Skapelseberättelsen – ljuset från himmelen

Bibelns två första verser har förbryllat många bibelforskare. De är oerhört kompakta och ger oss en bild av en jord under förvirring och tomhet. På internet finns en mekanisk översättning av skapelseberättelsen där de Hebreiska orden översätts mekaniskt till motsvarande engelska ord (http://www.ancient-hebrew.org/bookstore/e-books/mtg.pdf). De två första verserna i skapelseberättelsen ges i den översättningen av följande engelska lista av ord.

1 Mos 1:1. in~Summit he~did~Fatten “Elohiym [Powers]” At the~Sky~s2 and~At the~Land

1 Mos 1:2. and~the~Land she~had~Exist Confusion and~Unfilled and~Darkness Upon Face~s Deep.sea and~Wind “Elohiym [Powers]” much~Flutter~ing(fs) Upon Face~s the~Water~s2

I den mekaniska översättningen används ~s2 för att indikera att det är dubbel pluralform vilket brukar användas för att tala om att det finns två av den sort som beskrivs. En enkel pluralform anger att det är många av den sort som beskrivs. I den första versen ser vi att Bibeln talar om två himlar (Sky~s2).

Det engelska ordet fatten ges följande betydelse i en online ordbok (http://www.thefreedictionary.com/fatten):

1. To make plump or fat.

2. To fertilize (land).

3. To increase the amount or substance of: fatten one's bank account.

Fatten betyder alltså att göda, föda upp eller att öka substansen av. Inom forskningen tror man att universum, d v s själva rummet, allt som finns i det, började som en oändligt liten punkt, ett litet frö som på samma gång var allt och ingenting. Ordet fatten beskriver något som expanderar och ökar i substans i en process där någon göder systemet. I ett sådant perspektiv beskriver ordet the Land den materia och de himlakroppar som finns i universum och ordet Sky~s2 eventuell atmosfär runt planeter och det tomrum som utgör rymden.

Ett annat sätt att se på den första versen är att den hebreiska traditionen endast innefattar processen att fylla jorden med ordning och att den inte tar upp själva skapelsen av själva rummet och alla dess substans. I ett sådant sätt att se skapelseberättelsen blir ordet fatten en beskrivning av hur Gud uppfyllde jorden och himmelen med innehåll.

Man kan konstatera att Bibelns första vers ger tolkningsmöjligheter vad gäller universums uppkomst och att det inte är möjligt att förkasta eller bevisa versernas äkthet genom jämförelser med vetenskapliga slutsatser. Varken texten eller forskningen har information med den detaljnivån eller tydligheten.

Samtidigt så kan den detaljnivå som ändå finns beskriven i texten ge oss en del ledtrådar till frågor som rör den andliga världen. Att den första versen nämner två himlar i skapelsen kan indikera att den andliga världen och den fysiska formades samtidigt i samma process. Vi får dock inget exakt besked.

I vers två beskrivs tillståndet för materian (the Land), efter den första fasen i skapelsen. Den beskrivs som förvirrad och tom. I dag har vi bilder på olika planeter i vårt eget solsystem som i huvudsak visar på till synes oordnade och tomma klot. Inom fysiken finns ett termodynamiskt begrepp som kallas entropi. Med entropi menas att om ett ordnat system lämnas åt sitt öde kommer ordningen att suddas ut och oordningen växa till. Entropin följer av statistiska processer där rörelseenergin i materian, på grund av temperaturen, är en drivkraft som ökar oordningen. Om vi har en behållare med en gas och öppnar locket kommer gasmolekylernas slumpvisa rörelse (rörelseenergi på grund av temperaturen) leda till att behållaren töms och dess ordnade innehåll försvinner ut i omgivningen. Den initiala ordningen bryts ner och ersätts av mer oordning. Strax efter Big Bang tror forskningen att olika atomer och molekyler började formas och när temperaturen minskade började dessa slumpvis adderas till större kroppar som sedan växte till planeter, galaxer, stjärnor etc. Tillståndet i den andra versen kan på så vis förklaras som ett naturligt tillstånd vid en viss tidpunkt i himlakropparnas historia. Vad som hände vid Big Bang är naturligtvis spekulation från forskare, en tankemodell, som inte kan bevisas.

