Skapelseberättelsen – trädgårdens skatter

Jesus undervisar ofta med utgångspunkt från det jorden ger. Hans liknelser innehåller många bilder från växtriket och från de skatter som jorden gömmer. När han varnar sin lärjungar för förförelser avslutar han alltid med orden; av frukten ska ni känna trädet. När Jesus beskriver församlingen använder han vinträdet som bild. Jesus är vinträdet och vi är grenarna. Grenarna bär frukt genom det liv som finns i trädet. Förbli i trädet så bär ni frukt är hans förmaning.

Paulus talar ofta om andens frukter.

Gal 5:22-23. Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.

Paulus visar oss att det andliga livet, som en gren i vinträdet, leder till att vi får bära fram en mängd olika frukter från Gud. Alla dessa frukter visar sig genom det sätt den andliga människan lever. Frukterna kommer inte genom egen prestation utan är en del i Guds nåd och frälsning. Det är en frukt från himmelriket inom oss. Det vattenflöde som gör det möjligt för vårt hjärtas jord att bära fram frukt är det inre flöde, den helige ande, som Gud låtit välla upp inom den som tror på Jesus. Det hjärtat är fullt av får sitt uttryck i våra tankar, i våra ord, och i våra handlingar. Andens flöden kommer alltid genom det fördolda livet med Gud. Genom trädets rotsystem flödar livet in i trädet och når grenarna som på så sätt kan bära frukt. Trädets frukt, blomning och doft är en gåva till världen men gåvorna kan endast existera genom det flöde av liv som kommer från det fördolda livet med Gud. Med det fördolda menas det som är gömt i vårt hjärtas jord. Jesus säger därför.

Matt 6:1. Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen.

Matt 6:5-6. När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

Matt 6:16-18. När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

Skapelseberättelsen beskriver hur Gud ordnade naturen som en förebild för det nya förbundets hemligheter. Gud dolde livets flöden i skapelsen och även om allt finns beskrivet i Bibeln är det inte alla givet att kunna se och förstå Guds rike. Jesus återkommer ofta till hur Gud dolt himmelrikets skatter för de visa och förståndiga men givet det till dem som är som barn. Den som har förmåga att ta emot Guds godhet utan tanke på egen prestation eller prestige.

Första gången bibeln talar om skatter så är det i skapelseberättelsen. Där talas det om skatter som fanns begravda i marken där Gud planterade den trädgård som skulle bli människans hem.

1 Mos 2:10-12. En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten.

Lagen där skapelseberättelsen ingår, d v s Moseböckerna, gavs till Moses av änglar (Apg 7:53). Varför innehåller den information om dolda skatter som fanns i marken där Gud planterade sin trädgård? Uppenbarligen vill Gud visa oss att det fanns skatter i trädgården för människan att finna. Att skatterna nämns betyder att de också har ett budskap till oss vad gäller relationen med Gud. Kanske kan vi förstå vad den informationen betyder om vi jämför med de ord som Jesus använder när han beskriver himmelriket.

Matt 13:44. Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Jesus talar också om att samla skatter i himmelen.

Matt 6:19. Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Skatter finns i det fördolda, under ytan. Guds skatter finns också i det fördolda livet med Gud. Det är i vårt hjärtas jord, i djupet av våra hjärtan som vi finner sanningens skatter. De skatter som beskrivs är ädla metaller, stenar som formats av kåda från träd under lång tid, och onyxsten som är en mineral som formats av vulkanisk aktivitet. Gud nämner tre kategorier av skatter; en som blänker och lyser i ljuset (guld), en som i pulverform ger i från sig en underbar doft när den hettas upp (bdelliumharts), en som kan formas till vackra föremål i regnbågens färger (onyxsten).

När man läser texten slås man av att det är dolda skatter som placerats i jorden och formats över lång tid. Det tyder på att Gud under lång tid planerat för människans boplats och att han har låtit tiden skapa värden för människan att finna. En skatt är något som är unikt, något som vi inte kan skapa själva. De finaste skatter är sådana som formats och åldrats fram och där dess ålder har en stor betydelse för dess värde. Tiden och den händelse som format skatten är en del av dess identitet.

När Jesus beskriver egenskaperna av himmelrikets skatter så betonar han dess beständighet, d v s att tidens tand eller naturens krafter inte förmår bryta ner dem. Det är snarare så att tiden gör att de stiger i värde och betydelse. Det är sanningar som är väl beprövade, hållbara, starka och vars grundläggande egenskaper håller i alla tider.

Jesus uppmanar oss att söka dessa skatter och att aktivt samla dem. Han säger också att himmelrikets skatter är dolda för de visa och kloka. Samtidigt så talar bibeln ofta om vishet som en skatt som vi bör söka.

Ords 2:1-5. Min son, om du tar emot mina ord och bevarar mina bud inom dig, så att du lyssnar till visheten och öppnar ditt hjärta för insikten, om du ropar på klokheten och kallar på insikten, om du söker henne som man söker silver, letar som efter en skatt, då skall du förstå vad gudsfruktan är och vinna kunskap om Gud.

Ords 16:16. Att vinna vishet är bättre än guld, vinna insikt mer värt än silver.

Jesaja uttrycker samma sak med lite andra ord.

Jes 33:6. En skatt som ger räddning är vishet och insikt, gudsfruktan är hans rikedom.

Sammantaget förstår vi att det finns olika typer av vishet. Denna världens vishet och klokskap på den ena sidan och himmelrikets skatter, Guds vishet, på den andra sidan. Guds skatter ger ett andligt ljus, en väldoft, och en mångfald av färger, som berikar en människas liv och hela dess omgivning. Jesus benämner de himmelska skatterna som något som har verkligt värde inför Gud. Problemet med jordiska skatter är ju att dess värde är helt beroende av vilken efterfrågan och köpkraft som för tillfället råder. Så är det inte med himmelrikets skatter utan de har evigt värde.

Jesus är mycket specifik när det gäller kopplingen mellan hur vi förvaltar jordiska resurser och det förtroende som vi får när det gäller det himmelska. Det finns flera tillfällen i evangelierna där Jesus tar upp detta.

Luk 16:10-12. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?

Jesus talar om jordiska skatter och om kärleken till pengar. Han visar oss att det finns en stark koppling mellan hur vi hanterar jordiska skatter och hur vi får ta del av andliga skatter från himmelen. Guds princip är alltid att det fysiska kommer först och sedan det andliga. När man hör Jesu ord fylls man med en tanke att bristen på väckelse och andliga välsignelser i västvärlden mycket väl kan bero på att vi inte befunnits varit trogen när det gäller jordiska skatter och därför inte heller får uppleva mer av himmelrikets skatter. Var noga med hur du hanterar det utsäde som Gud gett dig. Det fysiska är en nyckeln till det andliga och det andliga ger innehåll åt det fysiska. 

En annan berättelse på samma tema finner vi när Jesus möter en rik man från en fin familj.

Matt 19:16-22. Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – ”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Dessa: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” Då sade den unge mannen: ”Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” Jesus svarade: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.

