Skapelseberättelsen – tider och ordningar från Gud

Bibelns skapelseberättelse finns i vad som kan tyckas vara två versioner. Den första berättelsen har en tydlig tidsstämpling i det som sker och delar upp processen i sex arbetsdagar och en vilodag (den sjunde dagen). Dess karaktär liknar det gamla förbundet och har sitt fokus på naturens lagar och ordningar. Tidsordningen verkar central och begreppet dag och natt introduceras från början. Exakt hur man ska förstå begreppet dag/dagar är endast indirekt förklarat i bibeln. I vår kalender är en dag definierad av den tid på ett dygn när vi ser solen. Ett dygn bestäms av den tid det tar för jorden att snurra kring sin egen axel. I bibelns inledning definierar Gud vad han menar med dag och natt.

1 Mos 1:3-5. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

I texten definierar Gud vad som menas med dag. Det är en period under vilken ljuset rådet. Natten är en period under vilken mörkret råder. När Gud definierar dessa begrepp har han ännu inte utmätt den tid som dag och natt ska ha för jorden (solen skapades i vers 16). Begreppen dag och natt har en vidare betydelse än det vi använder för att mäta tid på jorden.

Jesus använder begreppet på det sätt som Gud definierade dem i begynnelsen.

Joh 9:1-5. Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”

Jesus definierar dagen som den tid då han vandrade fritt och gjorde Guds gärningar. Natten kom när han går upp till Jerusalem för att lida.

Joh 12:32-36. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Folket sade till honom: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.” När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.

Jesu sätt att använda begreppet natt och dag ger oss en vägledning till hur man bör förstå skapelseberättelsens dagar. Det är tidsperioder där Gud verkade på ett speciellt sätt i skapelsen. När dagen var över inträdde en period av natt då Gud inte verkade utan tiden fick ha sin egen gång.

Bibeln ger oss ingen vägledning kring hur långa perioder av ljus (begreppet dag under vilket Gud skapade) räknat i den tidsskala som vi känner till från skapelsens första vers till dess sista. Bibeln visar oss att skapelsen var indelad i sex perioder där Gud verkade (dag) och i sex perioder av paus (natt) där han inte var aktiv i skapelsen. Den sjunde dagen vilade Gud och vi lever just nu i den sjunde perioden där Gud inte längre aktivt förändrar eller skapar något i universum. Nu råder de ord som han uttalat under de föregående sex perioderna. Vi kan få en aning om hur långa perioder Guds dagar är när vi betraktar den tidsskala som den sjunde dagen har. Bibelns berättelser kan överblickas och rör en tidsperiod som är ca 6000 år vilket med tydlighet visar oss att Guds dagar har en annan dimension än våra. Ur Guds perspektiv är det nämligen fortfarande den sjunde dagen.

Hur långa de perioder som de sex skapelsedagarna är ger däremot inte Bibeln någon vägledning om. Vad man med rimlig säkerhet kan säga är att det var perioder som var långa mätt ur en människas perspektiv.

Ps 144 vers 4 lyder; Människan är som en vindfläkt, hennes levnad en flyktig skugga.

En vindfläkt är en till synes slumpvis händelse om man betänker vädret i sin helhet. Ur ett vetenskapligt perspektiv beskrivs vindens virvlar ofta som ett flyktigt kaosfenomen. Jesus säger, vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far (Joh 3:8).

Bibeln talar om att allt kött är såsom gräs d v s flyktigt och obeständigt i förhållande till Guds ord som är evigt.

1 Petr 4:24-25. Ty ”allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster; gräset torkar bort, och blomstret faller av, men Herrens ord förbliver evinnerligen”.

Allt detta lär oss att våra liv är försvinnande korta i förhållande till de tidsperioder som Gud mäter ut genom sina händers verk. Låt oss komma ihåg att i ett evighetsperspektiv är också miljarder år en kort period.