Man kan också betrakta informationen som gällande endast vår jord. Då möter vi en tom och förvirrad jord i en beskrivning som skulle kunna ha gällt en människas andliga tillstånd. Jorden var fylld av mörker. Det saknades ljus. Det finns teologer som anser att beskrivningen av jorden som förvirrad, tom och mörk, indikerar att detta var ett tillhåll för djävulen och de fallna änglarna och att det har funnits en tidigare skapelse som förstördes av Gud genom en kraftig översvämning och där dinosaurerna dog ut. Forskningen har funderat mycket på varför dinosaurerna dog ut och man tror att det måste ha kommit snabbt och varit kopplat till en naturkatastrof orsakad av t ex en sammanstötning med en stor meteorit. Tillståndet av förvirring, tomhet och mörker, skulle kunna förklaras av en sådan händelse, men det finns inget mer stöd för den teorin än just orden i skapelseberättelsens andra vers. Därmed måste vi konstatera att Bibeln inte ger oss något svar på de frågorna. Vi kan bara konstatera att Bibelns skapelseberättelse tidigt beskriver ett läge där jorden var i förvirring, tomhet och mörker.

För att få vägledning i hur vi ska förstå skapelseberättelsen kan det vara värdefullt att sammanfatta hur Bibelns lärare ser på Bibeln. Enligt Paulus är allt Guds skrivna ord nyttigt och uppbyggligt för den troende.

2 Tim 3:16-17. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

Det gäller också skapelseberättelsen. Texten är alltså given för att fostra oss till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri. Paulus talar också specifikt om att skapelsen längtar efter Guds barns frihet.

Rom 8:18-21. Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Paulus visar oss en koppling mellan Guds handlande med oss och med hur Gud handlar med skapelsen. Vi har genom Jesus blivit fria från förbannelsen och nu väntar även skapelsen på sin frihet. När Adam föll i synd lades hela skapelsen under förgängelse. Allt levande fick dela Adams öde. Paulus lägger ut texten mer ingående kring detta när han talar om de dödas uppståndelse i sitt första brev till församlingen i Korinth.

1 Kor 15:43-49. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

När Paulus talar om de dödas uppståndelse använder han bilder från växternas värld, d v s från skapelsen. Utgångspunkten är fröet och sådden. I fröet, trots sin litenhet och obetydlighet, finns liv i form av ord uttryckta i DNA-kod. När fröet begravs i jorden, stoftet, kan det uppstå med allt det som fanns inbyggt i dess DNA. Paulus ger oss en bild av att det fysiska skapades först men hela syftet var det andliga. Principen är att det ringa kommer först men för att uppstå i det förhärligade. Hela skapelsen är full av bilder på just det. Ett frö som blir en blomma. En larv som förpuppas och uppstår som en fantastiskt vacker fjäril. På samma sätt är det med skapelsen i sin helhet.

Paulus utgår från det Bibeln säger, att allt kött är hö, om än i en annan form. Av jord till jord är det biologiska livets gång. Gräset innehåller liv men det ger inte liv åt det som är dött. Gräset ger oss föda som uppehåller livet, men det ger inte liv i sig. Det som fötts som kött är kött och det som fötts av ande är ande, eller som Paulus skriver; som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska.

Jesus talar om detta i Johannes evangelium när han samtalar med en skriftlärd.

Joh 3:1-8. Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”

När Nikodemos ger uttryck för sin tro på att Jesus kommit från Gud som lärare svarar Jesus på ett märkligt sätt. Han säger; den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Jesus menar att för att se det som Nikodemos menar sig se krävs en andlig födelse. När vi föds lämnar vi mammas mage, en begränsad värld, och kommer in i en ny dimension fylld av intryck och ljus. Ett barn möts av den som fött henne och präglas omedelbart av dennes röst och ansikte. Ett barn kan ha hört sin mammas röst redan i magen men det är först efter födelsen som barnet kan se sin mor. Endast den som blir född på nytt kan se Guds rike. Med att se menas att förstå, att omfatta och att uppleva. Ljuset är en förutsättning för att kunna se.