Här är en person som hållit alla budorden men han känner ändå att han inte når fram till Gud. Han kan inte finna någon förbrytelse i sitt liv men vet ändå att han inte har ett evigt liv. Han inser att han är naken trots allt. Ynglingen frågar Jesus efter en god gärning som kan ge evigt liv, om att få bli odödlig. Det är intressant att rika människor ofta hamnar i sådana tankar. När alla jordiska behov är uppfyllda så är det ändå tomt. Jesus ger besked om fullkomlighetens väg. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. Att ge till de fattiga ger en skatt i himlen, men evigt liv får den som följer Jesus.

Jesus visar oss en av himmelrikets principer. Att ge till den fattiga är att samla en skatt i himmelen.

Ords 19:17. Den som tar sig an de fattiga lånar åt Herren och skall få sin lön av honom.

Den överordnande principen i detta är att Gud är alltings källa och Gud är den som upprätthåller rättfärdighet här på jorden. Vi kan växla in jordiska skatter mot himmelska skatter när vi agerar i tro på hans rättfärdighet. Gud gav människan värdeföremål för att dessa skulle kunna växlas in till eviga värden i den himmelska världen. Allt enligt principen att det fysiska kommer först och det andliga kommer som ett resultat av en ödmjukhet och lydnad i det fysiska och då får vi erfara det andliga. Därför säger Jesus; var noga med hur ni hantera era ägodelar, er tid och era ord. Allt detta kan nämligen bytas mot skatter i himmelen. Det sker genom att vi ger det till Gud i det fördolda så kommer han som är rättfärdig att kompensera oss och låta oss få del av den himmelska frukten, både här i tiden och i himmelen.

Skapelseberättelsen – en kärlekshistoria

Den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:1-25) har en helt annan utgångspunkt än den kronologiska ordningen som introducerades i den första skapelseberättelsen. Här är relationen mellan Gud och människa i fokus. Den svarar på varför Gud skapade människan och hur Gud tänkte när han planerade sin skapelse. Den andra skapelseberättelsen kan för den oandliga människan uppfattas vara i konflikt med den första skapelseberättelsen när det gäller tidpunkten då människan skapades.

I den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2) formar Gud mannen redan den tredje dagen medans kvinnan formas den sjätte dagen. I den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) skapas mannen och kvinnan till Guds avbild den sjätte dagen. Det visar oss att det är först när mannen och kvinnan är tillsammans som människan kan ses som Guds avbild. Först den sjätte dagen var processen att skapa människan klar. Då var människan komplett och helt funktionell, d v s skapad till Guds avbild.

Den andra skapelseberättelsen inleds med orden; Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades. I King James översättning lyder samma vers:

1 Mos 2:4. These are the generations of the heavens and of the earth when they were created, in the day that the LORD God made the earth and the heavens.

Om man låter google translate översätta från engelska till svenska lyder texten.

1 Mos 2:4. Dessa är de generationer av himlen och jorden, när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel.

I King James bibel verkar det som om översättarna betonar att skapelsen skedde i några generationer nästan som i en iterativ process.

En annan engelsk översättning lyder:

1 Mos 2:4. This is the account of the heavens and the earth when they were created, in the day that the LORD God made earth and heaven.

Google translate översätter texten från engelska till svenska på följande sätt.

1 Mos 2:4. Detta är berättelsen om himlarna och jorden, när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel.

När man jämför översättningarna ser man att de har två olika sätt att hantera pluralformen i texten. I ena fallet lägger man pluralformen i ordet generationer och i den andra i ordet himlarna. Översättarna har svårt att riktigt få grepp om vad grundtexten vill säga vad gäller pluralformen. Endera vill texten indikera en iterativ process d v s flera generationer eller också talar texten om flera himlar. Vi kan notera att Petrus också använder pluralformen för himlar i sin text. Därmed är det rimligt att tänka sig att Gud i skapelsen skapade både jorden och medföljande andliga världar där andliga varelser levde. Himmel och jord innefattar därmed jorden och dess atmosfär samt de andliga världar som är förknippad med jorden.

Det finns en översättning ord för ord från den Hebreiska grundtexten i Genesis som kallas The Mechanical Translation of the Book of Genesis (http://www.ancient-hebrew.org/bookstore/e-books/mtg.pdf). Den ger oss ord för ord översättning av grundtexten och i den lyder texten ordagrant (inkluderande koder för att förstå lite av de böjningar som finns i Hebreiskan).

1 Mos 2:4. These Birthing~s Sky~s2 and~the~ Land in~>~be~Fatten~them(m) in~Day >~Do “YHWH [He exists]” “Elohiym [Powers]” Land and~Sky~s2

En ord för ord översättning till svenska ger:

1 Mos 2:4. Dessa födelser av himlar och marken i dess gödning på den dag då "JHWH [Han existerar]" av "Elohiym [Powers]" gjorde mark och himlar.

Den ord för ord översättning som ges av den mekaniska översättningen visar oss vilken svår uppgift översättarna har när det gäller just skapelseberättelsen. När man betraktar orden som används får åtminstone jag en känsla av de beskriver en process, en födelse process, något som växer fram. Med den insikten kan man betrakta den andra skapelseberättelsen som en beskrivning av den designprocess som skapelsen genomgick i det att den successivt formades. I ett sådant perspektiv blir den verkligen en andra skapelse men då utifrån perspektivet födelse och formande. Det är en kreativ process, en problemlösningsprocess, en interaktiv process, där Gud i samspel med sin skapelse omformar den till det den är i dag.

I ett sådant perspektiv kan man se den första skapelse berättelsen som den process som skapade förutsättningarna för den kreativa process som beskrivs i den andra skapelseberättelsen. I den första skapelseberättelsen är det Guds ord som är i fokus, Guds ord som en naturlag, grunden och förutsättningen för det kreativa och iterativa skapandet. Här verkar fysikens lagar etableras, livets kod definieras, biologins lagar fastställas, och förutsättningarna på jorden vad gäller klimat bestämmas. Man kanske skulle kunna likna denna del i skapelsen med det gamla förbundet under lagen. Fokus är på regler, ordningar, och strukturer.

Om den första skapelseberättelsen liknar det gamla förbundet så liknar den andra skapelseberättelsen det nya förbundet. På samma sätt som det gamla och det nya förbundet bygger på varandra bygger den andra skapelseberättelsen på den första.

I den andra skapelseberättelsen är utgångspunkten den ordning som etablerades i den första skapelseberättelsen. Alla förutsättningar finns på plats men det innebär inte att det Gud vill har i allt förverkligats. Vi kan se en beskrivning av det tillståndet i inledningen av den andra skapelseberättelsen. King James version (se översättning nedan) verkar ligga närmast den ord för ord översättning från hebreiskan som vi tittat på ovan (även om den inte riktigt fångar processen som framträder i grundtexten).

1 Mos 2:4-7. These are the generations of the heavens and of the earth when they were created, in the day that the LORD God made the earth and the heavens, And every plant of the field before it was in the earth, and every herb of the field before it grew: for the LORD God had not caused it to rain upon the earth, and there was not a man to till the ground. But there went up a mist from the earth, and watered the whole face of the ground. And the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.

Översättning:

1 Mos 2:4-7. Detta är berättelsen om himlarna och jorden när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel, och om plantorna på marken innan de var i jorden, och alla örter på fältet innan de växte ty HERREN Gud hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns inte en människa att bruka jorden. Men det steg upp en dimma ur jorden och vattnade marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden, och andades i hennes näsa livsluft; och människan blev en levande själ.

