sätt. Dessa skall blir dörröppnare för er. När ni ger som gåva det som ni fått så kommer dörrar att öppnas för er. I Ordspråksboken står det; gåvor öppnar dörrar och ger företräde hos höga herrar.

I bergspredikan säger Jesus: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Det är våra goda gärningar som ska lysa. Han säger inte att det är våra goda ord som ska lysa.

Jesu ord, ge som gåva vad ni fått som gåva, är mycket intressant. Vad har du fått som gåva som du kan ge som gåva? Vad menar Jesus med ordet gåva? Han kopplar ju det till orden; Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner. Menar Jesus att vi fått gåvan att göra allt detta eller menar han att vi ska ge helande därför vi fått helande?

I Apostlagärningarna 3:1-8 läser vi.

Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen. Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att han kunde tigga av dem som besökte templet. När han nu fick se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!” Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något av dem. Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!” Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.

Det är uppenbart att Petrus och Johannes hade förmågan att hela. Petrus använder nästan ordagrant de ord som Jesus använde. Hur kunde Petrus säga att han hade detta med helande att ge den lame?

I Lukas 9 läser vi när Jesus första gången sände ut sina lärjungar. Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. De fick gåvan i denna stund. Senare när Jesus är på väg att lämna jorden ger han samma gåva till alla troende. Vi läser i Joh 14:12; Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.

I Mark 14:18 står det. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.

Bibeln talar ofta om tecken och under i samband med att lärjungarna går ut för att vittna om Jesus. Det är i mötet med de som inte tror som undren sker. Det verkar som om Gud har en speciell närvaro i mötet med den icke troende. Det är inte en orimlig hållning att Gud på ett speciellt sätt är intresserad av att visa sin kärlek till den förlorade. Det är många som vittnar om hur Gud på ett speciellt sätt gör under i sammanhang där någon är på väg att komma till tro. Många nyfrälsta upplever en period av förunderliga bönesvar under den första tiden som kristna.

I Bibeln läser vi om hur lärjungarna kom tillbaka från sin vandring i städerna, glada över allt de fått vara med om.

De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Det är ingen tvekan om att Jesus har gett oss något helt unikt i det att vi kan agera i hans namn. Vi har genom tron blivit en del i Guds familj. Vi har fått våra namn upptecknade i himmelen vilket betyder att vi är ackrediterade i himmelen och att himmelens härskaror och makt lyssnar till oss. Jesus vill att lärjungarna ska förstå att allt detta som de nu ser beror på något som är så mycket större och så mycket mer innehållsrikt än den kraft som de fått se verksam när de förkunnat hans ord om himmelriket. De är en del av himmelen och med det finns en oändlig mångfald i välsignelsen.

Tyvärr har vi genom slentrian och ohejdad vana slitit ner vissa begrepp i Bibeln. Att ha våra namn upptecknade i himmelen upplevs som någon mycket mindre och mer alldagligt än de sprakande under som lärjungarna talade om. Paulus säger att vi ser som i en spegel den härlighet som väntar. Det är diffust för oss och vi kan inte riktigt förstå vad detta betyder. Jesus säger ju om ni kunde inse vad det betyder här och nu, och för evigheten, att ni har er namn upptecknade i himmelen så skulle ni förstå varför allt detta som ni nu erfarit är en normalitet d v s helt normalt och självklart.

Paulus skriver i sitt brev till Hebréerna.

Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.

Paulus räknar upp det som är mest grundläggande i tron. Hit räknar Paulus; helgelsen, läran om tro och dop, handpåläggning d v s helande och överföring av välsignelse, läran om ett evigt liv och kroppens uppståndelse, samt om domens dag då Jesus kommer tillbaka. Allt detta räknar Paulus till grunderna. Nu vill han gå vidare till det avancerade, till det himmelska. Han vill ta upp det som Jesus talade om; gläds åt att era namn är upptecknande i himmelen. Notera att både Paulus och Jesus ger uttryck för att i just detta finns en stor hemlighet som är fördold för de allra flesta, men som är något mycket stort och underbart.

När Paulus ska gå in på detta stora och underbara så tar han sin utgångspunkt från Tabernaklet i gamla testamentet och den Gudstjänstordning som var en modell för det himmelska. Paulus ägnar stora delar av brevet att beskriva den förebild som Mose gav världen genom lagen. I den finns en modell av himmelens viktigaste boning. Därifrån utgår all makt i himmelen och på jorden. Där sitter den som i ett evigt nu överblickar hela tidrummets utsträckning och rör sig genom historien, dåtid, nutid och framtid, på ett självkonsistent sätt utan att äventyra dessa samband. Där möter vi honom som förbereder ett bönesvar innan vi själva i tiden kommit till ögonblicket då vi ber om det.

In i det rummet har Jesus gått som en överstepräst och huvud för sin församling som är hans kropp här på jorden. Jesus har uppstått och gått före men det är inte klart förrän hans kropp, d v s hans församling, också har uppstått. Men just detta, att våra namn är upptecknade i himmelen innebär att vi har tillträde till detta maktens centrum i universum. Genom Kristus har vi tillträde och är synliga i himmelen, och det som händer oss är av största betydelse inför Guds ansikte. Paulus skriver.

Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. Ty de uthärdade inte påbudet: Till och med ett djur skall stenas om det rör vid berget. Så förfärande var synen att Mose sade: Jag skälver av skräck. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.

Notera, att Paulus tydligt deklarerar att vi redan har kommit till Sions berg, till maktens centrum, den levande Gudens stad, och där är det ett myller av liv. Om vi verkligen förstod detta, så förstod vi också det Jesus säger. Gläds inte över att de onda andarna är er lydiga, utan gläds åt att era namn är upptecknade i himmelen. Det är just detta som gör att andarna lyder. Att det är på detta sätt är själva fundamentet för den makt som vi fått genom Jesu namn.

Att insikten om detta hör till det mer avancerade i Guds rike är kanske inte så konstigt eftersom hela saken är så fantastiskt stor att vi inte kan fatta och förstå det. Paulus deklamerar i Ef 1:15-22.

Jag upphör därför aldrig att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner, sedan jag nu har hört om er tro på herren Jesus och er kärlek till alla de heliga. Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Det är uppenbart att Paulus är helt betagen av den insikten och han ber att vi som hans lärjungar ska lära känna den sanningen. Paulus gläds över att hans namn är upptecknad i himmelen.

Jesus säger: En stad uppe på ett berg kan inte döljas.