Skapelseberättelsen – en kärlekshistoria

Den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:1-25) har en helt annan utgångspunkt än den kronologiska ordningen som introducerades i den första skapelseberättelsen. Här är relationen mellan Gud och människa i fokus. Den svarar på varför Gud skapade människan och hur Gud tänkte när han planerade sin skapelse. Den andra skapelseberättelsen kan för den oandliga människan uppfattas vara i konflikt med den första skapelseberättelsen när det gäller tidpunkten då människan skapades.

I den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2) formar Gud mannen redan den tredje dagen medans kvinnan formas den sjätte dagen. I den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) skapas mannen och kvinnan till Guds avbild den sjätte dagen. Det visar oss att det är först när mannen och kvinnan är tillsammans som människan kan ses som Guds avbild. Först den sjätte dagen var processen att skapa människan klar. Då var människan komplett och helt funktionell, d v s skapad till Guds avbild.

Den andra skapelseberättelsen inleds med orden; Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades. I King James översättning lyder samma vers:

1 Mos 2:4. These are the generations of the heavens and of the earth when they were created, in the day that the LORD God made the earth and the heavens.

Om man låter google translate översätta från engelska till svenska lyder texten.

1 Mos 2:4. Dessa är de generationer av himlen och jorden, när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel.

I King James bibel verkar det som om översättarna betonar att skapelsen skedde i några generationer nästan som i en iterativ process.

En annan engelsk översättning lyder:

1 Mos 2:4. This is the account of the heavens and the earth when they were created, in the day that the LORD God made earth and heaven.

Google translate översätter texten från engelska till svenska på följande sätt.

1 Mos 2:4. Detta är berättelsen om himlarna och jorden, när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel.

När man jämför översättningarna ser man att de har två olika sätt att hantera pluralformen i texten. I ena fallet lägger man pluralformen i ordet generationer och i den andra i ordet himlarna. Översättarna har svårt att riktigt få grepp om vad grundtexten vill säga vad gäller pluralformen. Endera vill texten indikera en iterativ process d v s flera generationer eller också talar texten om flera himlar. Vi kan notera att Petrus också använder pluralformen för himlar i sin text. Därmed är det rimligt att tänka sig att Gud i skapelsen skapade både jorden och medföljande andliga världar där andliga varelser levde. Himmel och jord innefattar därmed jorden och dess atmosfär samt de andliga världar som är förknippad med jorden.

Det finns en översättning ord för ord från den Hebreiska grundtexten i Genesis som kallas The Mechanical Translation of the Book of Genesis (http://www.ancient-hebrew.org/bookstore/e-books/mtg.pdf). Den ger oss ord för ord översättning av grundtexten och i den lyder texten ordagrant (inkluderande koder för att förstå lite av de böjningar som finns i Hebreiskan).

1 Mos 2:4. These Birthing~s Sky~s2 and~the~ Land in~>~be~Fatten~them(m) in~Day >~Do “YHWH [He exists]” “Elohiym [Powers]” Land and~Sky~s2

En ord för ord översättning till svenska ger:

1 Mos 2:4. Dessa födelser av himlar och marken i dess gödning på den dag då "JHWH [Han existerar]" av "Elohiym [Powers]" gjorde mark och himlar.

Den ord för ord översättning som ges av den mekaniska översättningen visar oss vilken svår uppgift översättarna har när det gäller just skapelseberättelsen. När man betraktar orden som används får åtminstone jag en känsla av de beskriver en process, en födelse process, något som växer fram. Med den insikten kan man betrakta den andra skapelseberättelsen som en beskrivning av den designprocess som skapelsen genomgick i det att den successivt formades. I ett sådant perspektiv blir den verkligen en andra skapelse men då utifrån perspektivet födelse och formande. Det är en kreativ process, en problemlösningsprocess, en interaktiv process, där Gud i samspel med sin skapelse omformar den till det den är i dag.

I ett sådant perspektiv kan man se den första skapelse berättelsen som den process som skapade förutsättningarna för den kreativa process som beskrivs i den andra skapelseberättelsen. I den första skapelseberättelsen är det Guds ord som är i fokus, Guds ord som en naturlag, grunden och förutsättningen för det kreativa och iterativa skapandet. Här verkar fysikens lagar etableras, livets kod definieras, biologins lagar fastställas, och förutsättningarna på jorden vad gäller klimat bestämmas. Man kanske skulle kunna likna denna del i skapelsen med det gamla förbundet under lagen. Fokus är på regler, ordningar, och strukturer.

Om den första skapelseberättelsen liknar det gamla förbundet så liknar den andra skapelseberättelsen det nya förbundet. På samma sätt som det gamla och det nya förbundet bygger på varandra bygger den andra skapelseberättelsen på den första.