Innan vi går vidare så låt oss komma ihåg att begreppet dag handlar om en period då Gud verkar och inte en exakt mänsklig dag.

I den situation som beskrivs verkar allt finnas i jorden vad gäller livskraft. Om man jämför med den första skapelseberättelsen så befinner vi oss i vers 10, d v s efter det att Gud låtit marken exponerats och separeras från havet. Notera, att i vers 10 har Gud inte skapat solen ännu. Det ljus som lyser över jorden är Guds ljus (se bloggen Skapelseberättelsen – ljuset från himmelen). I vers 11 säger Gud till jorden att den skall grönska. Just i det läget kommer vi in i den andra skapelseberättelsen, vers 4 i första Mosebokens andra kapitlet.

Guds ord hade uttalats. Livskraften fanns i jorden med alla de frön som krävdes. Det som saknades för att det som Gud lagt i jorden skulle spira var vatten. Då kom ett flöde upp ur marken och vattnade jorden och växtkraften förlöstes. Här möter vi bilden av Gud som en kreativ konstnär som formar med sina händer. Det är inte längre bara lag som uttalas utan här möter vi en engagerad och en personlig skapare. Gud planterar en trädgård på den plats där det inte växte något tidigare. Gud formar en trädgård från en öken. Här skapas en trädgård inte en vildmark.

1 Mos 2:8-9. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

I detta stycke handlar det om att Gud med personligt engagemang formar ett hem åt människan. Gud satte människan i den miljön utifrån omsorg och kärlek. Här råder inte lagens perspektiv utan kärlekens och omtankens. Det är i det här skedet som Gud skapar solen, månen och stjärnorna, vers 14 till 19 i det första kapitlet. Himlavalvets skådespel var en del i den trädgård och hem som Gud skapade åt människan.

1 Mos 2:10-14. En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

När vi människor ska köpa ett hus eller lägenhet brukar försäljarna i bland förklara att när det gäller fastigheter så är det läget, läget och åter läget som gäller. Med det menar man att det viktigaste värdet en fastighet är dess läge i förhållande till olika naturresurser. Gud placerade Edens lustgård i ett förstklassigt läge med rika naturresurser och en fantastisk utsikt mot rymden. Det hem Gud formade var en avbild av något himmelskt på samma sätt som människan formades till Guds avbild. Solen representerade ljuset, det eviga, och som är förutsättningen för livet på jorden.

1 Mos 2:15-17. Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Gud ger människan ett hem som de får äganderätt till. Det finns bara en regel som människan ska följa och det är att undvika frukten från ett av träden i trädgården, kunskapen träd på gott och ont.

Nästa steg i skapelsen var att fylla hemmet med vänner. Guds gåva till människan att vårda och glädjas åt.

1 Mos 2:18-20. Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp.

Den här delen av den andra skapelseberättelsen har mycket att säga oss om både människan och om Gud. Gud skapade människan till sin avbild och det gör att Gud på ett speciellt sätt förstår vilka behov som människan har. Genom denna händelse låter Gud oss förstå hemligheten bakom hans skapelse. I berättelsen finns målet med skapelsen beskriven. Att Gud skapade oss till sin avbild innebar att han skapade någon som han kunde ha gemenskap med. Gud illustrerar behovet av att ha någon på samma nivå och av samma sort i det att människan får namnge alla djur. Att ge ett namn innebär att beskriva dessa egenskaper och relatera dem till sig själv. I den processen blir det uppenbart att ingen av djuren kan mäta sig med människan och därmed kan de inte bli den hjälp och den gemenskap som mannen behöver för att vara lycklig.

I detta sammanhang blir det också viktigt att fundera över begreppet djur. I tredje kapitlet möter vi ett av de djur som människan namngav, ormen.

1 Mos 3:1. Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?”

Vi vet ju vem ormen var och det är värt att notera att han beskrivs som ett djur. Det indikerar för oss att människan var ställd i ett sammanhang där även andliga varelser var bekanta och namngivna. Guds omsorg om människan måste ha förundrat de andliga varelser som ingick i skapelsen.

Gud vet naturligtvis vad mannen behöver och Gud skapar en kvinna genom en profetisk process som är av stor betydelse.

1 Mos 2:21-24. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. Då sade mannen: ”Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.” Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

I denna handling visar Gud oss sin plan för mänskligheten. I skapelsen gryning förkunnar Gud på ett fördolt sätt meningen med hela skapelsen och vad som kommer att hända i det nya förbundet. Det som sker är en bild av hur Jesus, Guds son, kommer att sövas ner för att ur sin kropp uppväcka en kvinna, församlingen bestående av de som tror på hans namn. Detta är målet med skapelsen; att skapa ett folk efter Guds eget hjärta, en sådan som utvecklats till att vara lik Gud, en trogen hjälp som friköpts till att leva inför honom i evighet. Detta är det nya förbundets hemlighet och Paulus beskriver den i nedanstående text.

Ef 5:25-32. Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.

Jesus lämnade sin faders hus för att komma ner till jorden för att hämta en hustru, en partner, någon att ha gemenskap med, och en hjälp för evig tid. I Guds plan ingick att lyfta upp mänskligheten, församlingen, till den position som en kerub utsmyckad med ädla stenar och musikalisk förmåga hade haft tidigare men som hade avfallit. Ormen, som var ledare för lovprisningen inför Gud, hade syndat i sitt hjärta och börjat idka handel med det som var Guds, d v s tagit en del av äran själv. Kerubens mål hade blivit att klättra högre på gudaberget som det står i Jes 14:13 och i Hes 28:14.

En kvinna, församlingen, är tänkt att ta kerubens plats inför Herrens tron. Vi läser om hur det nya Jerusalem, bruden, presenteras i Uppenbarelseboken.

Upp 21:9-14. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.” Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur och tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och namn var skrivna där, namnen på Israels tolv stammar. I öster var tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, Lammets tolv apostlar.

När man läser ovanstående text och begrundar den ringa start som beskrivs i den andra skapelseberättelsen och i berättelsen om syndafallet fylls man av en insikt. Hela skapelsen ska ses som ett frö som i tidens längd utvecklats till det nya Jerusalem och tar sin plats i himmelen hos Gud. Allt startar i något som tillsynes verkar oansenligt men som i en tillväxtprocess förvandlas till något helt fantastiskt. De lagar som styr den förvandlingen formades i tidens begynnelse och är beskriva i den första skapelseberättelsen. Den andra skapelseberättelsen beskriver den kreativa och iterativa process som blir kännetecknande för utvecklingen av den brud som Gud friköpt och därmed blivit värdig att leva i den allsmäktiges närvaro i evighet.

Skapelseberättelserna visar oss två sidor av Gud. Två sidor som vi sedan möter i de två förbunden; det gamla och det nya förbundet. Ur detta kan vi lära oss att Guds gärningar sker i olika faser där den ena fasen är en förutsättning för den andra. Lagen gavs för att ge kännedom om synd och sätta ramarna för vårt andliga liv. Nåden kom för att friköpa oss till ett rättfärdigt liv så att vi kan få dra nytta av den kraft som finns i den lag som gavs genom det gamla förbundet. I nåden finns ett personligt engagemang från Guds sida som formar oss till hans avbild. Genom historien vävs vi samman och en brud formas som är av samma sort, födda av samma ande och tagen från en och samma kropp, skapade till Guds avbild. Vi förstår att skapelsen inte är klar förrän det som står i Uppenbarelseboken sker. I bibeln sista bok

Upp 22:1-5. Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Bibelns första och sista bok knyts på detta sätt samman. Skapelsens frö har utvecklats och blivit en underbar sak, precis såsom Gud tänkt och önskat i sitt hjärta. Inför Guds tron står ett folk som av fri vilja valt att ge upp sitt eget liv för att leva av för honom i evighet. En äkta kärlekshistoria.

