Vem var den historiske Jesus?

Jag lyssnade på ett föredrag om den historiska Jesus av J. D. Crossan via Youtube. Crossan försökte närma sig frågan utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Den historiske Jesus är den karaktär som kan förklara varför vissa vill göra honom till Gud och andra vill döda honom. Även om ett sant vetenskapligt angreppssätt skulle inkludera möjligheten att Jesus var något mer än en människa så blir ändå Crossans utgångspunkt att Jesus är en vanlig människa. Frågeställningen blir: vilka egenskaper hade han som gjorde att han fick den historiska roll som han de facto fått?

Föreläsningen finns på http://youtu.be/C2m7I4WEoso

Övningen kan ses som en rekonstruktion där man först bygger upp en bild av hur läget var i den trakt där Jesus tros ha levt för 2000 år sedan. I den ansatsen glömmer man allt vad som står i bibeln d v s aktivt bortser från vad som står där. Lägesbeskrivningen får bli grunden som man sedan bygger vidare sina antaganden på. För att lägga grunden används kunskap från tre vetenskapsområden; mångkulturell antropologi, romersk-judisk historia, och arkeologi. Tanken är att låta dessa tre vetenskaper beskriva läget var för sig och sedan lägga dem bredvid varandra för att se om det finns gemensamma nämnare. När man gör det framstår en bild av samtiden som kan ses som en nyckel för att skapa en grund för fortsatta studier.

Crossan hävdar att den mest grundläggande konflikt som fanns i Israel och som till slut ledde fram till Jerusalems förstörelse ligger i synen på ägande av land. I den judiska tron var landet Guds d v s det materiella värdet av jorden är Guds. Man kunde inte sälja bort marken till hedningar och enligt lagen skulle landet fördelas rättvist över Israels stammar. Det romerska riket var däremot ett kommersiellt rike och landet samlades under en överklass. Produktiviteten ökade och handeln över hela det romerska riket växte.

Den romerska världsordningen stod i direkt konflikt med Mose lag. Av det skälet var den romerska ockupationen en omöjlighet och kunde bara leda till en katastrof. Vi kan jämföra situationen med hur det är idag. Det är samma grundmotsättning som gör att man aldrig kommer att kunna dela på landet Israel. Konflikten i Palestina drar oss mot en urladdning.

Crossan hävdar, att den grundläggande konflikten angående ägandet av land och nyttjandet av landets resurser på ett sätt som strider mot Mose lag, var den drivande orsaken till den katastrof som till sist ledde till Jerusalems förstörelse. Han hävdar att det finns ett entydigt vetenskapligt stöd för detta i de tre vetenskaper som han använt.

När väl grunden och lägesbeskrivningen är etablerad blir nästa steg att avgöra trovärdigheten i de olika typer av evangelier som finns. Markus evangelium anses vara det äldsta och därmed anses detta ha påverkat innehållet i övriga. Det finns andra evangelier med okända författare som tycks vara äldre än Matteus, Lukas och Johannes. Man antar är att de äldsta skrifterna ger den bästa informationen om tidsandan och dess värdegrund. Nu kan det ju vara fel i sakfrågor i alla fall, vilket gör att man i huvudsak baserar sina tankar på det som är gemensamt i de äldsta skrifterna (där Markus ingår). Det gemensamma anses vara kärnan och därmed det mest trovärdiga.

Utifrån ett sådant resonemang blir allt annat än denna kärna osäkert och betraktas som efterkonstruktioner. I ett sådant resonemang tillmäts de första skrifterna en överordnad status och antas vara välkända och spridda när de andra evangelierna skrevs. Motiven för att skriva de yngre evangelierna kan åtminstone i teorin anses vara mindre ärorika. Även om motiven skulle vara rätt så är det lätt att argumentera att en berättartradition format berättelsen så att den inte längre är helt sann. Med en sådan utgångspunkt blir de fall där det förekommer likheter med andra skrifter och händelser, t ex från gamla testamentet, tolkade som om författaren har färgats av dessa på ett sådant sätt att materialets trovärdighet minskat.

Här framtonar en mycket intressant motsats mellan den judisk-kristna traditionen och de vetenskapliga metoderna. Enligt den judisk-kristna traditionen skall allt nytt prövas mot det gamla. Det nya som Gud gör ska bekräftas av profeterna och skrifterna. Genom hela nya testamentet, evangelierna och breven, visar författarna på hur Jesu liv och verk finns förutbestämda och omtalade i lagen, profeterna och skrifterna. I den vetenskapliga behandlingen av texterna blir denna koppling tillbaka till gamla testamentet en belastning och ger ett argument för att ifrågasätta dess trovärdighet. Det krävs nämligen tro på Gud för att man ska erkänna att det som beskrevs i gamla testamentet faktiskt hände i den tid då Jesus vandrade här på jorden. Kopplingen måste endera bero på en levande Gud eller vara en efterkonstruktion från dem som tror. Alla länkar mellan gamla testamentet och händelseutvecklingen i nya testamentet måste ifrågasättas eftersom man kan argumentera att de troende hade skäl att vilja lägga tillrätta beskrivningen så att allt blir konsistent.

I en sådan situation blir alla källor, vars innehåll inte helt stämmer med övriga källor, mer trovärdiga i det att de tycks utgöra en självständig källa. De delar i de kanoniska texter som överensstämmer med de icke kanoniska ökar i trovärdighet och räknas som den historiska kärnan. Med andra ord blir de icke kanoniska skrifterna nästan överordnade, i det att de väljer ut vilka delar som har högre trovärdighet i de kanoniska skrifterna.