I den andra skapelseberättelsen är utgångspunkten den ordning som etablerades i den första skapelseberättelsen. Alla förutsättningar finns på plats men det innebär inte att det Gud vill har i allt förverkligats. Vi kan se en beskrivning av det tillståndet i inledningen av den andra skapelseberättelsen. King James version (se översättning nedan) verkar ligga närmast den ord för ord översättning från hebreiskan som vi tittat på ovan (även om den inte riktigt fångar processen som framträder i grundtexten).

1 Mos 2:4-7. These are the generations of the heavens and of the earth when they were created, in the day that the LORD God made the earth and the heavens, And every plant of the field before it was in the earth, and every herb of the field before it grew: for the LORD God had not caused it to rain upon the earth, and there was not a man to till the ground. But there went up a mist from the earth, and watered the whole face of the ground. And the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.

Översättning:

1 Mos 2:4-7. Detta är berättelsen om himlarna och jorden när de skapades, på den dag då HERREN Gud gjorde jord och himmel, och om plantorna på marken innan de var i jorden, och alla örter på fältet innan de växte ty HERREN Gud hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns inte en människa att bruka jorden. Men det steg upp en dimma ur jorden och vattnade marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden, och andades i hennes näsa livsluft; och människan blev en levande själ.

Innan vi går vidare så låt oss komma ihåg att begreppet dag handlar om en period då Gud verkar och inte en exakt mänsklig dag.

I den situation som beskrivs verkar allt finnas i jorden vad gäller livskraft. Om man jämför med den första skapelseberättelsen så befinner vi oss i vers 10, d v s efter det att Gud låtit marken exponerats och separeras från havet. Notera, att i vers 10 har Gud inte skapat solen ännu. Det ljus som lyser över jorden är Guds ljus (se bloggen Skapelseberättelsen – ljuset från himmelen). I vers 11 säger Gud till jorden att den skall grönska. Just i det läget kommer vi in i den andra skapelseberättelsen, vers 4 i första Mosebokens andra kapitlet.

Guds ord hade uttalats. Livskraften fanns i jorden med alla de frön som krävdes. Det som saknades för att det som Gud lagt i jorden skulle spira var vatten. Då kom ett flöde upp ur marken och vattnade jorden och växtkraften förlöstes. Här möter vi bilden av Gud som en kreativ konstnär som formar med sina händer. Det är inte längre bara lag som uttalas utan här möter vi en engagerad och en personlig skapare. Gud planterar en trädgård på den plats där det inte växte något tidigare. Gud formar en trädgård från en öken. Här skapas en trädgård inte en vildmark.

1 Mos 2:8-9. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

I detta stycke handlar det om att Gud med personligt engagemang formar ett hem åt människan. Gud satte människan i den miljön utifrån omsorg och kärlek. Här råder inte lagens perspektiv utan kärlekens och omtankens. Det är i det här skedet som Gud skapar solen, månen och stjärnorna, vers 14 till 19 i det första kapitlet. Himlavalvets skådespel var en del i den trädgård och hem som Gud skapade åt människan.

1 Mos 2:10-14. En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

När vi människor ska köpa ett hus eller lägenhet brukar försäljarna i bland förklara att när det gäller fastigheter så är det läget, läget och åter läget som gäller. Med det menar man att det viktigaste värdet en fastighet är dess läge i förhållande till olika naturresurser. Gud placerade Edens lustgård i ett förstklassigt läge med rika naturresurser och en fantastisk utsikt mot rymden. Det hem Gud formade var en avbild av något himmelskt på samma sätt som människan formades till Guds avbild. Solen representerade ljuset, det eviga, och som är förutsättningen för livet på jorden.

1 Mos 2:15-17. Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Gud ger människan ett hem som de får äganderätt till. Det finns bara en regel som människan ska följa och det är att undvika frukten från ett av träden i trädgården, kunskapen träd på gott och ont.

Nästa steg i skapelsen var att fylla hemmet med vänner. Guds gåva till människan att vårda och glädjas åt.

1 Mos 2:18-20. Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp.

Den här delen av den andra skapelseberättelsen har mycket att säga oss om både människan och om Gud. Gud skapade människan till sin avbild och det gör att Gud på ett speciellt sätt förstår vilka behov som människan har. Genom denna händelse låter Gud oss förstå hemligheten bakom hans skapelse. I berättelsen finns målet med skapelsen beskriven. Att Gud skapade oss till sin avbild innebar att han skapade någon som han kunde ha gemenskap med. Gud illustrerar behovet av att ha någon på samma nivå och av samma sort i det att människan får namnge alla djur. Att ge ett namn innebär att beskriva dessa egenskaper och relatera dem till sig själv. I den processen blir det uppenbart att ingen av djuren kan mäta sig med människan och därmed kan de inte bli den hjälp och den gemenskap som mannen behöver för att vara lycklig.