Skapelseberättelsen – tider och ordningar från Gud

Bibelns skapelseberättelse finns i vad som kan tyckas vara två versioner. Den första berättelsen har en tydlig tidsstämpling i det som sker och delar upp processen i sex arbetsdagar och en vilodag (den sjunde dagen). Dess karaktär liknar det gamla förbundet och har sitt fokus på naturens lagar och ordningar. Tidsordningen verkar central och begreppet dag och natt introduceras från början. Exakt hur man ska förstå begreppet dag/dagar är endast indirekt förklarat i bibeln. I vår kalender är en dag definierad av den tid på ett dygn när vi ser solen. Ett dygn bestäms av den tid det tar för jorden att snurra kring sin egen axel. I bibelns inledning definierar Gud vad han menar med dag och natt.

1 Mos 1:3-5. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

I texten definierar Gud vad som menas med dag. Det är en period under vilken ljuset rådet. Natten är en period under vilken mörkret råder. När Gud definierar dessa begrepp har han ännu inte utmätt den tid som dag och natt ska ha för jorden (solen skapades i vers 16). Begreppen dag och natt har en vidare betydelse än det vi använder för att mäta tid på jorden.

Jesus använder begreppet på det sätt som Gud definierade dem i begynnelsen.

Joh 9:1-5. Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”

Jesus definierar dagen som den tid då han vandrade fritt och gjorde Guds gärningar. Natten kom när han går upp till Jerusalem för att lida.

Joh 12:32-36. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Folket sade till honom: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.

Jesu sätt att använda begreppet natt och dag ger oss en vägledning till hur man bör förstå skapelseberättelsens dagar. Det är tidsperioder där Gud verkade på ett speciellt sätt i skapelsen. När dagen var över inträdde en period av natt då Gud inte verkade utan tiden fick ha sin egen gång.

Bibeln ger oss ingen vägledning kring hur långa perioder av ljus (begreppet dag under vilket Gud skapade) räknat i den tidsskala som vi känner till från skapelsens första vers till dess sista. Bibeln visar oss att skapelsen var indelad i sex perioder där Gud verkade (dag) och i sex perioder av paus (natt) där han inte var aktiv i skapelsen. Den sjunde dagen vilade Gud och vi lever just nu i den sjunde perioden där Gud inte längre aktivt förändrar eller skapar något i universum. Nu råder de ord som han uttalat under de föregående sex perioderna. Vi kan få en aning om hur långa perioder Guds dagar är när vi betraktar den tidsskala som den sjunde dagen har. Bibelns berättelser kan överblickas och rör en tidsperiod som är ca 6000 år vilket med tydlighet visar oss att Guds dagar har en annan dimension än våra. Ur Guds perspektiv är det nämligen fortfarande den sjunde dagen.

Hur långa de perioder som de sex skapelsedagarna är ger däremot inte Bibeln någon vägledning om. Vad man med rimlig säkerhet kan säga är att det var perioder som var långa mätt ur en människas perspektiv.

Ps 144 vers 4 lyder; Människan är som en vindfläkt, hennes levnad en flyktig skugga.

En vindfläkt är en till synes slumpvis händelse om man betänker vädret i sin helhet. Ur ett vetenskapligt perspektiv beskrivs vindens virvlar ofta som ett flyktigt kaosfenomen. Jesus säger, vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far (Joh 3:8).

Bibeln talar om att allt kött är såsom gräs d v s flyktigt och obeständigt i förhållande till Guds ord som är evigt.

1 Petr 4:24-25. Ty ”allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster; gräset torkar bort, och blomstret faller av, men Herrens ord förbliver evinnerligen”.

Allt detta lär oss att våra liv är försvinnande korta i förhållande till de tidsperioder som Gud mäter ut genom sina händers verk. Låt oss komma ihåg att i ett evighetsperspektiv är också miljarder år en kort period.

Oändligheten har fascinerat människan i alla tider. Att vi kan resonera om oändlighet, och även utföra beräkningar på oändligt långa talserier, indikerar att vi på något sätt är skapade för att omfatta ett oändligt perspektiv. Människans hjärna kan föra logiska resonemang som inkluderar oändligheten. En fascinerande teoretisk övning är när man söker ett närmevärde för summan av alla naturliga tal från ett upp till oändligheten. Ett svar på den frågeställningen, som används inom fysiken, är att summan blir ett negativt tal nämligen -1/12 (se följande videoklipp https://www.youtube.com/watch?v=w-I6XTVZXww). Resultatet, som är oerhört svårt att riktigt acceptera, används inom fysiken och då speciellt i det som kallas strängteori. En mer rigid matematisk genomgång av problemet finns på (http://en.wikipedia.org/wiki/1_%2B_2_%2B_3_%2B_4_%2B_%C2%B7_%C2%B7_%C2%B7)

Trots denna förmåga att omfatta svåra och komplexa samband och beräkningar, så lever vi endast en försvinnande kort tid här på jorden. Dock, vår hjärnas kapacitet att omfatta det stora visar oss att vi är skapade till en samvaro på en långt högre nivå än vad som finns för övrigt i skapelsen. Att en sådan kapacitet skulle vara begränsad till den korta livstid som människan har är en paradox.

Bibeln indikerar att vi var ämnade att leva mycket längre än vad vi gör i dag.

1 Mos 5: 3-5. När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han.

Adam, trots att han levde i en kropp där döden härskade, blev 930 år. Det visar oss att Gud hade helt andra tidsperspektiv i åtanke när han skapade oss. I dag vet vi att det finns en genetisk klocka i människan som bestämmer hennes livslängd. Åldrandet styrs av denna klocka och vid en viss tidpunkt slutar kroppen att förnya sina celler och åldrandets process tar vid vilket gör att vi går mot en säker död. Strax innan Noas flod ändrar Gud förutsättningarna för människans ålder.

1 Mos 6:1-3. När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Herren: ”Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.”

Ovanstående bibelord har förbryllat många läsare. Vad som menas med gudaväsen i texten förklarar inte bibeln på något riktigt tydligt sätt. Petrus tar dock upp ämnet i sitt andra brev, kapitel 2 och 3.

2 Petr 2:4-5. Gud skonade inte änglar som hade syndat utan störtade ner dem i underjordens mörka hålor, där de hålls i förvar till domen. Han skonade inte den gamla världen men skyddade Noa, rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra när han lät en översvämning komma över de gudlösas värld.

I kapitel 3 fortsätter Petrus sin undervisning om det som hände under Noas flod. Han kopplar tiden innan floden till tiden strax innan Jesus kommer tillbaka.

2 Petr 3:3-7. Framför allt skall ni tänka på att i de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och frågar: ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas.