Jesus fortsätter och säger precis det som Paulus ger uttryck för; det som har fötts av kött är kött, och det som är fött av ande är ande. Vi som fötts på nytt är ande och kan förstå och se det andliga.

Jesus liknar det andliga med vinden. Återigen ser vi hur Gud använder jordiska bilder för att förklara det himmelska eller det andliga. Vinden blåser vart den vill, vi kan höra den, men vi vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med den som har fötts av anden. Vinden brukar betraktas som ett kaosfenomen. Den är ett uttryck för en global samverkan av ett antal krafter. Mängder av parametrar påverkar vinden, bland annat; årstid, molnighet, partiklar i luften, geografisk topografi, ytans temperatur, partiklar och kroppars rörelser på jorden och ovan jorden. Vi kan inte förutsäga vinden i detalj men vi kan tolka dess mönster. Vem som får nåden att födas på nytt går inte heller att förutsäga utan det är en process som innehåller många parametrar. I det tillsynes slumpvisa skapar Gud en ordning genom sin ande.

Den mekaniska översättningen av skapelseberättelsen innehåller också ett försök att översätta ordagrant men med en meningsbyggnad i enlighet med den standard som gäller idag. De fem första verserna blir enligt den standarden på följande vis.

1 Mos 1:1-5. in the summit “Elohiym [Powers]” fattened the sky and the land, and the land had existed in confusion and was unfilled and darkness was upon the face of the deep sea and the wind of “Elohiym [Powers]” was much fluttering upon the face of the water, and “Elohiym [Powers]” said, light exist and light existed, and “Elohiym [Powers]” saw the light given that it was functional and “Elohiym [Powers]” made a separation between the light and the darkness, and “Elohiym [Powers]” called out to the light day and to the darkness he called out night and evening existed and morning existed one day.

I skapelseberättelsens andra vers möter vi Guds vind, Guds ande, för första gången i Bibeln. Guds ande vibrerade eller fladdrade över vattnet. Den helige ande brukar symboliseras med en duva. Vi läser om hur Guds ande sänker sig ner över Jesus i formen av en duva när Johannes döparen döper Jesus. När Noa skulle kontrollera om vattnet hade sjunkit undan skickar han ut en duva över vattnet för att söka efter land. Ordet fluttering kan översättas som fladdra eller vibrera. Ordet fluttering passar in på en duvas flykt över vattnet men också på vindens vibrationer som skapar vågmönster på vattenytan.

När Guds ande vibrerade över vattenytan sa Gud: ljus existera. Omedelbart efter det att Gud uttalat orden så existerade ljuset. Frasen “Elohiym [Powers]” saw the light given that it was functional kan läsas på flera sätt. Ett sätt att läsa är; Gud såg att ljuset var funktionellt. Ett annat är att läsa; Gud såg ljuset då det var funktionellt. När något är funktionellt innebär det att det fyller en funktion och i detta fall den funktion som Gud ville att det skulle ha. I den svenska Bibeln används ordet gott och inte funktionellt. Tanken i den översättningen är att det som fungerar som Gud tänkt är gott per definition.

I skapelseberättelsen får vi ingen information om vad det var för ljus som Gud kallade funktionellt. Det är inte solen eftersom den skapades senare (vers 16). I Bibeln har ljuset en mycket vidare betydelse än det har i ett strikt fysikaliskt perspektiv. Johannes skriver i sitt första brev. Detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom (1 Joh 1:5). Ljus är ett begrepp som står för många olika saker men ljus i sin ytterst bemärkelse är Guds närvaro. När Gud kliver in på scenen blir det ljust.

I Johannes evangelium finner vi en text som är på ett besynnerligt sätt påminner om de första verserna i skapelseberättelsen.