Oändligheten har fascinerat människan i alla tider. Att vi kan resonera om oändlighet, och även utföra beräkningar på oändligt långa talserier, indikerar att vi på något sätt är skapade för att omfatta ett oändligt perspektiv. Människans hjärna kan föra logiska resonemang som inkluderar oändligheten. En fascinerande teoretisk övning är när man söker ett närmevärde för summan av alla naturliga tal från ett upp till oändligheten. Ett svar på den frågeställningen, som används inom fysiken, är att summan blir ett negativt tal nämligen -1/12 (se följande videoklipp https://www.youtube.com/watch?v=w-I6XTVZXww). Resultatet, som är oerhört svårt att riktigt acceptera, används inom fysiken och då speciellt i det som kallas strängteori. En mer rigid matematisk genomgång av problemet finns på (http://en.wikipedia.org/wiki/1_%2B_2_%2B_3_%2B_4_%2B_%C2%B7_%C2%B7_%C2%B7)

Trots denna förmåga att omfatta svåra och komplexa samband och beräkningar, så lever vi endast en försvinnande kort tid här på jorden. Dock, vår hjärnas kapacitet att omfatta det stora visar oss att vi är skapade till en samvaro på en långt högre nivå än vad som finns för övrigt i skapelsen. Att en sådan kapacitet skulle vara begränsad till den korta livstid som människan har är en paradox.

Bibeln indikerar att vi var ämnade att leva mycket längre än vad vi gör i dag.

1 Mos 5: 3-5. När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han.

Adam, trots att han levde i en kropp där döden härskade, blev 930 år. Det visar oss att Gud hade helt andra tidsperspektiv i åtanke när han skapade oss. I dag vet vi att det finns en genetisk klocka i människan som bestämmer hennes livslängd. Åldrandet styrs av denna klocka och vid en viss tidpunkt slutar kroppen att förnya sina celler och åldrandets process tar vid vilket gör att vi går mot en säker död. Strax innan Noas flod ändrar Gud förutsättningarna för människans ålder.

1 Mos 6:1-3. När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. Då sade Herren: ”Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.”

Ovanstående bibelord har förbryllat många läsare. Vad som menas med gudaväsen i texten förklarar inte bibeln på något riktigt tydligt sätt. Petrus tar dock upp ämnet i sitt andra brev, kapitel 2 och 3.

2 Petr 2:4-5. Gud skonade inte änglar som hade syndat utan störtade ner dem i underjordens mörka hålor, där de hålls i förvar till domen. Han skonade inte den gamla världen men skyddade Noa, rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra när han lät en översvämning komma över de gudlösas värld.

I kapitel 3 fortsätter Petrus sin undervisning om det som hände under Noas flod. Han kopplar tiden innan floden till tiden strax innan Jesus kommer tillbaka.

2 Petr 3:3-7. Framför allt skall ni tänka på att i de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och frågar: ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas.

Petrus verkar syfta tillbaka på den värld som fanns innan Noas flod. Han använder ordet himlar, i pluralis, vilket indikerar att Noas flod också innehöll en dom i den himmelska världen. Den värld som fanns förintades genom vatten. Det är värt att notera att det var dåtidens civilisation som förintades och den dåvarande världsordningen, d v s jämvikten i naturen, som förstördes och ersattes med en ny ordning och en ny jämvikt.

I samband med det lovade Gud att det inte skulle komma en sådan översvämning av vatten på jorden igen. Jesus ger oss dock en indikation på att jorden skall förstöras i eld, vilket också är den undervisning som Petrus ger. Jesus har följande att säga i frågan.

Luk 17:26-30. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.

Han påminner om hur det gick till på Noas tid och sedan tar han upp händelseutvecklingen runt Sodom. Han avslutar med att säga; likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras. Eftersom Gud lovat att inte förgöra jorden genom vatten så blir slutsatsen att elden blir världsordningens slutstation.

Petrus behandlar också frågan om hur Gud, som är evig, förhåller sig till vårt tidsperspektiv.