Petrus verkar syfta tillbaka på den värld som fanns innan Noas flod. Han använder ordet himlar, i pluralis, vilket indikerar att Noas flod också innehöll en dom i den himmelska världen. Den värld som fanns förintades genom vatten. Det är värt att notera att det var dåtidens civilisation som förintades och den dåvarande världsordningen, d v s jämvikten i naturen, som förstördes och ersattes med en ny ordning och en ny jämvikt.

I samband med det lovade Gud att det inte skulle komma en sådan översvämning av vatten på jorden igen. Jesus ger oss dock en indikation på att jorden skall förstöras i eld, vilket också är den undervisning som Petrus ger. Jesus har följande att säga i frågan.

Luk 17:26-30. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Han påminner om hur det gick till på Noas tid och sedan tar han upp händelseutvecklingen runt Sodom. Han avslutar med att säga; likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras. Eftersom Gud lovat att inte förgöra jorden genom vatten så blir slutsatsen att elden blir världsordningens slutstation.

Petrus behandlar också frågan om hur Gud, som är evig, förhåller sig till vårt tidsperspektiv.

2 Petr 3:8-9. Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.

Att en dag är som tusen år visar att Gud kan uträtta oerhört mycket på en dag. Det Gud uträttar på en dag kan vara mer än vad som uträttats under tusen år. Utifrån samma logik kan tusen år motsvara en dag i Guds räkning. Även om Petrus använder en exakt tid, 1000 år, så betyder det inte att en dag för Gud är exakt 1000 år. Petrus ger oss en bild som förklarar att en dag i Guds räkning inte motsvarar en dag i vår räkning. Exakt hur långa Guds dagar är räknat i våra dagar ger han inte något svar på.

Människan fick solen som ett ljus som råder över dagen. Månen råder över natten men dess ljus är inte direktverkande utan det är en reflektion av solen och ger därmed ett mycket svagare sken. Den ordningen skapade Gud som en modell för hur något högre fungerar.

Jes 60:20. Din sol skall aldrig gå ner och din måne aldrig avta, ty Herren är ditt eviga ljus, din sorgetid är förbi.

Jesajas ord är hämtad ur en beskrivning av det kommande Jerusalems härlighet och texten visar oss att Gud själv är ljuset. Solen är satt på himmelen för att visa oss hur Guds ljus fungerar och vilken betydelse det har för vår inre människa. I Uppenbarelseboken återkommer beskrivningen om det nya Jerusalem.

Upp 21:23-25. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.

Återigen kan vi se hur den definition av dag och natt som Gud gav i skapelseberättelsen används genom hela bibeln. Om dagen är Gud närvarande och verksam. Under natten är Gud inte närvarande eller verksam. I det nya Jerusalem är Gud närvarande hela tiden och därför blir det ingen natt.

Ps 121:1-4. Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Från psalmen kan vi se att Gud inte sover utan han vakar alltid. När man välsignar i Israel så använder man de ord som Gud gav till Moses.

4 Mos 6:22-27. Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk: Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Välsignelsens kärna är att Gud vänder sitt ansikte mot den som skall välsignas och låter sitt ansiktes ljus blir deras vägledning, värme och livskraft. Gud placerade solen på exakt rätt avstånd från jorden för att det skulle blir rätt livsförhållande på jorden. Solens roll i förhållande till livet på jorden ger oss insikt över hur Guds ansiktes ljus skapar förutsättningar för det andliga och eviga livet. Solens ljus är förgängligt men Guds ljus är evigt.

Utifrån förståelsen för hur Gud betraktar tid och hur han definierar dag och natt blir det möjligt att förstå ordningen i skapelsen utifrån den första skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-31). Det är däremot omöjligt att utläsa den faktiska tid (i den tidsskala som vi använder idag) som skapelsen tog. Det är inte heller en viktig fråga för oss att fundera på eftersom det inte ger oss någon vägledning om hur relationen med Gud fungerar eller vad som är meningen med livet.

I den första skapelseberättelsen lär vi känna ett antal principer och lagar som gäller i skapelsen men den ger oss begränsad vägledning i frågeställningen varför Gud skapade världen. Frågan, varför Gud skapade, är mer central i den andra skapelseberättelsen och tas upp i nästa blogginlägg.

Några avslutande kommentarer:

När sekulära bibelforskare betraktar de två skapelseberättelserna (1 Mos 1 och 1 Mos 2) kan de inte se det mönster som målas upp. De tar som utgångspunkt i sin tolkning att det är två helt olika skapelseberättelser från olika tidsepoker. Man tänker sig att dessa lagts efter varandra för att sammanföra två traditioner och föreställningar. På så sätt blir berättelserna något som endast beskriver en historisk föreställning om skapelsen och har inget budskap till framtiden. Det gudomliga i texterna försvinner och de blir ett fantasibaserat frö utifrån vilket människan skapar en historia och en religion. Människan hamnar på detta sätt i centrum och det blir snarare en fråga om hur människan har skapat sig en föreställning än att Gud har skapat världen. I deras resonemang finns inget frö med gudomlig kraft som format historien och fött fram den förståelse som leder fram till Uppenbarelsebokens texter.

När det gäller denna världens visa har Jesus sagt: Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta (himmelriket) för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. (Luk 10:21)

Gud valde att gömma himmelrikets hemligheter och endast uppenbara det för de som är utvalda.

Matt 13:10-13. Lärjungarna kom fram och frågade honom: ”Varför talar du till dem i liknelser?” Han svarade dem: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte.

De som ska översätta bibeln från grundtexten har en svår uppgift eftersom Gud format sitt ord på ett sådant sätt att det krävs ett vidrörande från Gud för att vi skall se det Gud har att säga oss personligen. När Jesus träffade lärjungarna efter sin död och uppståndelse står det att han öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna (Luk 24:45). Det krävs att Gud öppnar våra ögon för att vi ska förstå det Gud låtit nedteckna till oss i bibeln.

Vid ett tillfälle kommer några saddukeer till Jesus för att snärja honom. De tillhör en grupp inflytelserika judar som inte tror på någon uppståndelse eller evigt liv. De är på sätt och vis sekulära bibelläsare och menar att skrifterna visar på en ordning som gäller endast jordelivet och därmed är att betrakta som en källa för mänsklig vishet och insikt. De anser att det övernaturliga inte finns eller att det inte är till för människan. Vid detta tillfälle vill de påvisa vad de tycker är ett logiskt fel i bibeln. De framför ett textkritiskt argument som de bygger på mänsklig och jordisk logik.

Matt 22:23-28. Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom: ”Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”

Det är fascinerande att se hur den textkritiska hållningen fungerar. Utgångspunkten är de jordiska förhållandena och okunskap om Guds makt. Jesus visar oss att det finns två förutsättningar att förstå skrifterna och det är dels att man är väl insatt i detaljerna i skriften och dels att man känner Guds makt eller kraft. Jesu svar ger oss vägledning till hur vi måste förhålla oss om vi ska förstå bibeln.

Matt 22:29-32. Jesus svarade: ”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.”

För att förstå bibeln behöver vi erkänna Guds makt och kraft. Att tolka bibeln utan att erkänna den är meningslöst eftersom det gör att man far vilse. Jesus visar dem att Guds makt gör att allt blir nytt, en ny ordning, när uppståndelsen sker. Då är den modell som människan fått för att förstå det himmelska inte längre nödvändig, utan då erfar vi det verkliga som modellen här på jorden vittnade om. Jesus visar oss att människan var skapad till att ta sin plats bland änglarna. Vår plats är inte vilken plats som helst utan i en funktion som sköter lovprisningen och regerar tillsammans med Gud, genom Jesus Kristus Guds son.