I detta sammanhang blir det också viktigt att fundera över begreppet djur. I tredje kapitlet möter vi ett av de djur som människan namngav, ormen.

1 Mos 3:1. Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?”

Vi vet ju vem ormen var och det är värt att notera att han beskrivs som ett djur. Det indikerar för oss att människan var ställd i ett sammanhang där även andliga varelser var bekanta och namngivna. Guds omsorg om människan måste ha förundrat de andliga varelser som ingick i skapelsen.

Gud vet naturligtvis vad mannen behöver och Gud skapar en kvinna genom en profetisk process som är av stor betydelse.

1 Mos 2:21-24. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. Då sade mannen: ”Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.” Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

I denna handling visar Gud oss sin plan för mänskligheten. I skapelsen gryning förkunnar Gud på ett fördolt sätt meningen med hela skapelsen och vad som kommer att hända i det nya förbundet. Det som sker är en bild av hur Jesus, Guds son, kommer att sövas ner för att ur sin kropp uppväcka en kvinna, församlingen bestående av de som tror på hans namn. Detta är målet med skapelsen; att skapa ett folk efter Guds eget hjärta, en sådan som utvecklats till att vara lik Gud, en trogen hjälp som friköpts till att leva inför honom i evighet. Detta är det nya förbundets hemlighet och Paulus beskriver den i nedanstående text.

Ef 5:25-32. Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan.

Jesus lämnade sin faders hus för att komma ner till jorden för att hämta en hustru, en partner, någon att ha gemenskap med, och en hjälp för evig tid. I Guds plan ingick att lyfta upp mänskligheten, församlingen, till den position som en kerub utsmyckad med ädla stenar och musikalisk förmåga hade haft tidigare men som hade avfallit. Ormen, som var ledare för lovprisningen inför Gud, hade syndat i sitt hjärta och börjat idka handel med det som var Guds, d v s tagit en del av äran själv. Kerubens mål hade blivit att klättra högre på gudaberget som det står i Jes 14:13 och i Hes 28:14.

En kvinna, församlingen, är tänkt att ta kerubens plats inför Herrens tron. Vi läser om hur det nya Jerusalem, bruden, presenteras i Uppenbarelseboken.

Upp 21:9-14. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.” Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur och tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och namn var skrivna där, namnen på Israels tolv stammar. I öster var tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, Lammets tolv apostlar.

När man läser ovanstående text och begrundar den ringa start som beskrivs i den andra skapelseberättelsen och i berättelsen om syndafallet fylls man av en insikt. Hela skapelsen ska ses som ett frö som i tidens längd utvecklats till det nya Jerusalem och tar sin plats i himmelen hos Gud. Allt startar i något som tillsynes verkar oansenligt men som i en tillväxtprocess förvandlas till något helt fantastiskt. De lagar som styr den förvandlingen formades i tidens begynnelse och är beskriva i den första skapelseberättelsen. Den andra skapelseberättelsen beskriver den kreativa och iterativa process som blir kännetecknande för utvecklingen av den brud som Gud friköpt och därmed blivit värdig att leva i den allsmäktiges närvaro i evighet.

Skapelseberättelserna visar oss två sidor av Gud. Två sidor som vi sedan möter i de två förbunden; det gamla och det nya förbundet. Ur detta kan vi lära oss att Guds gärningar sker i olika faser där den ena fasen är en förutsättning för den andra. Lagen gavs för att ge kännedom om synd och sätta ramarna för vårt andliga liv. Nåden kom för att friköpa oss till ett rättfärdigt liv så att vi kan få dra nytta av den kraft som finns i den lag som gavs genom det gamla förbundet. I nåden finns ett personligt engagemang från Guds sida som formar oss till hans avbild. Genom historien vävs vi samman och en brud formas som är av samma sort, födda av samma ande och tagen från en och samma kropp, skapade till Guds avbild. Vi förstår att skapelsen inte är klar förrän det som står i Uppenbarelseboken sker. I bibeln sista bok

Upp 22:1-5. Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Bibelns första och sista bok knyts på detta sätt samman. Skapelsens frö har utvecklats och blivit en underbar sak, precis såsom Gud tänkt och önskat i sitt hjärta. Inför Guds tron står ett folk som av fri vilja valt att ge upp sitt eget liv för att leva av för honom i evighet. En äkta kärlekshistoria.