2 Petr 3:8-9. Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.

Att en dag är som tusen år visar att Gud kan uträtta oerhört mycket på en dag. Det Gud uträttar på en dag kan vara mer än vad som uträttats under tusen år. Utifrån samma logik kan tusen år motsvara en dag i Guds räkning. Även om Petrus använder en exakt tid, 1000 år, så betyder det inte att en dag för Gud är exakt 1000 år. Petrus ger oss en bild som förklarar att en dag i Guds räkning inte motsvarar en dag i vår räkning. Exakt hur långa Guds dagar är räknat i våra dagar ger han inte något svar på.

Människan fick solen som ett ljus som råder över dagen. Månen råder över natten men dess ljus är inte direktverkande utan det är en reflektion av solen och ger därmed ett mycket svagare sken. Den ordningen skapade Gud som en modell för hur något högre fungerar.

Jes 60:20. Din sol skall aldrig gå ner och din måne aldrig avta, ty Herren är ditt eviga ljus, din sorgetid är förbi.

Jesajas ord är hämtad ur en beskrivning av det kommande Jerusalems härlighet och texten visar oss att Gud själv är ljuset. Solen är satt på himmelen för att visa oss hur Guds ljus fungerar och vilken betydelse det har för vår inre människa. I Uppenbarelseboken återkommer beskrivningen om det nya Jerusalem.

Upp 21:23-25. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.

Återigen kan vi se hur den definition av dag och natt som Gud gav i skapelseberättelsen används genom hela bibeln. Om dagen är Gud närvarande och verksam. Under natten är Gud inte närvarande eller verksam. I det nya Jerusalem är Gud närvarande hela tiden och därför blir det ingen natt.

Ps 121:1-4. Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Från psalmen kan vi se att Gud inte sover utan han vakar alltid. När man välsignar i Israel så använder man de ord som Gud gav till Moses.

4 Mos 6:22-27. Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk: Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Välsignelsens kärna är att Gud vänder sitt ansikte mot den som skall välsignas och låter sitt ansiktes ljus blir deras vägledning, värme och livskraft. Gud placerade solen på exakt rätt avstånd från jorden för att det skulle blir rätt livsförhållande på jorden. Solens roll i förhållande till livet på jorden ger oss insikt över hur Guds ansiktes ljus skapar förutsättningar för det andliga och eviga livet. Solens ljus är förgängligt men Guds ljus är evigt.

Utifrån förståelsen för hur Gud betraktar tid och hur han definierar dag och natt blir det möjligt att förstå ordningen i skapelsen utifrån den första skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-31). Det är däremot omöjligt att utläsa den faktiska tid (i den tidsskala som vi använder idag) som skapelsen tog. Det är inte heller en viktig fråga för oss att fundera på eftersom det inte ger oss någon vägledning om hur relationen med Gud fungerar eller vad som är meningen med livet.

I den första skapelseberättelsen lär vi känna ett antal principer och lagar som gäller i skapelsen men den ger oss begränsad vägledning i frågeställningen varför Gud skapade världen. Frågan, varför Gud skapade, är mer central i den andra skapelseberättelsen och tas upp i nästa blogginlägg.

Några avslutande kommentarer:

När sekulära bibelforskare betraktar de två skapelseberättelserna (1 Mos 1 och 1 Mos 2) kan de inte se det mönster som målas upp. De tar som utgångspunkt i sin tolkning att det är två helt olika skapelseberättelser från olika tidsepoker. Man tänker sig att dessa lagts efter varandra för att sammanföra två traditioner och föreställningar. På så sätt blir berättelserna något som endast beskriver en historisk föreställning om skapelsen och har inget budskap till framtiden. Det gudomliga i texterna försvinner och de blir ett fantasibaserat frö utifrån vilket människan skapar en historia och en religion. Människan hamnar på detta sätt i centrum och det blir snarare en fråga om hur människan har skapat sig en föreställning än att Gud har skapat världen. I deras resonemang finns inget frö med gudomlig kraft som format historien och fött fram den förståelse som leder fram till Uppenbarelsebokens texter.

När det gäller denna världens visa har Jesus sagt: Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta (himmelriket) för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. (Luk 10:21)

Gud valde att gömma himmelrikets hemligheter och endast uppenbara det för de som är utvalda.