Crossan använder denna kärna för att försöka beskriva det han kallar den historiske Jesus. Även om man kan ifrågasätta det förhållningssättet, så är det han kommer fram till intressant. Han menar att Jesu undervisning handlade om Guds rike vilket i sig kopplade tillbaka till huvudfrågan i konflikten mellan romare och judar. Kejsaren ansågs vara Guds son och han gjorde anspråk på landet och jorden. Jesus proklamerade att Guds rike är här d v s att jorden är Guds och inte kejsarens. Crossan menar att Jesu taktik, att utbilda lärjungar som han skickade ut för att lära människorna att dela Guds gåvor, gjorde att rörelsen inte blev beroende av Jesu egen person. Just detta gjorde att rörelsen var svår att utplåna med svärd eller förtryck.

Crossan menar att kärnan i Jesu budskap var helande och att dela jordens resurser rättvist. Just denna kärna var tecken på att Guds rike var mitt ibland dem. Crossan argumenterar att man på den tiden hade ett andligt förhållningssätt till sjukdom och därför var helandet en naturlig del i det sociala engagemanget. Han argumenterar vidare att den första församlingen formades i varje stad som ett uttryck för en ny ordning (en ny världsordning) där man delade Guds gåvor och arbetade för en rättvis fördelning. I hans tolkning var Jesu uppståndelse inte något konstigt då det gäller en enstaka person. Även Homeros hjälte Odysseus gick ner i dödsriket för att komma tillbaka (texterna skrevs ca 700 år f kr). Det var inte en omöjlig tanke att Jesus hade visat sig för sina lärjungar och sedan återgått till himlen. Crossan menar att man måste komma ihåg att människor på den tiden inte präglades av den rationalitet som den moderna människan gör.

Det som Crossan anser vara mest revolutionerande i den kristna läran var att Jesu uppståndelse innebar att Guds rike hade uppstått på jorden, och beviset var en växande församling som levde enligt Guds rikes principer. Församlingen utmanade de romerska principer som kejsaren drev. Att bekänna Jesus som Herre var det samma som att säga att kejsaren inte var Herre. Jesu lärjungar gjorde ju anspråk på att Jesus var Guds son. Kejsaren hade också samma anspråk, d v s att vara Zeus son eller insatt av Zeus. Konsekvensen blev en förföljelse utan motstycke.

Crossan betraktar Jesus som en vanlig man som korsfästes eftersom han i en förlängning utmanade kejsaren. De privilegierade bland judarna drev på angreppet på Jesus då de hade mest att förlora om Jesu verksamhet skulle fullt ut ha uppmärksammats av Rom.

Crossan hävdar att händelseförloppet i huvudsak styrdes av maktkampen om jordbruksmarken och inte egentligen handlade om motsättningar inom judendomen. Han hävdar att den judiska tradition hade en mängd olika konflikter i sig där olika grupper låg i bittra ordstrider med varandra men som inte ledde till de konsekvenser som Jesus fick erfara.

Med tanke på de svårigheter som finns i att ge historiska belägg för händelserna i evangelierna är det intressant att Jesu lära kom att på ett speciellt sätt definieras av en man som inte vandrade med Jesus, utan som fick ta emot Guds ord via en uppenbarelse. Det är ännu mer intressant att denna man var en av de främsta motståndarna till Jesu lärjungar, men som blev omvänd i ett övernaturligt möte med en levande Jesus. Paulus får i uppgift att sammanfatta den kristna tron och på ett skolat sätt visa kopplingarna mellan Jesu liv och skrifterna i gamla testamentet. Han bygger allt på en egen upplevelse och vi förstår betydelsen av hans uppenbarelser och uppgift när vi läser om det i Korinthierbrevet.

I 2 Kor 12: 1-10 bemöter Paulus sådana som av själviska motiv skapar sina egna läror och utvecklar sitt eget evangelium. Med andra ord precis sådana vars skrifter förvirrar Guds församling under Paulus tid och vars skrifter återfinns för att förvirra vetenskapen i vår tid. Han skriver.

Jag är tvungen att skryta, visserligen till ingen nytta, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser från Herren. Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud – blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen vill jag skryta med; med mig själv vill jag inte skryta, bara med min svaghet.

Om jag skulle vilja skryta är jag ändå inte från förståndet, för vad jag då skulle säga är sant. Men jag avstår för att ingen skall tänka högre om mig än han gör när han ser eller hör mig. Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Här får vi insikt om källan till det evangelium som Paulus predikan. Det är en förstahandsskildring där vittnet själv skriver och som på grund av uppenbarelsen bär ett lidande som följer honom in i döden. Han bär uppenbarelsen i sitt lidande så att det ska vara uppenbart för alla att han inte är ute efter sin egen vinning utan är ett trovärdigt vittne. Paulus dör för sin uppenbarelses skull vilket innebär att som ett personligt vittnesbörd kan man inte nå en större trovärdighet.

Till detta kommer att Paulus levde och var verksam bland de som förföljde Jesus och de första lärjungarna. Han var därmed ett ögonvittne med en extra hög trovärdighet i det att han blivit omvänd från en starkt kritisk position. Paulus var en högt skolad man med en rang i samhället. När han blir omvänd genom ett möte med den uppståndne Jesus så överlåter Paulus sitt liv till att bli den kristna kyrkans lärare. På Paulus uppenbarelser bygger kyrkan sin kanon, d v s rättesnöre i valet av heliga skrifter.

Petrus är herden som samlar kyrkans ledning men Paulus är läraren som formar dess doktriner i enlighet med den uppenbarelse som han fått. Både Petrus och Paulus bekräftar sanningen i sin gärning genom att offra sitt liv för evangeliet. Ur ett trovärdighetsperspektiv ger det en säker grund för en kyrka som i enlighet med Jesu ord har bestått och vuxit i över 2000 år.