Joh 1:1-5. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Johannes skriver om Ordet och vi vet att han syftar på Jesus när han skriver det. Vi förstår det från vers 14: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus är Guds son och är född och inte skapad av Gud. Jesus fanns från begynnelsen hos Gud. Jesus är Guds levande Ord genom vilket världen har blivit skapad.

Ljuset är en förutsättning för att kunna se något eller att förstå något. Det är en förutsättning för medvetande och sammanhang. Johannes skriver att livet i Ordet var människornas ljus. Han fortsätter och säger att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Strax efter det att ljuset etablerats i skapelseberättelsen ordnar Gud så att ljuset separeras från mörkret. Det sker genom att ljus och mörker växlar över tid i en ordning som kallas dag och natt.

Johannes visar oss att så fort ljuset lyser undantrycks mörkret. Ljus och mörker kan inte existera samtidigt. När ljuset väl existerar kan mörker endast existera om ljuset skärmas av på något sätt. En sådan avskärmning kommer på plats när Gud separerar ljuset från mörkret. Gud ger genom detta mörkret en plats och en tid som är skiljt från och inte kan påverkas av ljuset. Vad den skärmen är går inte att utläsa direkt ur texten.

Den ordning som råder i det jordiska illustrerar dock himmelska principer. På vår jord utgörs dagen av den tid då jordens yta är vänd mot solen och natten när jordens yta är vänd bort från solen. Ur den analogin kan vi förstå att med dag menas den period när Guds ansiktes ljus når oss och med natt menas den period när Guds ansiktes ljus inte når oss. Om man betraktar begreppet natt ytterligare inser man att den inträder när jorden själv skymmer solen. Ur det kan vi förstå att natten råder då vi själva skymmer Guds ansikte så att dess ljus inte når oss. Det är en period då vi vänt bort vårt ansikte från Gud.

Utifrån den insikten kan tillståndet på jorden i skapelseberättelsens andra vers endera bero på att Gud inte uttryckt någon vilja eller plan för jorden eller också fanns det en förhistoria där jorden vänt sig bort från Gud. Bibeln ger däremot ingen vägledning kring vad som funnits på jorden tidigare. Oavsett vilka orsaker som gjort att jorden var förvirrad och tom så rådde ett sådant tillstånd när Gud tände ljuset. Förutsättningarna liknade det som gäller för människans hjärta innan Jesus kom till vår jord. I berättelsen om den nya skapelsens födelse (Johannes evangelium kapitel 1) sänder Gud sitt ljus i formen av sin son, Jesus. Trots världens tillstånd sänder Gud sitt ljus. Ljuset sänds för att en ny skapelse ska formas. Det sker genom att människan blir född på nytt och får ett andligt liv.

När det jordiska livet formades var det genom Guds ande i kombination med Guds ord, och när det andliga livet föds fram så sker det genom Guds ande i kombination med Guds ord, det levande ordet, Jesus. När vi benämner något som jordiskt så beror det på att det följer samma principer som gäller för vår jord när den skapades, och när vi benämner något som andligt så beror det på att det följer samma principer som i den nya skapelsen som blivit född på nytt. Paulus säger att människans jordiska gestalt kom genom jorden, men jordens andliga gestalt kommer att komma genom den på nytt födda människan.

Skapelseberättelsen visade mänskligheten Guds principer och plan långt innan de förverkligas på vår jord genom Jesus. Ett sätt att se Guds ljus i skapelseberättelsen är att det representerar uppenbarelsen av Guds plan och avsikt med universum. När Gud uttalade orden, ljus existera, började flödet av den energi som förverkligar Guds plan. När Jesus kom till jorden som Guds Ord var det för att uppenbara vem Gud är. Då började Guds rike att breda ut sig. Guds ljus uppenbarar vem Gud är och därför är hela syftet med skapelsen att visa människan, skapelsens krona och herre över jorden, vem Gud är.