Matt 13:10-13. Lärjungarna kom fram och frågade honom: ”Varför talar du till dem i liknelser?” Han svarade dem: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte.

De som ska översätta bibeln från grundtexten har en svår uppgift eftersom Gud format sitt ord på ett sådant sätt att det krävs ett vidrörande från Gud för att vi skall se det Gud har att säga oss personligen. När Jesus träffade lärjungarna efter sin död och uppståndelse står det att han öppnade deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna (Luk 24:45). Det krävs att Gud öppnar våra ögon för att vi ska förstå det Gud låtit nedteckna till oss i bibeln.

Vid ett tillfälle kommer några saddukeer till Jesus för att snärja honom. De tillhör en grupp inflytelserika judar som inte tror på någon uppståndelse eller evigt liv. De är på sätt och vis sekulära bibelläsare och menar att skrifterna visar på en ordning som gäller endast jordelivet och därmed är att betrakta som en källa för mänsklig vishet och insikt. De anser att det övernaturliga inte finns eller att det inte är till för människan. Vid detta tillfälle vill de påvisa vad de tycker är ett logiskt fel i bibeln. De framför ett textkritiskt argument som de bygger på mänsklig och jordisk logik.

Matt 22:23-28. Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom: ”Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”

Det är fascinerande att se hur den textkritiska hållningen fungerar. Utgångspunkten är de jordiska förhållandena och okunskap om Guds makt. Jesus visar oss att det finns två förutsättningar att förstå skrifterna och det är dels att man är väl insatt i detaljerna i skriften och dels att man känner Guds makt eller kraft. Jesu svar ger oss vägledning till hur vi måste förhålla oss om vi ska förstå bibeln.

Matt 22:29-32. Jesus svarade: ”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.”

För att förstå bibeln behöver vi erkänna Guds makt och kraft. Att tolka bibeln utan att erkänna den är meningslöst eftersom det gör att man far vilse. Jesus visar dem att Guds makt gör att allt blir nytt, en ny ordning, när uppståndelsen sker. Då är den modell som människan fått för att förstå det himmelska inte längre nödvändig, utan då erfar vi det verkliga som modellen här på jorden vittnade om. Jesus visar oss att människan var skapad till att ta sin plats bland änglarna. Vår plats är inte vilken plats som helst utan i en funktion som sköter lovprisningen och regerar tillsammans med Gud, genom Jesus Kristus Guds son.

Den andra förutsättningen är att kunna skriften i dess detaljer. Jesus citerar ett stycke från skrifterna där den exakta tidsformen är avgörande för att förstå vad som står i texten. Den text som Jesus citerar lyder: Jag ÄR Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Tidsformen ÄR ger svaret på den fråga som saddukeerna byggt upp sina tvivel runt. Tidsformen på ordet ÄR visar att de har fel i sitt antagande att det inte ges någon uppståndelse. Då Gud ÄR en gud för levande så betyder det att Abraham, Isak och Jakob fortfarande lever och därför är också uppståndelsen en del av deras framtid. Det visar också oss att den minsta detalj i bibeln innehåller ett budskap till förståelse på ett högre plan. Ur allt detta förstår vi hur viktig en översättning av Bibeln är för att vi till fullo ska förstå helheten i bibelns ord.

Till sist. Kvinnan har allt sedan skapelsen varit måltavla för ondskan. Att fallna änglar gav sig på människornas döttrar som det står i 1 Mos 6:1-4 visar oss hur ondskan sökt att förnedra Guds utvalda. Kvinnan är modellen för församlingen, det nya Jerusalem, Kristi brud och när Gud formade henne blev hon en sann skönhet. Hon är Guds avbild och en förebild för den som skulle ta den fallna kerubens plats inför Guds ansikte. Att ormen riktar in sig på kvinnan i syndafallet är ingen slump. Den strategin har fortsatt och ingick i de fallna änglarnas strategi. Dessa änglar dömdes under Noas tid (2 Petr 3). När vi ser det som är fördolt för den köttsliga människan inser vi att mycket av det som sker i världen kan förklaras av den andliga strid som påbörjades i himmelen redan i begynnelsen.