Den andra förutsättningen är att kunna skriften i dess detaljer. Jesus citerar ett stycke från skrifterna där den exakta tidsformen är avgörande för att förstå vad som står i texten. Den text som Jesus citerar lyder: Jag ÄR Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Tidsformen ÄR ger svaret på den fråga som saddukeerna byggt upp sina tvivel runt. Tidsformen på ordet ÄR visar att de har fel i sitt antagande att det inte ges någon uppståndelse. Då Gud ÄR en gud för levande så betyder det att Abraham, Isak och Jakob fortfarande lever och därför är också uppståndelsen en del av deras framtid. Det visar också oss att den minsta detalj i bibeln innehåller ett budskap till förståelse på ett högre plan. Ur allt detta förstår vi hur viktig en översättning av Bibeln är för att vi till fullo ska förstå helheten i bibelns ord.

Till sist. Kvinnan har allt sedan skapelsen varit måltavla för ondskan. Att fallna änglar gav sig på människornas döttrar som det står i 1 Mos 6:1-4 visar oss hur ondskan sökt att förnedra Guds utvalda. Kvinnan är modellen för församlingen, det nya Jerusalem, Kristi brud och när Gud formade henne blev hon en sann skönhet. Hon är Guds avbild och en förebild för den som skulle ta den fallna kerubens plats inför Guds ansikte. Att ormen riktar in sig på kvinnan i syndafallet är ingen slump. Den strategin har fortsatt och ingick i de fallna änglarnas strategi. Dessa änglar dömdes under Noas tid (2 Petr 3). När vi ser det som är fördolt för den köttsliga människan inser vi att mycket av det som sker i världen kan förklaras av den andliga strid som påbörjades i himmelen redan i begynnelsen.

Skapelseberättelsen – ljuset från himmelen

Bibelns två första verser har förbryllat många bibelforskare. De är oerhört kompakta och ger oss en bild av en jord under förvirring och tomhet. På internet finns en mekanisk översättning av skapelseberättelsen där de Hebreiska orden översätts mekaniskt till motsvarande engelska ord (http://www.ancient-hebrew.org/bookstore/e-books/mtg.pdf). De två första verserna i skapelseberättelsen ges i den översättningen av följande engelska lista av ord.

1 Mos 1:1. in~Summit he~did~Fatten “Elohiym [Powers]” At the~Sky~s2 and~At the~Land

1 Mos 1:2. and~the~Land she~had~Exist Confusion and~Unfilled and~Darkness Upon Face~s Deep.sea and~Wind “Elohiym [Powers]” much~Flutter~ing(fs) Upon Face~s the~Water~s2

I den mekaniska översättningen används ~s2 för att indikera att det är dubbel pluralform vilket brukar användas för att tala om att det finns två av den sort som beskrivs. En enkel pluralform anger att det är många av den sort som beskrivs. I den första versen ser vi att Bibeln talar om två himlar (Sky~s2).

Det engelska ordet fatten ges följande betydelse i en online ordbok (http://www.thefreedictionary.com/fatten):

1. To make plump or fat.

2. To fertilize (land).

3. To increase the amount or substance of: fatten one's bank account.

Fatten betyder alltså att göda, föda upp eller att öka substansen av. Inom forskningen tror man att universum, d v s själva rummet, allt som finns i det, började som en oändligt liten punkt, ett litet frö som på samma gång var allt och ingenting. Ordet fatten beskriver något som expanderar och ökar i substans i en process där någon göder systemet. I ett sådant perspektiv beskriver ordet the Land den materia och de himlakroppar som finns i universum och ordet Sky~s2 eventuell atmosfär runt planeter och det tomrum som utgör rymden.

Ett annat sätt att se på den första versen är att den hebreiska traditionen endast innefattar processen att fylla jorden med ordning och att den inte tar upp själva skapelsen av själva rummet och alla dess substans. I ett sådant sätt att se skapelseberättelsen blir ordet fatten en beskrivning av hur Gud uppfyllde jorden och himmelen med innehåll.

Man kan konstatera att Bibelns första vers ger tolkningsmöjligheter vad gäller universums uppkomst och att det inte är möjligt att förkasta eller bevisa versernas äkthet genom jämförelser med vetenskapliga slutsatser. Varken texten eller forskningen har information med den detaljnivån eller tydligheten.

Samtidigt så kan den detaljnivå som ändå finns beskriven i texten ge oss en del ledtrådar till frågor som rör den andliga världen. Att den första versen nämner två himlar i skapelsen kan indikera att den andliga världen och den fysiska formades samtidigt i samma process. Vi får dock inget exakt besked.

I vers två beskrivs tillståndet för materian (the Land), efter den första fasen i skapelsen. Den beskrivs som förvirrad och tom. I dag har vi bilder på olika planeter i vårt eget solsystem som i huvudsak visar på till synes oordnade och tomma klot. Inom fysiken finns ett termodynamiskt begrepp som kallas entropi. Med entropi menas att om ett ordnat system lämnas åt sitt öde kommer ordningen att suddas ut och oordningen växa till. Entropin följer av statistiska processer där rörelseenergin i materian, på grund av temperaturen, är en drivkraft som ökar oordningen. Om vi har en behållare med en gas och öppnar locket kommer gasmolekylernas slumpvisa rörelse (rörelseenergi på grund av temperaturen) leda till att behållaren töms och dess ordnade innehåll försvinner ut i omgivningen. Den initiala ordningen bryts ner och ersätts av mer oordning. Strax efter Big Bang tror forskningen att olika atomer och molekyler började formas och när temperaturen minskade började dessa slumpvis adderas till större kroppar som sedan växte till planeter, galaxer, stjärnor etc. Tillståndet i den andra versen kan på så vis förklaras som ett naturligt tillstånd vid en viss tidpunkt i himlakropparnas historia. Vad som hände vid Big Bang är naturligtvis spekulation från forskare, en tankemodell, som inte kan bevisas.

Man kan också betrakta informationen som gällande endast vår jord. Då möter vi en tom och förvirrad jord i en beskrivning som skulle kunna ha gällt en människas andliga tillstånd. Jorden var fylld av mörker. Det saknades ljus. Det finns teologer som anser att beskrivningen av jorden som förvirrad, tom och mörk, indikerar att detta var ett tillhåll för djävulen och de fallna änglarna och att det har funnits en tidigare skapelse som förstördes av Gud genom en kraftig översvämning och där dinosaurerna dog ut. Forskningen har funderat mycket på varför dinosaurerna dog ut och man tror att det måste ha kommit snabbt och varit kopplat till en naturkatastrof orsakad av t ex en sammanstötning med en stor meteorit. Tillståndet av förvirring, tomhet och mörker, skulle kunna förklaras av en sådan händelse, men det finns inget mer stöd för den teorin än just orden i skapelseberättelsens andra vers. Därmed måste vi konstatera att Bibeln inte ger oss något svar på de frågorna. Vi kan bara konstatera att Bibelns skapelseberättelse tidigt beskriver ett läge där jorden var i förvirring, tomhet och mörker.