Bibelns skapelseberättelse finns i vad som kan tyckas vara två versioner. I den andra versionen (1 Mos 2) formar Gud mannen redan den tredje dagen medans kvinnan formas den sjätte dagen. I den första versionen (1 Mos 1) skapas mannen och kvinnan till Guds avbild den sjätte dagen. Det visar oss att det är först när mannen och kvinnan är tillsammans som människan kan ses som Guds avbild. Först den sjätte dagen var människan komplett och helt funktionell, d v s skapad till Guds avbild.

Innan Gud skapar mannen på den tredje dagen händer följande. Gud arbetar med vattnet och separerar vattnet ovan jorden från det som finns på jorden (den andra dagen), samt separerar land och vatten på jorden (den tredje dagen). Detta skapade en atmosfär som skydd för livet på jorden och plats för landlevande varelser, sådana som människan. Ett annat sätt att uttrycka det hela är att Gud skapar ett hus åt människan med ett tak och ett golv där det är möjligt att leva. När detta är klart skapar Gud mannen. Ordningen visar med tydlighet den plan som Gud hade för jorden. Guds avsikt och plan med jorden var att skapa ett hem till människan. Guds uppenbarelse av sig själv i skapelsen går via människan, hans avbild. Det är genom människan som Gud uppenbarar sin härlighet och sitt ljus.

Det tillstånd jorden befinner sig i när Gud skapar mannen liknar i allt väsentligt tillståndet i människans hjärta när Jesus kommer till jorden. Jesus beskrivs som den andra Adam, Guds son född och inte skapad. Jesus använder också ofta bilden av människans hjärta som en åker d v s som en del av jorden.

1 Mos 2:4-7. När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.

När man jämför det med de ord som Jesus säger om himmelriket inom oss slås man av likheten i beskrivningen. Han säger att ur ert hjärtas jord skall strömmar av levande vatten flyta fram och vattna marken. Det är så ert hjärtas jord får liv och ni kan bära frukt.

Joh 7:38-39. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

I skapelseberättelsen ser vi hur ett flöde från jordens inre skapar förutsättningar för liv och då formas mannen och Gud blåser in sin ande i mannen. Jesus talar om hur vi kan bli en ny skapelse genom att bli född på nytt av Guds ande. När han talar med en skriftlärd, Nikodemos som ju kan skapelseberättelsen utantill, säger att den som inte blir född av vatten och ande kan inte se Guds rike. Det är samma ord som i skapelseberättelsen när Guds ande vibrerade över vattnet och skapelsen börjar, eller när strömmar av vatten flödade upp och vattnade jorden och Gud formade den första människan ur jorden och blåste in sin ande i henne. Den gamla människan var formad av jord och i den nya skapelsen kommer ett flöde av levande vatten från Gud att rinna upp i marken inom oss och ett nytt liv blir till i kraft av Guds ord som talats till oss genom hans son Jesus.

När det gäller jordens växtkraft så är den beroende av solens ljus men för växtkraften i vårt hjärta krävs Guds ljus och värme. Johannes skriver i sitt evangelium: I Ordet var liv, och livet var människornas ljus (Joh 1:4). Vidare så beskriver Johannes hur Jesus är världens ljus: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen (Joh 1:9). Vi ett tillfälle säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12).

När Johannes beskriver Jesus som det levande ordet och som världens ljus konstaterar han även att allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till (Joh 1:3).

När Gud sade, ljus existera, då uppenbarades Guds ljus, det levande ordet, och Gud började verka här på jorden genom det levande ordet Jesus, den förebild som vi är skapade och ämnade att efterlikna. Bibeln avslutas med att en ny himmel och jord formas. I Uppenbarelseboken 21 talar Fadern och säger: Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. I kapitel 22 upprepas samma ord och då verkar det som om det är Jesus som säger orden. De sista ord som Johannes får i sin uppenbarelse och som avslutar Bibeln är Jesu ord där han säger följande.

Upp 22:16. Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”

Tydligare än så kan det inte sägas. Jesus är det ljus, morgonstjärnan, som klev in i jordens historia när Gud sade: ljus existera. Då tändes morgonstjärnan för att lysa över jorden. Bibeln börjar och slutar med Jesus, morgonstjärnan.