För att få vägledning i hur vi ska förstå skapelseberättelsen kan det vara värdefullt att sammanfatta hur Bibelns lärare ser på Bibeln. Enligt Paulus är allt Guds skrivna ord nyttigt och uppbyggligt för den troende.

2 Tim 3:16-17. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

Det gäller också skapelseberättelsen. Texten är alltså given för att fostra oss till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri. Paulus talar också specifikt om att skapelsen längtar efter Guds barns frihet.

Rom 8:18-21. Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Paulus visar oss en koppling mellan Guds handlande med oss och med hur Gud handlar med skapelsen. Vi har genom Jesus blivit fria från förbannelsen och nu väntar även skapelsen på sin frihet. När Adam föll i synd lades hela skapelsen under förgängelse. Allt levande fick dela Adams öde. Paulus lägger ut texten mer ingående kring detta när han talar om de dödas uppståndelse i sitt första brev till församlingen i Korinth.

1 Kor 15:43-49. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

När Paulus talar om de dödas uppståndelse använder han bilder från växternas värld, d v s från skapelsen. Utgångspunkten är fröet och sådden. I fröet, trots sin litenhet och obetydlighet, finns liv i form av ord uttryckta i DNA-kod. När fröet begravs i jorden, stoftet, kan det uppstå med allt det som fanns inbyggt i dess DNA. Paulus ger oss en bild av att det fysiska skapades först men hela syftet var det andliga. Principen är att det ringa kommer först men för att uppstå i det förhärligade. Hela skapelsen är full av bilder på just det. Ett frö som blir en blomma. En larv som förpuppas och uppstår som en fantastiskt vacker fjäril. På samma sätt är det med skapelsen i sin helhet.

Paulus utgår från det Bibeln säger, att allt kött är hö, om än i en annan form. Av jord till jord är det biologiska livets gång. Gräset innehåller liv men det ger inte liv åt det som är dött. Gräset ger oss föda som uppehåller livet, men det ger inte liv i sig. Det som fötts som kött är kött och det som fötts av ande är ande, eller som Paulus skriver; som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska.

Jesus talar om detta i Johannes evangelium när han samtalar med en skriftlärd.

Joh 3:1-8. Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

När Nikodemos ger uttryck för sin tro på att Jesus kommit från Gud som lärare svarar Jesus på ett märkligt sätt. Han säger; den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Jesus menar att för att se det som Nikodemos menar sig se krävs en andlig födelse. När vi föds lämnar vi mammas mage, en begränsad värld, och kommer in i en ny dimension fylld av intryck och ljus. Ett barn möts av den som fött henne och präglas omedelbart av dennes röst och ansikte. Ett barn kan ha hört sin mammas röst redan i magen men det är först efter födelsen som barnet kan se sin mor. Endast den som blir född på nytt kan se Guds rike. Med att se menas att förstå, att omfatta och att uppleva. Ljuset är en förutsättning för att kunna se.

Jesus fortsätter och säger precis det som Paulus ger uttryck för; det som har fötts av kött är kött, och det som är fött av ande är ande. Vi som fötts på nytt är ande och kan förstå och se det andliga.

Jesus liknar det andliga med vinden. Återigen ser vi hur Gud använder jordiska bilder för att förklara det himmelska eller det andliga. Vinden blåser vart den vill, vi kan höra den, men vi vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med den som har fötts av anden. Vinden brukar betraktas som ett kaosfenomen. Den är ett uttryck för en global samverkan av ett antal krafter. Mängder av parametrar påverkar vinden, bland annat; årstid, molnighet, partiklar i luften, geografisk topografi, ytans temperatur, partiklar och kroppars rörelser på jorden och ovan jorden. Vi kan inte förutsäga vinden i detalj men vi kan tolka dess mönster. Vem som får nåden att födas på nytt går inte heller att förutsäga utan det är en process som innehåller många parametrar. I det tillsynes slumpvisa skapar Gud en ordning genom sin ande.

Den mekaniska översättningen av skapelseberättelsen innehåller också ett försök att översätta ordagrant men med en meningsbyggnad i enlighet med den standard som gäller idag. De fem första verserna blir enligt den standarden på följande vis.

1 Mos 1:1-5. in the summit “Elohiym [Powers]” fattened the sky and the land, and the land had existed in confusion and was unfilled and darkness was upon the face of the deep sea and the wind of “Elohiym [Powers]” was much fluttering upon the face of the water, and “Elohiym [Powers]” said, light exist and light existed, and “Elohiym [Powers]” saw the light given that it was functional and “Elohiym [Powers]” made a separation between the light and the darkness, and “Elohiym [Powers]” called out to the light day and to the darkness he called out night and evening existed and morning existed one day.

I skapelseberättelsens andra vers möter vi Guds vind, Guds ande, för första gången i Bibeln. Guds ande vibrerade eller fladdrade över vattnet. Den helige ande brukar symboliseras med en duva. Vi läser om hur Guds ande sänker sig ner över Jesus i formen av en duva när Johannes döparen döper Jesus. När Noa skulle kontrollera om vattnet hade sjunkit undan skickar han ut en duva över vattnet för att söka efter land. Ordet fluttering kan översättas som fladdra eller vibrera. Ordet fluttering passar in på en duvas flykt över vattnet men också på vindens vibrationer som skapar vågmönster på vattenytan.

När Guds ande vibrerade över vattenytan sa Gud: ljus existera. Omedelbart efter det att Gud uttalat orden så existerade ljuset. Frasen “Elohiym [Powers]” saw the light given that it was functional kan läsas på flera sätt. Ett sätt att läsa är; Gud såg att ljuset var funktionellt. Ett annat är att läsa; Gud såg ljuset då det var funktionellt. När något är funktionellt innebär det att det fyller en funktion och i detta fall den funktion som Gud ville att det skulle ha. I den svenska Bibeln används ordet gott och inte funktionellt. Tanken i den översättningen är att det som fungerar som Gud tänkt är gott per definition.

I skapelseberättelsen får vi ingen information om vad det var för ljus som Gud kallade funktionellt. Det är inte solen eftersom den skapades senare (vers 16). I Bibeln har ljuset en mycket vidare betydelse än det har i ett strikt fysikaliskt perspektiv. Johannes skriver i sitt första brev. Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom (1 Joh 1:5). Ljus är ett begrepp som står för många olika saker men ljus i sin ytterst bemärkelse är Guds närvaro. När Gud kliver in på scenen blir det ljust.

I Johannes evangelium finner vi en text som är på ett besynnerligt sätt påminner om de första verserna i skapelseberättelsen.

Joh 1:1-5. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Johannes skriver om Ordet och vi vet att han syftar på Jesus när han skriver det. Vi förstår det från vers 14: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus är Guds son och är född och inte skapad av Gud. Jesus fanns från begynnelsen hos Gud. Jesus är Guds levande Ord genom vilket världen har blivit skapad.

Ljuset är en förutsättning för att kunna se något eller att förstå något. Det är en förutsättning för medvetande och sammanhang. Johannes skriver att livet i Ordet var människornas ljus. Han fortsätter och säger att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Strax efter det att ljuset etablerats i skapelseberättelsen ordnar Gud så att ljuset separeras från mörkret. Det sker genom att ljus och mörker växlar över tid i en ordning som kallas dag och natt.

Johannes visar oss att så fort ljuset lyser undantrycks mörkret. Ljus och mörker kan inte existera samtidigt. När ljuset väl existerar kan mörker endast existera om ljuset skärmas av på något sätt. En sådan avskärmning kommer på plats när Gud separerar ljuset från mörkret. Gud ger genom detta mörkret en plats och en tid som är skiljt från och inte kan påverkas av ljuset. Vad den skärmen är går inte att utläsa direkt ur texten.

Den ordning som råder i det jordiska illustrerar dock himmelska principer. På vår jord utgörs dagen av den tid då jordens yta är vänd mot solen och natten när jordens yta är vänd bort från solen. Ur den analogin kan vi förstå att med dag menas den period när Guds ansiktes ljus når oss och med natt menas den period när Guds ansiktes ljus inte når oss. Om man betraktar begreppet natt ytterligare inser man att den inträder när jorden själv skymmer solen. Ur det kan vi förstå att natten råder då vi själva skymmer Guds ansikte så att dess ljus inte når oss. Det är en period då vi vänt bort vårt ansikte från Gud.

Utifrån den insikten kan tillståndet på jorden i skapelseberättelsens andra vers endera bero på att Gud inte uttryckt någon vilja eller plan för jorden eller också fanns det en förhistoria där jorden vänt sig bort från Gud. Bibeln ger däremot ingen vägledning kring vad som funnits på jorden tidigare. Oavsett vilka orsaker som gjort att jorden var förvirrad och tom så rådde ett sådant tillstånd när Gud tände ljuset. Förutsättningarna liknade det som gäller för människans hjärta innan Jesus kom till vår jord. I berättelsen om den nya skapelsens födelse (Johannes evangelium kapitel 1) sänder Gud sitt ljus i formen av sin son, Jesus. Trots världens tillstånd sänder Gud sitt ljus. Ljuset sänds för att en ny skapelse ska formas. Det sker genom att människan blir född på nytt och får ett andligt liv.

När det jordiska livet formades var det genom Guds ande i kombination med Guds ord, och när det andliga livet föds fram så sker det genom Guds ande i kombination med Guds ord, det levande ordet, Jesus. När vi benämner något som jordiskt så beror det på att det följer samma principer som gäller för vår jord när den skapades, och när vi benämner något som andligt så beror det på att det följer samma principer som i den nya skapelsen som blivit född på nytt. Paulus säger att människans jordiska gestalt kom genom jorden, men jordens andliga gestalt kommer att komma genom den på nytt födda människan.

Skapelseberättelsen visade mänskligheten Guds principer och plan långt innan de förverkligas på vår jord genom Jesus. Ett sätt att se Guds ljus i skapelseberättelsen är att det representerar uppenbarelsen av Guds plan och avsikt med universum. När Gud uttalade orden, ljus existera, började flödet av den energi som förverkligar Guds plan. När Jesus kom till jorden som Guds Ord var det för att uppenbara vem Gud är. Då började Guds rike att breda ut sig. Guds ljus uppenbarar vem Gud är och därför är hela syftet med skapelsen att visa människan, skapelsens krona och herre över jorden, vem Gud är.

Bibelns skapelseberättelse finns i vad som kan tyckas vara två versioner. I den andra versionen (1 Mos 2) formar Gud mannen redan den tredje dagen medans kvinnan formas den sjätte dagen. I den första versionen (1 Mos 1) skapas mannen och kvinnan till Guds avbild den sjätte dagen. Det visar oss att det är först när mannen och kvinnan är tillsammans som människan kan ses som Guds avbild. Först den sjätte dagen var människan komplett och helt funktionell, d v s skapad till Guds avbild.

Innan Gud skapar mannen på den tredje dagen händer följande. Gud arbetar med vattnet och separerar vattnet ovan jorden från det som finns på jorden (den andra dagen), samt separerar land och vatten på jorden (den tredje dagen). Detta skapade en atmosfär som skydd för livet på jorden och plats för landlevande varelser, sådana som människan. Ett annat sätt att uttrycka det hela är att Gud skapar ett hus åt människan med ett tak och ett golv där det är möjligt att leva. När detta är klart skapar Gud mannen. Ordningen visar med tydlighet den plan som Gud hade för jorden. Guds avsikt och plan med jorden var att skapa ett hem till människan. Guds uppenbarelse av sig själv i skapelsen går via människan, hans avbild. Det är genom människan som Gud uppenbarar sin härlighet och sitt ljus.

Det tillstånd jorden befinner sig i när Gud skapar mannen liknar i allt väsentligt tillståndet i människans hjärta när Jesus kommer till jorden. Jesus beskrivs som den andra Adam, Guds son född och inte skapad. Jesus använder också ofta bilden av människans hjärta som en åker d v s som en del av jorden.

1 Mos 2:4-7. När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.

När man jämför det med de ord som Jesus säger om himmelriket inom oss slås man av likheten i beskrivningen. Han säger att ur ert hjärtas jord skall strömmar av levande vatten flyta fram och vattna marken. Det är så ert hjärtas jord får liv och ni kan bära frukt.

Joh 7:38-39. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

I skapelseberättelsen ser vi hur ett flöde från jordens inre skapar förutsättningar för liv och då formas mannen och Gud blåser in sin ande i mannen. Jesus talar om hur vi kan bli en ny skapelse genom att bli född på nytt av Guds ande. När han talar med en skriftlärd, Nikodemos som ju kan skapelseberättelsen utantill, säger att den som inte blir född av vatten och ande kan inte se Guds rike. Det är samma ord som i skapelseberättelsen när Guds ande vibrerade över vattnet och skapelsen börjar, eller när strömmar av vatten flödade upp och vattnade jorden och Gud formade den första människan ur jorden och blåste in sin ande i henne. Den gamla människan var formad av jord och i den nya skapelsen kommer ett flöde av levande vatten från Gud att rinna upp i marken inom oss och ett nytt liv blir till i kraft av Guds ord som talats till oss genom hans son Jesus.

När det gäller jordens växtkraft så är den beroende av solens ljus men för växtkraften i vårt hjärta krävs Guds ljus och värme. Johannes skriver i sitt evangelium: I Ordet var liv, och livet var människornas ljus (Joh 1:4). Vidare så beskriver Johannes hur Jesus är världens ljus: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen (Joh 1:9). Vi ett tillfälle säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12).

När Johannes beskriver Jesus som det levande ordet och som världens ljus konstaterar han även att allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till (Joh 1:3).

När Gud sade, ljus existera, då uppenbarades Guds ljus, det levande ordet, och Gud började verka här på jorden genom det levande ordet Jesus, den förebild som vi är skapade och ämnade att efterlikna. Bibeln avslutas med att en ny himmel och jord formas. I Uppenbarelseboken 21 talar Fadern och säger: Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. I kapitel 22 upprepas samma ord och då verkar det som om det är Jesus som säger orden. De sista ord som Johannes får i sin uppenbarelse och som avslutar Bibeln är Jesu ord där han säger följande.

Upp 22:16. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”

Tydligare än så kan det inte sägas. Jesus är det ljus, morgonstjärnan, som klev in i jordens historia när Gud sade: ljus existera. Då tändes morgonstjärnan för att lysa över jorden. Bibeln börjar och slutar med Jesus, morgonstjärnan.